Veckans Legend: Michael Sundlöv

I finalen 1993 stod han på huvudet när Brynäs vände 0-2 i matcher mot Luleå, till vinst med 3-2 som innebar Gävleklubbens första SM-guld på 13 år. Guldet är också målvakten Michael Sundlövs bästa minne från Brynästiden. – Vi var delaktiga allihopa, från mig till sista spelare, berättar Michael.

I 13 år långa väntande anrika Brynäs på ett SM-guld efter att klubben vunnit 1980. Men frågan är om Gävleklubben hade kunnat vinna 1993, om det inte var för den temperamentsfulle och skicklige målvakten Michael Sundlöv.
    Luleå tog ledningen med 2-0 i matcher i finalen, men efter det var det Brynäs finalserie. Laget tog tre raka vinster, och Sundlöv storspelade.
    – Vi var delaktiga allihopa, från mig till sista spelare. Efter de två första matcherna som vi förlorade, fick jag kritik både av Tommy Sandlin och journalister. Jag tycker det gick skapligt hela slutspelet, och visst var jag delaktig, men det var alla, menar en ödmjuk Sundlöv.

Tränaren Tommy Sandlin hade stor del i den fantastiska vändningen som Brynäs gjorde.
    – Vi hade ett snack före den tredje matchen. Tommy Sandlin kom in genom dörren och varje spelare fick säga vad de tyckte om läget, och när vi gått varvet runt så satt jag bredvid stereon. Jag är inget musikfreak, men när det blev min tur så spelades ”we are all the winners” på låg volym där, och då valde jag att skruva upp. Det blev på något sätt en kick – och sedan vann vi den tredje matchen, berättar Michael.
    – Inför den fjärde matchen hade Sandlin sedan ett fantastiskt snack om samurajer och grejer. Jag är en sådan som vill vara i hallen tidigt, ta det lugnt, köra lite med boll, så jag kände mig otålig när Sandlin hade sitt långa tal. Men när vi 40 minuter senare reste oss upp, kände jag att vi inte kunde förlora. Det var helt omöjligt. Vi vann med 6-2 i Luleå också, när de hade dukat upp för guldfest.
    – Det hade kunnat gå hur som helst i den sista matchen, men vi hade marginalen på vår sida och vann till slut.

Vägen mot Sundlövs enda SM-guld inleddes hemma i Sandvikens IK. Trots att orten mest är känd för sin bandy, så var ishockey ett naturligt val för Sundlöv, och det var målvaktspositionen som gällde redan från början.
    – Ja, det var det faktiskt, och jag har alltid stått i mål. Det kommer sig kanske från att en av mina morbröder stod i mål, och jag hängde med honom när jag var liten, menar Michael.
    Elitseriedebuten skedde mot Modo borta 1987 – förlust med 4-1 – men de två första säsongerna i A-truppen genererade i inte speciellt många spelade matcher.
    – Det var två säsonger som jag inte fick spela så många matcher. Åke Liljebjörn hade varit där, och Lars Eriksson var en riktigt kompetent målvakt, och han tog chansen när han fick den, så det var inte så mycket att säga om det. Efter några omgångar under den tredje säsongen fick jag chansen att spela, och då rullade det på, och jag fick spela mer och mer.
    – Det är klart att det var tufft de två första åren när man inte fick spela så mycket, men det var bara att kämpa på och till slut kom utdelningen.

OS-mästare

Sundlöv var Brynäs trogen under hela karriären. Det var heller aldrig speciellt aktuellt med något klubbyte – varken nationellt eller internationellt.
    – Inget som gick så långt att det var jätteaktuellt. Jag hade lite kontakt med en klubb i Sverige, men vi kom inte så långt att det blev något skarpt läge, menar Sundlöv som är nöjd med sin karriär i klubben.
    – Jag är relativt nöjd med det som jag åstadkom under mina år som spelare. Det jag kan säga med facit i hand är väl att jag känner att jag skulle ha vågat lite mer när jag var med i landslaget. Jag backade undan lite där, och kanske skulle ha tagit för mig lite mer.

Sundlöv var med i både VM 1993 och OS 1994, men fick inte spela någonting.
    – Inga spelade matcher, och det känns ju lite surt. Jag har ingen att skylla på där förutom mig själv, och jag skulle nog ha vågat lite mer, och tagit för mig mer. Tryggheten som finns med ett klubblag fanns inte i landslaget, och kanske hade det del i varför jag vek ner mig lite, menar Michael som ändå är glad för OS-guldet 1994.
    – Självklart känner man sig mer delaktig när man spelar, inget snack om saken, men det var ändå otroligt att få vara med och vinna ett OS-guld från sidan. Givetvis hade man kanske känt ännu mer om man spelat, det vet jag inte. Jag stod i båset de sista matcherna och öppnade båsdörren, och visst var man nervös. Man är mitt i smeten och det är fantastiska saker som händer där, både positiva och negativa. Man får uppleva många saker som gemene man kanske inte ser, så det var helt klart en upplevelse.

Efter elitseriedebuten 1987, SM-guldet 1993 och OS-guldet 1994, kom några tyngre säsonger. Brynäs var i SM-final mot överraskningen HV 71 1995, men föll med 3-2 i matcher efter att smålänningarna avgjort den sista matchen på övertid.
    Men då var Sundlöv inte med – han skadade sig nämligen i den fjärde matchen.
    – Semifinalen mot Luleå hade utmynnat ungefär som 1993, och vi vände ett 0-2-underläge till vinst. I finalen var det mer varannan match, och den fjärde matchen i Jönköping var en av de tyngsta i min karriär. I den andra perioden slet jag av en muskel i ena låret, berättar Michael som inte kunde spela den femte och avgörande matchen hemma i Gavlerinken.
    – Det var hemskt. Det är inte så långt mellan matcherna, det är i stort sett två dygn och jag höll på i princip varje vaken minut att försöka hitta en lösning för att spela den femte matchen, men det gick inte. Jag fick prova precis allt som fanns, och höll på till klockan tre på eftermiddagen på matchdagen, men benen bara vek sig. Det gick bara inte, så det är inget jag grämer mig för idag, och jag är tacksam för alla läkare och sjukgymnaster som verkligen försökte få mig i speldugligt skick.

Bränslet tog slut

Tung finalförlust alltså, och säsongen efter blev inte bättre alls. Brynäs tvingades spela i allsvenskan efter jul, och klarade sig med nöd och näppe kvar i Elitserien tack var en bra Kvalserie.
    – Den skräckblandade Kvalserien 1996, då vi fick spela i allsvenskan efter jul, är ett av de främsta minnena från tiden i Brynäs. Det är ett minne man kan vara utan, men det är ändå ett minne, menar Michael.
    – Att vinna SM-guld gjorde att en sten föll från bröstet och det var en oerhört lättnad. Men under ett slutspel är det bara positiva saker hela tiden, och det är detaljer man slipar på mellan matcherna. Man längtar till nästa match. I Kvalserien är det skräckblandad förtjusning, det är mer på liv och död på något sätt. Där har man allt att förlora, så det är tufft. Det är två olika saker.
    Men Brynäs klarade sig alltså kvar – bland annat tack vare Sundlöv.

Två år senare, 1998, valde han att lägga skridskorna på hyllan.
    – Bränslet tog helt slut, även om jag inte var så gammal, 33 år. Jag hade fått lite problem med magen samtidigt som Johan ”Lill-Honken” Holmqvist kom fram, och jag orkade inte ta kampen med honom. Jag hade blivit bortskämd med att få spela varje match, och jag orkade helt enkelt inte ladda om mentalt. Det kändes naturligt att sluta.
    – Det är väl egentligen inget jag ångrat, men jag lovade att ställa upp säsongen efter om det behövdes, eftersom man hade två unga målvakter i Holmqvist och Johan Asplund. Jag var med i tre matcher i slutspelet den säsongen, och då kändes det väl ”fasiken också”. Men mer än så har jag inte längtat tillbaka.

Bränsle var något Sundlöv behövde när han spelade för han hade ett hett temperament.
    – Mitt temperament var nog bra. Ibland gick det kanske till överdrift, och jag var väl känd för att både gapa och hacka på det mesta, men det var mitt sätt att vara. Jag försökte lägga min energi på rätt saker. När Tommy Sandlin kom tillbaka till Brynäs undrade han om inte jag kunde sluta med det där, och menade att jag skulle lägga energin på spelet istället för att jag skulle orka mer. Efter sex träningsmatcher sade han att jag skulle strunta i vad han sa, och att jag skulle göra som jag ville istället. Det var nog mitt sätt att vara helt enkelt, skrattar Michael som inte var någon stor målvakt.
    – När jag ställer mig bredvid Jacob Markström och Anders Lindbäck så går jag till deras haka, och jag hade benskydd som var hälften så stora som deras. Jag var liten och rapp och läste spelet ganska bra. Jag försökte stå mycket upp, berättar Michael.

2002 blev han målvaktstränare i klubben, och via jobb som assisterande tränare blev Sundlöv 2004 sportchef i Brynäs – en post han innehar fortfarande, och kontraktet sträcker sig till 2011.
    – Det har varit en bergochdalbana i både arbetstid och känslor, så det har varit en tuff tid. Men samtidigt jäkligt roligt. Det är ett resultatbaserat jobb, så vi får se hur det blir i framtiden, menar Michael som inte vet om ishockey är det som han kommer att jobba med resten av livet.
    – Jag säger som Henrik Larsson; jag säger inte aldrig, och jag säger inte absolut, skrattar Michael.