Veckans Legendar: Bengt-Åke Gustafsson

Förbundskaptenen Bengt-Åke Gustafsson är inne i en framgångsrik tränarkarriär – men än når den inte upp till hans meriter som spelare. Den magnifike centern vann bland annat två VM-guld med Tre Kronor, och är närmast nog helgonförklarad i Washington. – Det är klart att jag är nöjd med karriären, säger han.

Förbundskaptenen Bengt-Åke Gustafsson tog 2005 över som förbundskapten för Tre Kronor – och antalet medaljer från internationella mästerskap börjar bli ganska många nu.
    Som förbundskapten blev han unik när han förde Tre Kronor till både OS- och VM-guld 2006 – ingen annan har lyckats med det – men det är också de enda medaljerna han plockat där. I övrigt har det blivit tre fjärdeplatser i VM som förbundskapten.
    Som spelare är medaljerna fler: Två VM-guld, ett VM-silver och ett VM-brons.
    – Det är klart att de två VM-gulden är de främsta minnena från landslagskarriären. Kanske det första, Tre Kronors första guld på 25 år, när vi vann 1987 blir lite större, men på sättet vi vann 1991 är tuffare om man säger så, eftersom det var ett annorlunda upplägg på turneringen, menar Bengt-Åke som spelade totalt 117 landskamper.
    1987 ingick han i den klassiska kedjan med Håkan Loob och Tomas Sandström som bland annat kombinerade in det läckra 2-2-målet mot omöjliga Sovjet.
     – Ryssarna var ju ”omöjliga” då, men vi kände under ett par träningsmatcher inför VM att vi hängde med ryssarna att de inte var omöjliga att slå längre. Vi fick bara 2-2 mot dem i Wien, men det var en viktig bidragande orsak till att vi vann, helt klart.

Att vinna VM-guld som spelare och förbundskapten är två skilda saker – i alla fall enligt Bengt-Åke Gustafsson.
    – Ja, det är stor skillnad. Som förbundskapten så kan man vara med och påverka lite grand, men som spelare är man delaktig på ett helt annat sätt. Jag kan inte göra så mycket åt det som händer på isen som förbundskapten.
    Och visst kliar det lite i hockeynerverna där han står på bänken – man vill på något sätt vara på isen och bidra.
    – Självklart är det så, och den känslan får man ibland. Man undrar varför spelarna gör så och inte så, för man är bäst och vet mest när man står vid sidan om. Men det är inget man kan göra något åt, och spelarna tar beslut på en tusendels sekund på isen, och det kanske inte alltid blir samma beslut som man själv tagit, men så är det, säger Bengt-Åke och skrattar.

Spelarkarriären inleddes i hemmaklubben Bofors innan han 1977 hamnade i Elitserien och Färjestad. Där spelade han sammanlagt sex säsonger – två innan och fyra efter sejouren i NHL.
    – Det var ett ganska naturligt steg. Karlstad var närmast för mig, men jag var och tittade i Örnsköldsvik och i Göteborg också.
    Efter två 25-poängssäsonger fick han spela VM – och därefter inleddes den framgångsrika karriären i Nordamerika. Men det var ganska många om och men innan han hamnade i Washington som listat honom fjärde rundan 1978.
    – Jag gick inte till Washington först, utan jag gick till Edmonton i WHA och spelade två matcher med dem under våren 1979 i finalserien mot Winnipeg. Mitt första kontrakt där borta var alltså med Edmonton. Jag åkte dit direkt efter VM det året, och spelade alltså två matcher i slutspelet med Edmonton innan jag inte fick vara med mer. Winnipeg protesterade mot att jag kom in och spelade, och då blev jag avstängd kan man säga, och fick inte spela mer.

Placerad i Washington

Edmonton hade en plan med att ta över Gustafsson redan i slutspelet.
    – Edmonton, som då spelade i WHA, visste att de skulle bli en del av NHL den hösten, och att Washington ägde mina rättigheter, men ville att jag skulle skriva kontrakt med dem innan de blev en NHL-klubb. Jag visste också att de skulle spela i NHL nästkommande säsong, och jag skrev på för dem för att spela med dem i NHL. När Edmonton samma höst gick in i NHL blev det tvister om vart jag hörde hemma egentligen – hos Edmonton som jag hade kontrakt med, eller Washington som hade listat mig och som ägde mina rättigheter.
    – Varje WHA-klubb som gick in i NHL fick skydda tre spelare, en målvakt och två utespelare, som ingen NHL-klubb kunde röra. Det var därför de ville att jag skulle komma över och spela två matcher under våren, så att jag verkligen hade spelat för dem så att de kunde skydda mig när de gick in i NHL – så det var jag och Wayne Gretzky som de skyddade bland utespelarna. Alla andra spelare i WHA som var draftade av en NHL-klubb och som inte skyddades, kunde plockas av sin respektive NHL-klubb när WHA gick in i NHL.

Men Edmonton fick inte behålla Gustafsson – och istället hamnade han i Washington, men han hade ingen del i det själv.
    – Jag hade börjat etablera mig i Edmonton under hösten, men då fick jag ett samtal från NHL om att jag skulle spela i Washington istället och då var det bara att packa ihop och åka till flygplatsen och ta sig dit. De tyckte inte att Edmontons sätt att ta över mig var rätt, och det var något strul med kontraktet. Jag visste att det fanns ett par svenskar i Washington, så det var en trygghet ändå, annars var det tuffa besked för en ung kille som jag att bara flytta på mig så där.
    Med Rolf Edberg och Leif Svensson som lagkamrater i Washington inleddes vad som kom att bli en riktigt framgångsrik karriär.
 
Totalt kom det att bli 555 poäng (196+359) på 629 matcher – och han var högt uppskattad i klubben. Med sitt effektiva centerspel och sitt härliga spelsinne var han en perfekt lagspelare – men bidrog också med offensiv spetskompetens.
    – Tiden i Washington var jättebra, och den kanske hade kunnat bli ännu längre om jag velat. Jag åkte hem efter sju år för att skapa mig ett socialt liv, om man kan säga så. Det var inte så stora pengar på den tiden, så man kunde inte spara till efter karriären, utan då var man tvungen att göra något annat. Jag åkte hem till Karlskoga för att få en civil grund, och spela några år i Bofors, och kanske utbilda mig internt i Boforskoncernen, berättar Bengt-Åke.
    Men efter endast ett år i Bofors var han tillbaka i Washington och spelade två år till i världens bästa liga.
    – Det blev bara ett år hemma, för man ville spela med de bästa och dessutom satsade Washington. Jag fick visserligen spela med världsspelare i landslaget, men inte i klubblaget, och det räckte inte. Jag ville verkligen komma tillbaka till Washington, och jag fick lite bättre betalt när jag återvände och det underlättade helt klart beslutet.

Var på väg till Detroit

1989 lämnade han dock NHL för gott – även om det var nära att han kom tillbaka några år senare.
    – Jag var faktiskt på väg tillbaka till NHL 1991, och då till Detroit Red Wings. Men då tog vi beslutet i familjen, eller frugan och jag, att det får vara nog med flyttandet för vi hade precis fått barn och hade ett barn till på väg. Det kändes som att vi skulle försöka slå oss till ro.
    Det blev fyra år i Färjestad, guldhjälmen 1990, två SM-finalförluster, ett VM och ett OS innan Gustafsson hade för avsikt att avrunda karriären på kontinenten.
    – Då hade barnen blivit några år till, och efter åren i Färjestad kändes det som att det var dags att runda av karriären. Jag fick möjlighet att göra det i vackra Österrike, och det kändes som en ganska behaglig resa om man säger så. Det kändes bra att åka ner med allt runtomkring med Thomas Rundqvist som hängde med bland annat.

Klubbadress blev Feldkirch – och det blev ingen avrundning av karriären, snarare tvärtom.
    – Det blev ingen avrundning dock, utan man fick en nytändning och det var en rolig resa som vi fick vara med om med Feldkirch, berättar Bengt-Åke.
    Feldkirch vann mästerskapet fem år på raken, och Gustafsson öste in poäng och var en av lagets tongivande stjärnor. Att man ska kunna vinna ett mästerskap fem år på raken i ishockey ska egentligen vara omöjligt.
    – Det fanns väl inte på kartan egentligen. Vi vann första året, och sedan hade vi samma grupp i flera år med bara mindre förändringar, så det rullade på. Vi fick en speciell känsla i den gruppen och det laget som är svår att förklara.
    Det var också i Feldkirch som tränarkarriären började 1989.
    – Vår tränare Ralph Krueger blev tränare för Schweiz landslag på heltid, och jag var mer eller mindre tvingad att bli tränare, om man får säga så. Jag hade väl inga tankar på att bli tränare, men jag ställde upp för laget och organisationen för alla ville att jag skulle ta över. Jag provade på helt enkelt, skrattar Bengt-Åke.
    – Jag fick en tuff förstasäsong som tränare. Pengarna var slut efter två månader, det var många möten och hela baletten – men samtidigt var det lärorikt att hela tiden peppa spelarna att fortsätta spela och leverera. Det talades om strejk och ingen fick lön, men jag tycker vi löste det ganska bra ändå, fortsätter Bengt-Åke som till och med fick spela två matcher den säsongen.
    – I en match fick jag gå in i omklädningsrummet mellan den andra och tredje matchen för att byta om och spela den sista perioden, eftersom vi fick några skador borta mot Bolzano och låg under. Jag och andretränaren turades om att skriva upp oss i laguppställningen när vi hade massa skador, men jag behövde bara spela i två matcher.

Ingen tanke på tränarkarriär från början alltså – men Gustafsson fick blodad tand, och efter året i Feldkirch fick han ett anbud från schweiziska Langnau som han nappade på.
    Ett år där, sedan nästan fyra säsonger som tränare i Färjestad där han vann SM-guld 2002.
    Men om han är tränare resten av livet vet han inte.
    – Det vet man aldrig, jag har ingen aning. Jag tänker bara fram till sommaren 2010 för det är då mitt kontrakt med hockeyförbundet går ut. Jag har inte tänkt längre än så, och vi får se vad som händer då.
    Men att han kommer arbeta med ishockey är ingen vågad gissning.
    – Ja, det tror jag nog. Det är nog svårt att hitta något annat, för det här har man hållit på i hela livet. Det gäller alltid att hitta nya utmaningar, men de finns inom ishockeyn, säger Bengt-Åke som kan se tillbaka på en framgångsrik karriär.
    – Det är klart att jag är nöjd med den. Jag har haft förmånen att få uppleva det mesta.

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-10-25 09:00:00