The Heart växlar upp del 10: Idoler, hjältar och frälsare
Då så, så börjar vi närma oss slutet på början. I det här skedet är det tid för Mathias Ekdahl att regissera berättelsen om sina egna högtidsstunder med Modo Hockey. I huvudrollen spelar Peter Forsberg idol, hjälte och frälsare samtidigt som högintressanta profiler såsom Ulf "Sasse" Sandström, Corey Hirsch, Roger Nordström, samt, håll i hatten, den gamle åskguden Tor figurerar i bakgrunden i biroller. Alltsammans i en enda berättelse om supporterengagemang. Högaktningsfull läsning bjudes, var så god!
När jag växte upp i Härnösand som liten grabb så var jag rätt vilsen som hockeysupporter. Min pappa hjälpte mig att öppna portarna till hockeyns fantastiska värld, men det var absolut inte tal om någon indoktrinerande uppfostran.
Pappa, som ursprungligen är från södra Sverige, hade på den tiden varken Modo eller Timrå som favoritlag och det innebar att jag var tvungen att välja hockeyreligion på egen hand.
Om jag ska försöka förklara hur mitt hjärta till slut färgades i Modos vackra kulörer, så är nog bästa sättet att berätta en historia om idoler, hjältar och frälsare.
Mitt brinnande intresse för Modo Hockey väcktes till liv en torsdagskväll i april 1988. Publiken i Kempehallen hade kämpat sig igenom några riktigt tunga år i mitten på 80-talet, men nu var Modo överraskande framme i semifinal mot Björklöven. Efter en knapp förlust uppe i Umeå var det dags för hemmamatch och min pappa hade fixat sittplatsbiljetter.
Stämningen i Kempehallen den kvällen var något jag aldrig hade upplevt tidigare. 6 300 underbart enögda ångermanlänningar höjde temperaturen till kokpunkten och de regerande mästarna Björklöven hade stora problem att stå emot trycket.
Den stora kelgrisen i hemmalaget var 20-årige Ulf ”Sasse” Sandström. ”Sasse” hade under säsongen visat upp en explosivitet i skridskoåkningen som saknade motstycke i svensk hockey. Publiken skanderade taktfast ”Sasse, Sasse, Sasse” och hoppades att han skulle bli deras hjälte och frälsa dem.
Löven avgjorde tyvärr den här oerhört spännande matchen i början av femte perioden och i det läget var det som om någon tryckte bort volymen på TV:n. Den magiska stämningen övergick i total tystnad.
Alla var chockade. Pappa, som egentligen inte var någon engagerad Modoit, var helt tom i blicken. Till höger satt en kvinna i min mammas ålder och grät. Strax nedanför oss satt ett par äldre herrar i matchtröjor som vägrade acceptera att Löven vunnit matchen. Frustrationen yttrade sig i svordomar som riktades mot både spelare, domare och ett par bortasupportrar några bänkrader längre ner. Pappa skyddade mig mot alla matchprogram och sittdynor som kom flygande.
Efter att den värsta chocken lagt sig så började klacken skandera ”Vi älskar Modo” och utan att tveka så sjöng jag och pappa med. Det kändes helt rätt att hylla det egna laget även i motgång.
Samma år som Modo gick till semifinal så visade min stora idol upp sig i TV-rutan för första gången. Ångermanland vann TV-pucken och en viss Peter Forsberg var en av segerorganisatörerna.
När Peter debuterade i elitserien hösten 1990 så valde jag att ta ner min affisch på Håkan Loob. Modo hade redan varit mitt favoritlag i några år, men nu kunde jag dessutom rikta min idoldyrkan mot en spelare i mitt eget lag. Det var en underbar känsla när Foppa flyttade in i mitt pojkrum.
Även om den första tiden i A-laget kantades av odisciplinerat spel så var det oerhört stimulerande att följa Peters utveckling. Trots att han var granithård i kroppen så hade han silkesmjuka handleder. I princip allt han gjorde på isen var genialiskt.
De följande åren växte mitt engagemang ytterligare och 1994 skulle framgångssagan om Peter Forsberg utökas med nya kapitel. Efter att ha lurat upp Corey Hirsch på läktaren i Lillehammer-OS tog han sitt Modo till SM-final mot stjärnspäckade Malmö IF.
Finalserien 1994 går att jämföra med striderna i den fornnordiska mytologin. Peter Forsberg stred, likt den mäktiga åskguden Tor, mot de onda jättarna i Malmö och varje gång han trollade med sina magiska handleder så blixtrade det till bakom Roger Nordström i Malmökassen. Forsberg kommer alltid att dyrkas som en gud av folket i Ångermanland.
Om man ska välja ut en isolerad händelse som ligger bakom mitt engagemang och min kärlek till Modo, så blir det trots allt den där semifinalkvällen i Kempehallen för drygt 20 år sedan.
Direkt efter förlängningens plötsliga död så förvandlades ett kokande Kempehallen på kort tid till en öde plats.
Det var lika tyst som det kan vara i kyrkan.
Från den dagen så blev Kempis min kyrka.
The Heart växlar upp del 1: Konsten att följa sitt Modohjärta
The Heart växlar upp del 2: Avtryck djupt in i själen
The Heart växlar upp del 3: Det är inte lätt att vara Modoit
The Heart växlar upp del 4: En näst intill obeskrivlig känsla
The Heart växlar upp del 5: Engagemang från annan ort
The Heart växlar upp del 6: Jag och min hockeytokiga far
The Heart växlar upp del 7: Det handlar om stolthet
The Heart växlar upp del 8: Arv och miljö
The Heart växlar upp del 9: Ensam är stark;
