The Heart växlar upp del 8: Arv och miljö
Artikelserien om supporterengagemang börjar komma in i sitt slutskede. I den andra andningen går Mikael Uhlin till roten med fenomenet. Till skillnad ifrån föregående krönikör söker Uhlin efter svar på nära håll istället för att gå hela vägen till Sovjet och sådana obskyra platser. Till lokala företeelser såsom Sidensjö, Mo, Domsjö och Alfredshem leder jakten på identitet oss även om den gode Uhlin även han gör utflykter till en och annan galen norrman. Det är vackert ändå.
Varför håller man på Modo? Varför har just Modo blivit mitt lag? Man skulle kanske önska att det finns en djupare förklaring men sanningen att säga handlar det nog mest om slump. De flesta modoiter har fastnat för sitt lag eftersom de har råkat växa upp i Örnsköldsvik med omnejd, vilket i sin tur beror på olika val som tidigare generationer gjort. Ta mig själv till exempel. Mina farföräldrar växte upp i Sidensjö, mormor kom från Nordmaling medan morfar var västgöte. Om han inte i slutet av 1920-talet hade emigrerat norrut på jakt efter jobb hade jag inte suttit här idag - åtminstone inte denna inkarnation av mig. Slumpen ville även att mina blivande föräldrar en dag skulle stöta ihop och fatta tycke för varandra och strax efter att jag fötts fick pappa jobb på Mo & Domsjö, eller Modo som alla sa. Detta hände sig vid den tiden som ortens lovande ishockeylag Alfredshem tog sig ett nytt namn efter sin huvudsponsor.
I nuvarande Örnsköldsviks kommun har det i många hundra år funnits en företagaranda som har kombinerats med en sund misstro mot överheten. När kungarna i Stockholm försökte leda all handel med norrländska varor över huvudstaden kringgick nolaskogsarna detta påbud genom sitt sörköreri. Man åkte helt enkelt själva ner till Mälardalen och bedrev affärer. Det måste ha varit en liknande entreprenörsanda som genomsyrade Kabben Berglund. Han har sagt att en av hans drivkrafter som tränare var att bevisa att även ett lag från en liten ort kunde lyckas genom målmedveten och genomtänkt träning. Denna vision hos en enda man har sedan präglat ett helt samhälle.
Självklart fanns andra faktorer, exempelvis det faktum att Örnsköldsvik är precis lagom stort för att kunna frambringa ett elitlag - men bara ett! Utan riktig konkurrens från andra idrotter har fokus i alla år legat på Modos hockeylag och idag är det ishockeyspelare vi exporterar. Hockeyproffs har blivit vår tids sörkörare, produkter som återvänder med kapital till bygden. Vi får dock inte glömma att dessa även bidrar med nånting mer svårgripbart, nämligen en slags stolthet för orten. Precis som vid forna tiders konflikter enas vi när nånting hotar, exempelvis när huvudstadens representanter försökte ta vårt guld 1979 eller när vi gång efter annan avfärdats som en obygd befolkad av enögda mindrevetande.
Sen kan man även filosofera över vad det är hos just idrott som kan skapa sånt engagemang.
Kan det ha blivit ett modernt sätt att kanalisera mänskliga instinkter som jakt, revirbeteende och allmän kamp för födan? Kan nutida matcher mellan olika lag motsvara urtidens kamp om revir mellan olika klaner, instinkter som över åren har tyglats och kommit att styras av en hel uppsättning regler? Förändringen har gått stegvis. Romarrikets idrottare, gladiatorerna, var slavar som kämpade med livet som insats och hos de centralamerikanska indiankulturerna fanns bollspel som kunde utmynna i att förlorarna offrades till gudarna.
Men ibland, i särskilt lyckliga stunder, besvaras dylikt flummigt filosoferande och alla pusselbitar faller på plats. Arvet och miljön flyter ihop och man tycks befinna sig i världens centrum. Ett sånt tillfälle inträffade på Örnsköldsviks gator och torg natten efter SM-guldet 2007. Ett kvarts sekel hade gått sen förra guldet för det lag som hade råkat utvecklas parallellt med mig själv i den stad där jag hade råkat växa upp. Där stod jag på sörkörarnas torg och gladdes åt att Kabbens vision åter blivit sanning, att även ett lag från en liten ort kunde lyckas. Det var en jublande glädje över att klanen hade segrat, en primitiv känsla av ett vunnet revir och likt norske sportkommentatorn Bjørge Lillelien ville man skrika ”Vi er best i verden! Vi er best i verden!”
För mig kan ingenting överträffa känslan när Modo vinner SM-guld. Inte när Sverige vinner hockey-VM, ja, inte ens om Sverige skulle vinna fotbolls-VM, tror jag. Det enda man kan önska utöver det är väl att vi människor för alltid kunde lämna blodtörst och primitiva känslor bakom oss, att låta miljön vinna över arvet. Hellre en tuff ishockeymatch än ett blodigt krig, alltså.
The Heart växlar upp del 1: Konsten att följa sitt Modohjärta
The Heart växlar upp del 2: Avtryck djupt in i själen
The Heart växlar upp del 3: Det är inte lätt att vara Modoit
The Heart växlar upp del 4: En näst intill obeskrivlig känsla
The Heart växlar upp del 5: Engagemang från annan ort
The Heart växlar upp del 6: Jag och min hockeytokiga far
The Heart växlar upp del 7: Det handlar om stolthet
