The Heart växlar upp del 5: Engagemang från annan ort
The Hearts stafettlöpande fortsätter. Idag växlar Victor Johansson över till Viktor Berg i en resa mellan olika Modoupplevelser under olika omständigheter. Viktor Berg skriver om hur det är att vara Modosupporter i en stad långt ifrån Örnsköldsvik och hur engagemanget kan växa sig stort trots bristen på närhet till laget.
Mer än ofta får jag frågan om varför jag håller Modo så kärt då jag både är född och uppväxt i Linköping. Argument som "Linköping har ju ett elitlag i staden" och "det är ju över 70 mil till Örnsköldsvik", har jag fått höra ofta och svaret blir likadant varje gång. "Hjärta!"
Mitt första minne jag har som är länkat till Modo är när jag som liten pojkspoling var iväg med familjen på en resa uppåt i landet och vi stannade till och åt i Örnsköldsvik. När vi satt där och åt så klev en pojke in med en röd tröja med ett konstigt märke på. Jag vänder mig till min far och frågade vad det var för tröja och får som svar något liknande med att det var stadens hockeylags märke på tröjan. Jag kommer ihåg att maten på tallriken inte var lika intressant längre, jag la allt fokus på den där tröjan.
De följande två-tre åren så fick jag följa med min far och farfar och se ett par LHC-matcher, men jag kände hela tiden att hockeyintresset aldrig infann sig. Jag väntade och väntade på den där kicken som jag alltid såg min far och farfar uppleva så fort det var dags för match. Jag ville stå där med dem, tre generationer, skrikandes åt spelarna på planen. Men det blev aldrig så.
Istället så väcktes mitt hockeyintresse en dag i april 2000. Jag satte på TV:n, 10 år gammal, och där så var de. De rödklädda grabbarna från Örnsköldsvik. Jag satt och kollade igenom hela matchen mellan Brynäs och Modo som de kallade sig, och där var det. Känslan jag hade sökt efter alla de dagarna inne i Stångebrohallen. Jag fick bevittna ren hockeypoesi i all sin glans när två tvillingar som hette Daniel och Henrik och en till kille som hette Mattias helt och hållet spelade ut det andra laget. Matchen slutade 6-3 till Modo och de hade tydligen tagit sig till final. Där kom glädjen jag så länge sökt, och hjärtat hade visat vägen. Senare den månaden fick jag också känna nackdelen med den där känslan då mitt kära lag fick se sig besegrade av något lag som kallade sig för Djurgården. Besvikelsen var enorm och jag trodde aldrig jag skulle bli glad igen.
Det skulle dröja över ett år innan jag för första gången skulle få skåda laget jag hade fallit för den dagen i april 2000. LHC låg i allsvenskan och Modo i Elitserien fick jag förklarat för mig. Men tillslut kom den dagen. Den 23 september 2001. 11 år var jag och jag stegade direkt iväg till stället där de som höll på Modo stod. Gemenskapen jag bevittnade och kände var så underbar. Att man som Linköpingsbo blev så bra välkomnad av en bortaklack kan jag säga även idag känns oerhört bra. Bra är inget ord man kunde beskriva känslan efter den första perioden med. 1-0 till LHC och den där känslan av besvikelse började tränga på som den så ofta kan göra vid underläge. Men Modo vände och vann tillslut med 4-1. Jag var i extas. Där stod jag, med kanske tiotalet Modo-supportrar och skrek ut min glädje. Samma glädje har drivit mig att fortsätta att engagera mig i Modo.
Bill Shankly sa en gång "Some people think football is a matter of life and death. I don't like that attitude. I can assure them it is much more serious than that." Detta citat stämmer lika bra in på hockey i allmänhet och Modo i synnerhet. När man står, alternativt sitter ned i en ishall med tusentals människor runt omkring en, alla med samma önskan, att deras lag ska göra nästa mål och vinna matchen, så släpper man alla bekymmer man kanske hade när man klev in i hallen och allt fokus läggs på de tolv spelarna nere på isen. Tiden står stilla och man önskar att ens engagemang skulle kunna hjälpa laget till vinst. I fotboll pratar man oftast om att publiken är som en tolfte spelare. Så är det även i hockeyn.
Det är därför man orkar engagera sig i sitt lag. Känslan av att man betyder något, att man bidrar. Glädjen blir så oändligt mycket större när man känner att man är en del av framgångarna, och även känslan av att man sporrar spelarna till att fortsätta kämpa trots motgångar. För mig som bor så långt bort ifrån händelsernas centrum så är Svenskafans också ett sätt för mig att komma närmare laget. När sedan laget höjer bucklan och man innerst inne vet att man är en del av orsaken till att sina hjältar står där på isen med bucklan i högsta hugg, det är en känsla som är svår att slå, och då är det värt alla sömnlösa nätter och hesa halsar i världen.
Läs även tidigare delar av artikelserien:
The Heart växlar upp del 1: Konsten att följa sitt Modohjärta
The Heart växlar upp del 2: Avtryck djupt in i själen
The Heart växlar upp del 3: Det är inte lätt att vara Modoit
The Heart växlar upp del 4: En näst intill obeskrivlig känsla
