Veckans Legendar: Thommie Bergman

Det brukar sägas att Börje Salming bröt isarna för européerna i NHL. Men frågan är om det berömmet inte borde gå till Thommie Bergman – han var där ett år tidigare, och han spelade på nordamerikanernas vis. – Jag var väl den svensk som först gjorde en karriär i Nordamerika, säger Thommie.

Börje Salming visade att svenskar, och européer för den delen, kunde lyckas i Nordamerika när han med sina råa och orädda spelstil dominerade i klassiska Toronto Maple Leafs under många långa säsonger.
    Men han var inte först med att bidra till att myten ”chicken swedes” dog ut.
    Redan ett år innan Börje Salming kom till Nordamerika hade Thommie Bergman spelat ett år i Detroit Red Wings. Den defensive backen spelade nordamerikanskt, spelade tufft – och han gjorde det framgångsrikt.
    – Jag var väl den svensk som först gjorde en karriär i Nordamerika, säger Thommie.

Karriären inleddes i Munkfors, och via spel i Frölunda och Södertälje hamnade han 1972 i NHL och Detroit Red Wings.
    – Jag ville helt enkelt testa att spela med de bästa, och det var grundtanken. Detroit hade scouter på läktaren under OS i Sapporo, och redan året innan hade Buffalo pratat lite med mig och Tommy Abris, men det var väldigt lite.
    – Jag opererade knäet direkt efter den sista säsongen i Sverige så jag kunde inte skriva på för Detroit förrän den siste augusti, klockan elva. Det var sista dagen. Då var jag på ett träningsläger i Skellefteå med landslaget, och då fungerade knäet och det gjorde att jag kunde skriva på.
    – Jag pratade med dem under sommaren också, men jag kunde inte skriva på eftersom jag var nyopererad. Jag hade opererat korsbandet i maj. Idag väntar man kanske ett halvår på ett korsband, men det gjorde man inte då.

Att åka till Nordamerika då var ett äventyr. Hur ishockeyn var på andra sidan Atlanten hade en ung Thommie Bergman inte en aning om.
    – Nej, inte ett dugg. Det fanns inga samarbeten med Nordamerika då. Jag kanske visste några av spelarna där borta, men det var bara några stycken, berättar Thommie.
    Men han tog direkt en plats i Detroit, och spelade 75 matcher den första säsongen.
    – Jag spelade alla vänskapsmatcher och fick starta direkt i Detroit, så det gick helt okej. Jag trodde själv att jag kunde klara det, och det gjorde jag också.
    – Första säsongen gjorde jag nio mål och det är ganska bra för en back där borta. 

Skadeproblem

Men karriären i Nordamerika skulle inte bara bli fri och fröjd – istället kantades den av skador, skador och skador.
    Totalt kom det att bli 65 poäng och 243 utvisningsminuter på 246 NHL-matcher, samt 119 poäng och 171 utvisningsminuter på 234 WHA-matcher.
    – Jag är nöjd, men mitt problem var ju att jag hade för många skador. Det var knäskador, handskador och två axeloperationer, och det var givetvis tungt, menar Thommie som inte bara vill skylla på det tuffa spelet och det hårda spelschemat.
    – Både och, men jag spelade ett spel som man lätt blir skadad i. Min spelstil hade stor roll i alla skador, är man inne i skiten så blir man skadad också, så enkelt är det. Jag spelade deras spel, jag spelade inte europeiskt.
    – Jag kunde göra mål, jag hade ett bra skott, men jag var främst defensiv. Jag spelade på gränsen och det finns väl ingen back just nu som spelar det spel som jag spelade. Jag spelade nordamerikansk hockey, och det har jag alltid gjort.

Skadeproblemen började redan efter den första säsongen i Detroit, och sedermera hamnade Bergman istället i piratligan WHA och svensklaget Winnipeg Jets.
    – Knäoperationen jag gjorde innan NHL-resan gjorde jag om efter den första säsongen i Detroit, och sedan hade jag stora problem under andra året. Jag hade många skador och tappade många matcher. Jag fick chansen att byta till Winnipeg och då tog jag den. Där fanns ju flera svenskar så det kändes bra, och där fick jag en nystart.
    1978 flydde han dock Winnipeg och återvände till Detroit där han avslutade sin nordamerikanska sejour 1980.
    – WHA höll på att kollapsa när jag lämnade Winnipeg, och vi var flera som stack då. Ett år till gick det för WHA, men sedan gick den ligan upp i NHL. Hela Winnipeg-laget försvann, och det var ovisst, säger Thommie som fick se Anders Hedberg, Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Dan Labraaten och Kent Nilsson, bland annat, lämna Winnipeg i samma veva som han själv.

1980 tog alltså den nordamerikanska karriären slut.
    – Jag hade ett år kvar på kontraktet med jag slog sönder en hand i ett slagsmål, så jag bröt tummen på sex ställen. Jag kände på slutet att jag inte kunde ta hur många operationer till som helst. Plus, vilket kanske var det viktigaste, att hockeylinjen skulle starta i Södertälje, och den ville jag väldigt gärna gå. Det var den stora anledningen till att jag åkte hem, för jag ville verkligen bli tränare.
    Bergman spelade ett år i Frölunda och två år i Södertälje innan skridskorna 1983 hamnade på hyllan.
    – Då var utbildningen klar, och då var jag 35 år, så då kändes det okej att sluta, säger Thommie som med landslaget bland annat spelade ett Canada Cup och ett par VM.

Scout för Toronto

Bergman var bland annat tränare i HV 71 och Skellefteå, men idag är han talangscout – och har därmed återupptagit banden med Nordamerika.
    – Jag tränade i nästan tio år, och avslutade tränarkarriären med konkursen i Boro. Sedan har jag arbetat som scout, och jag var i Anaheim i fem år, och nu har jag varit i Toronto i tio år. Jag är europaansvarig där, säger Thommie, som fyller 61 år i december, och menar att det är det han ska hålla på med i resten av arbetslivet.
    – Ja, det räknar jag med att göra i alla fall.

Efter att ha varit talangscout så länge som han har varit, så har han upplevt alla förändringar i scoutingverksamheten.
    – Det har förändrats rätt mycket med många regeländringar i Nordamerika. Det är lite annan typ av spelare som vi tittar på nu. Man behöver inte vara lika stor och stark som förr för att spela där borta, plus att alla lag har fem, sex eller sju européer. Jag tror det var fyra eller fem amerikaner plus mig i NHL när jag var där under mitt första år, så det är lite skillnad.
    – Sedan har det blivit en stor förändring i Sverige. Vi har haft en tioårig ”down”-period med defensiva spelsystem, men nu är juniorerna på gång igen. I år är de svenska juniorerna bättre än någonsin. De senaste två eller tre åren har Sverige verkligen exploderat, och det är skoj.

2 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-11-10 16:50:00