The Heart växlar upp del 2: Avtryck djupt in i själen
Vi gör allvar av vår målsättning att växla upp ett par växlar. Här i den andra delen av vår krönikeserie på temat supporterengagemang försöker vår nykomling Daniel Åhlin ge sitt svar på den stående frågan: "Vari ligger egentligen orsaken till att vi som supportrar engagerar oss på ett hängivet och troget sätt?" Mycket nöje!
Sorg. Och ett obarmhärtigt raseri. Det var det jag kände när jag likt Usian Bolt vid 100 meter flög fram mot sovrummet med sängen som huvudmål. Lättnaden som uppstod när jag drog kudden över huvudet gick inte att beskriva. Pappa hade inte valt att följa efter, jag förstod honom.
Det hela hade börjat några timmar tidigare. Jag var sex år och nyfiken på vad pappa ägnande så ofantligt mycket uppmärksamhet åt. Jag hivade mig upp i TV- soffan och fäste blicken på TV-n. Det var SM-Final i ishockey mellan Brynäs och MoDo. Jag vet än i dag inte riktigt vad som hände, men jag blev som besatt. Också plötsligt hade jag tagit ett beslut, omedvetet eller inte. MoDo var mitt lag, det lag jag skulle följa resten av min livstid. Jag har aldrig riktigt förstått vad som fick mig att ta det beslutet. Pappa var inbiten brynäsare, ingen anledning där alltså. För många skulle det säkert falla narturligt att välja det lag som familjen redan följde, men så blev det som sagt inte för mig.
Till min förskräckelse insåg jag plötsligt att mitt nya favoritlag höll på att förlora matchen. Jag gjorde ett försök att lindra den eventuella besvikelsen genom att ingå en pakt med pappa. Pakten innebar att när något av lagen tillslut vann, skulle varken jag eller pappa fira segern. Han visste inte vad han hade gett sig in på.
Och plötsligt var det avgjort. Samtidigt som en vilt firande Ove Molin retfullt enkelt föste in 4-2 i tom bur skrek pappa rakt ut. Det är svårt att beskriva mina känslor som jag hade just då, kanske rent ut sagt omöjligt. En oerhörd sorg och en bubblande ilska. I ett enda skutt var jag ute ur vardagsrummet och på väg mot sovrummet. Bakom mig satt pappa, han såg ut som ett levande frågetecken. Resten vet ni…
Trots att det var åtta år sen minns jag händelsen som den var igår. Ända sedan dess har jag följt mitt hjärtelag intensivt och aldrig missat en match, om man bortser från ett fåtal tillfällen. Den där underbara känslan när Sundström slår en avgörande passning, när Skröder gör mål eller när Jonsson sätter in en perfekt tackling är ovärderlig. Det är just den underbara känslan som får mig att helt anpassa mitt liv efter hockeyn. Visst finns det lite mindre roliga tillfällen också, men de lyckliga stunderna känns så härliga att man omedvetet förtränger de andra stunderna.
Många, speciellt de som inte är idrottsintresserade, undrar hur jag kan älska laget så mycket utan att få något speciellt tillbaka. Svaret på frågan är enkelt. Ishockey är som alla andra yrken, det gäller att öva redan i unga år, annars blir man för det mesta inte duktig. Killar som Svartvadet, Salomonsson, Sundström, Timander och många fler har kämpat sen så gott som födelsen för att kunna bli så bra som de är idag. Efter varje extra timme på is, varje extra skotträning och varje extra tramptag på träningscykeln förtjänar man uppskattning, något annat vore absurt. Det är samma sak för en läkare, både ishockeyspelaren och läkaren har tränat och tränat för att kunna bli så duktiga som möjligt på sina respektive yrken.
Jag är inte ensam om att så gott som skänka mitt liv till hockeyn, eldsjälar är det ingen brist på. Intresset i USA är som ni vet mycket stort, det bevisade man med råge då hela Denver stod stilla när Peter Forsberg gjorde sin spektakulära comeback för ungefär sex månader sen. Och även i Sverige har intresset ökat, flera elitserieklubbar slog sina tidigare publiksnitt med marginal säsongen 07/08.
Kanske kan ishockey växa om fotbollen i Sverige, kanske kan media ta in det faktumet att fotbollsallsvenskan är en av Europas sämsta ligor och ge hockey mer utrymme? Personligen tror jag att det är fullt möjligt, men det förutsätter att man kan hindra stjärnorna från att fly till Ryssland och samtidigt släppa upp juniorer – en svår utmaning. Lösningen är knappast att pumpa in pengar i svensk hockey, det skulle endast leda till orimliga löner. Problemet är att Ryssland just gör det, och man skulle knappast acceptera ett lönetak.
Där har svensk hockey ett stort dilemma. Om man inte åtgärdar problemet inom en par år kommer elitserien att bli lika tomt på stjärnor som dagshimmeln. Frågan är om Elitserien kommer att få samma status i framtiden? Den som lever får se.
Läs även:
» The Heart växlar upp del 1: Konsten att följa sitt Modohjärta
