Veckans Legendar: Björn Nord

Offensive backen Björn Nord var alltid populär i Djurgården. Med två VM-turneringar, ett SM-guld och provspel i Washington Capitals på meritlistan, har han också en intressant karriär att se tillbaka på. – Det rullade på för min del och jag har fått uppleva mycket, så det är inte mycket att klaga på, berättar Björn.

Det offensiva spelet från backen Björn Nord är fortfarande ihågkommet i Djurgårdskretsar, och den nu 36-årige Björn minns också sin karriär, som tog slut i december 2003, med tillförsikt.
    – Jag hade väl inget uttalat mål om att bli ishockeyspelare, men det kanske ingen har, det vet jag inte. Det rullade på för min del och jag har fått uppleva mycket, så det är inte mycket att klaga på, berättar Björn.
    Totalt blev det elva säsonger i Djurgården.
    – Jag kan känna idag att det man saknar är att åka in i Globen på ett fullsatt derby mot AIK, den känslan var fantastisk. När man är på hockey nu och det är fullsatt i Globen så känns det helt abstrakt att jag har varit med där på isen, jag som knappt orkar gå upp för trapporna nu längre om man ska överdriva lite, skrattar Björn.
    – Då känns det skoj att man vet att man varit med där en gång i tiden.

Nord gjorde sig känd som en offensiv back men fin blick för spelet, och med förmågan att leverera bra passningar.
   – Jag tyckte det var kul att gå framåt och spela med spelare som kunde bädda för mig, skrattar Björn.
   – Jag har fått spela med många spelare, och jag kunde väl i alla fall slå och ta emot en passning, men sedan kanske det fanns brister i det fysiska och defensiva spelet.
    Nord har också alltid fått beröm för sitt fina och precisa skott.
    – Det är väl någonting som man har tränat sig till, och när man var mindre, hur konstigt det kan låta idag, så gillade man, utan att blanda in några kemikalier, att stå och skjuta i parken och liknande. Man fick säkert med sig något från det. Sedan handlar det mycket om timing, och det är många komponenter som måste fungera för att få till skottet.

Liksom många andra framgångsrika Djurgårdsspelare är Björn Nord en produkt av plantskolan Huddinge.
    Där spelade han fram till 1992 innan han valde spel i Djurgården.
    – Jag spelade något år i Hammarby när jag var sju år, och sedan var jag i Huddinge under hela uppväxten, säger Björn och berömmer Huddinge.
    – Man reflekterade inte så mycket över det då eftersom man inte hade så mycket att jämföra med, men sett i backspegeln tycker jag att jag hade det jättebra där. Det var bra ledare, men det var också många bra spelare så man hade många att se och lära av. Det var många bra omständigheter.
    – Sedan så kan man som pojklagsspelare eller junior få träna på väldigt många olika ställen i Stockholm, men Huddinge hade allt samlat på ett ställe och det var en enorm fördel. Det skapar en viss stämning på plats.
     Att man som ung spelare tidigt fick chansen att spela seniorhockey var också viktigt, och något som Huddinge är känt för.
    – Det var ganska många spelare som var på gränsen till Elitserien, så Huddinge kan man säga var det sista steget innan Elitserien och det var en bra inskolning. Vi var många unga spelare som spelade med etablerade spelare, så det var en bra blandning. Vi gick ju aldrig upp i Elitserien, men som spelare var det verkligen utvecklande att spela i just Huddinge.

Passade i ”torpedsystemet”

De stora klubbarna i Stockholm, Djurgården och AIK, har alltid blickat mot plantskolan Huddinge när de ska rekrytera nya spelare.
    – Det var nog ganska naturligt för AIK och Djurgården att blicka mot Huddinge, berättar Björn.
    – Jag valde mellan Djurgården och AIK för jag hade anbud från båda, men till historien hör att jag är född Djurgårdare eftersom det är laget som gäller i hemmet. Djurgården hade dock ruskigt många bra spelare, speciellt många bra backar, vid den här tiden så det var ändå svårt eftersom jag ville spela ishockey och inte sitta på bänken, men jag valde ändå Djurgården till slut eftersom deras bud kändes lite mer seriöst. Även om jag visste att det skulle bli svårt att spela.
   Nord kom till Djurgården efter den så kallade guldperioden, där Stockholmsklubben hade vunnit SM-guld 1989, 1990 och 1991. Under Nords tid i klubben var framgångarna inte desamma – men det artade sig med tiden, och 1998 blev det SM-final, och år 2000 fick Nord vara med och vinna SM-guld.
    – Det var lite lågkonjunktur på medaljsidan i mitten av 90-talet, men man minns ändå många smågrejer som i och för sig är oväsentliga om man ska gå in i medaljskåpet, men som ändå gjorde det till en underbar tid. Och sedan fick jag ju också vara med och vinna ett SM-guld, och var i ytterligare in final, berättar Nord.

Det var under Mats Waltin och Hardy Nilssons ledning som Djurgården vann SM-guld, och man gjorde det med ett riktigt bra lag.
    I finalen spelade man till exempel ut vassa Modo och vann med 3-0 i matcher.
    – Det var inget snack när vi vann guldet, då var vi riktigt bra lag. Det är ögonblick som man inte glömmer.
    Det var också under den här tiden som Waltin och Nilsson introducerade den så kallade ”torpedhockeyn” i Djurgården. Kortfattat gick den ut på att man hade en back som var libero och som låg längst bak, och han hade två ”halvbackar” framför sig, och längst fram fanns två torpeder som tokcheckade.
    Det var ett system som passade Nord bra, då han som ”halvback” fick mer offensivt utrymme.
    – Det passade mig och det passade Djurgårdens trupp just då. Vi hade haft ett knackigt år innan med Djurgårdsmått mätt, och det fanns mer att ta av i laget, och vi stod lite stilla. Mats Waltin och Hardy Nilsson införde det här ”torpedsystemet”, eller vad man vill kalla det, och det blev en tändning och vi hade en fantastiskt bra lag. Det blev bra fart på träningar och matcher, och det var inte en lugn stund.

Samma år blev Nord också uttagen i Tre Kronor, och han fick spela VM i St Petersburg Ryssland.
    – Vad jag minns det då så var det i Ryssland så det var inte så populärt bland proffsen. Kommer NHL-spelarna kan man snabbt reducera VM-platserna, men jag märkte att jag hade chansen, men det var lite överraskande att man fick åka med, berättar Björn som med sex poäng på sju matcher vann den interna svenska poängligan.
    Det är inte många svenska spelare som har den meriten.
    – Nej, det är faktiskt helt otroligt. Det mesta gick min väg i den turneringen, även om det bara gick så där för laget.
    Året efter fick han spela VM igen, då i Tyskland, och noterade två assist på nio matcher, och fick dessutom åka hem med en bronspeng. I båda VM-turneringarna spelade Nord i backpar med Peter Andersson.
    – Hardy Nilsson hade en ganska tydlig bild av att vi skulle spela tillsammans, berättar Björn.
    Två spelskickliga backar tillsammans alltså.
    – Men det gick väl inte så jäkla fort, skrattar Björn.
    – Nu såg jag att Peter spelade någon kväll igen, och då gick det om möjligt ännu långsammare. Han en ruggigt teknisk spelare med fantastisk speluppfattning, så det var en bra spelare att spela med.

Inget NHL-kontrakt

Efter SM-guldet 2000 och VM i Ryssland, valdes Nord något överraskande av Washington Capitals i NHL, i den nionde rundan som spelare nummer 289 totalt. Väljer en NHL-klubb att lista en 28-årig svensk back måste man verkligen tro att han ska tillföra något.
    – De hade väl några mörka år där, skrattar Björn.
    – Jag var faktiskt över och tränade med dem i tio dagar. ”Vi ringer dig, du behöver inte ringa oss”, var beskedet efter de dagarna kan man säga. Jag gjorde mitt bästa. Det gick väl lite upp och ner på campen. Hade jag varit 20 år hade de kanske behållit mig, men nu var jag äldre. Det var typ ”antingen är det kärlek vid första ögonkastet, eller så skiter vi i det”, och det var inga konstigheter med det.
    Något kontrakt med Washington blev det alltså inte, men Nord misströstade inte.
    – Jag lyckades ganska bra utifrån de förutsättningarna som jag hade från grunden, men jag var inte tillräckligt bra för Washington eller NHL helt enkelt. Men det var jäkligt skoj att få åka över och testa på, och se hur det fungerar där borta. 

Istället blev det proffsspel i tyska Nürnberg i en säsong.
    – Jag hade gjort några år i Djurgården och ville testa på något nytt. Det var den enkla anledningen, för skulle man göra det någon gång så var det då, menar Björn som gjorde en okej säsong.
    – Det var lite upp och ner, och spelmässigt var det inte på långa vägar en av mina bästa säsonger. Man blev en erfarenhet rikare i alla fall..
    Insatsen räckte i alla fall till VM-spel framåt vårkanten – som då passande nog alltså spelades i Tyskland – men det blev bara ett år på kontinenten innan Nord valde att flytta hem till Stockholm igen.
    – Hade det gått spikrakt uppåt i Nürnberg kanske man hade stannat, men nu gjorde jag ett val och flyttade hem igen. Jag hade kontakt med Djurgården hela tiden, och jag funderade på vad jag helst ville göra. Vissa kanske säger att jag valde tryggheten, men hur som helst så valde jag att komma hem.

Hemma i Sverige blev det tre säsonger med Djurgården innan han i december 2003 lade skridskorna på hyllan, och som för så många andra spelare var det på grund av en skada.
    Backen var trots allt bara 31 år gammal.
    – Jag hade gått och kämpat med en skada ganska länge. Jag tror den uppdagades första vintern när jag kommit hem från Tyskland, och den blev sämre och sämre. Det var tabletter och sprutor och det var bra och dåligt, och jag blev trött på hela situationen, och det var jobbigt mentalt att inte veta hur ont man skulle ha dagen efter. Det tog mycket energi.
    – Någonstans måste man gå till botten med det. Jag ville ha ett definitivt svar om det skulle bli bra eller inte, för det kändes inte motiverat att fortsätta så där halvdant. Det blev inte bättre.
   – När man går halvskadad så blir det att man börjar tumma på något, och sedan tummar man på något annat, och sedan blir det inte bra. Någonstans märks det till slut, och det blir på matcherna. På så sätt kändes det skönt att jag inte drog ut på eländet, dels för min egen del, dels för lagkamraterna och dels för publiken som betalade för att se eländet.
    Sedan dess har Nord studerat.
    – Jag har pluggat in det jag inte gjorde efter grundskolan, så jag håller på med sista svängen nu, berättar Björn som inte är engagerad i ishockey idag.
    – Nej, det är jag inte. I dagsläget lockar det inte, men jag har faktiskt åkt skridskor någon gång sedan jag lade av. Det kanske kommer i framtiden, man ska aldrig säga aldrig, säger Björn och skrattar.
    Vem vet, en dag kanske vi ser Björn Nord inom ishockeyn, på något sätt. Den som lever får se. 

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-11-22 11:30:00