Veckans Legendar: Tommy Lehmann

Han var lagkapten i samtliga sina tre elitserieklubbar, men karriären hade kunnat bli ännu mer glimrande för Tommy Lehmann om det inte varit för alla problem med knäna. – Det var roligt så länge det varade, berättar Tommy.

En del spelare får inte leva ut hela sin kapacitet på grund av skador. En av dem var Tommy Lehmann, AIK- och NHL-spelaren som fick stora delar av sin karriär spolierad av en knäskada.
   Ironiskt nog fick han den precis efter att han signerat ett NHL-kontrakt med Boston Bruins 1987. Och Lehmann kom direkt från allsvenskan. 
   – Det var ett ganska stort steg. Men jag hade ett extremt bra träningsläger där borta, men sedan åkte jag på en ordentlig knäskada. Jag tror det var i den sista träningsmatchen. Efter den skadan blev jag aldrig lika bra, jag kunde inte styrketräna det benet riktigt. Det tog jävligt illa. Jag hankade mig kvar i ishockeyn i tio år efter det, och sett i efterhand är det otroligt. Det hade nog inte gått idag, berättar Tommy.
   Under sina tre år i Nordamerika blev det bara 36 NHL-matcher.
   – Jag hade perioder där jag spelade jättebra, men hade mina dippar. Jag blev aldrig bofast i NHL utan jag åkte upp och ner till farmarligan. Det var en massa strul, och det menar jag inte som ursäkt, men det var lunginflammation, andra skador och sådant. Jag var väl inte tillräckligt bra heller.
   Men som sagt, det var knäskadan som ställde till det mesta, och hade han inte fått den är Lehmann övertygad om att han kunnat göra bättre ifrån sig.
   – Definitivt, det är jag övertygad om. Jag var inte en lika bra spelare efter det.

Efter två år i Boston hamnade han i Edmonton, men där blev det bara en enda match.
   – Efter säsongen i Boston var jag besviken och tyckte inte att jag fick spela ordentligt. Jag bad om att bli bortbytt, sedan var det kanske lite bakflyt att det blev Edmonton jag hamnade i. Det var lite fel klubb för de var ett riktigt bra lag, jag kanske skulle ha kommit till en lite sämre klubb där jag skulle ha haft en bättre chans att få spela, berättar Tommy.
   – Jag spelade en match i NHL under året i Edmonton och var ett tag i farmarlaget, men sedan åkte jag faktiskt hem till AIK under säsongen. Det var barnafödande bland annat. Sedan kom jag tillbaka till slutspelen i AHL och NHL, men spelade inget.

Tommy Lehmann hade chansen att stanna i NHL längre, men så blev det inte.
   – Jag vill verkligen inte ha de åren ogjorda, och kanske skulle jag ha stannat lite längre. Jag hade kontraktsförslag när jag åkte hem, för just i den här vevan kom det in fler lag i ligan och det behövdes fler spelare. Men jag fick ett bra bud av AIK och vi skulle ha barn samtidigt, så det föll sig naturligt att åka hem.
   Med sig hem hade han dock en hel del erfarenheter. Efter att ha spelat med legenderna Mark Messier i Edmonton och Ray Bourque i Boston är det inte så svårt att gissa vilka som är de bästa han spelat med.
   – Hade jag spelat mer än en match med Messier hade jag nog sagt honom, men Ray Bourque var löjligt bra, han var fantastisk. Det är de två, och jag måste nämna Cam Neely också. Han var ett monster, han var extremt fysiskt så han skrämde ju motståndarna. Han var både stark, aggressiv och elak. Plus att han gjorde massor av mål.

Större att gå upp

Om Neely var ett monster, så kan man knappast säga detsamma om Tommy Lehmann.
   – Jag hade ett hyfsat spelsinne och jag ville vinna. Jag var inte speciellt aggressiv, men jag jobbade hårt.
   Hockeykarriären startade i Stockholm, och han vill notera både Stocksunds IF och Sundbybergs IK som moderklubb. Men redan som 17-årin hamnade han i AIK – klubben han skulle vara trogen under majoriteten av sin karriär.
   Att det skulle spelas hockey var givet.
   – Det var någonting som man bara gjorde. Det var på den här tiden som det svenska landslaget fortfarande spelade på SVT och det var lite familjenöje att följa dem. Jag höll på lite med andra idrotter också, men det var hockeyn som var i fokus. Fast jag har fem syskon som inte spelat hockey, berättar Tommy som också säger att det var ett givet val att spela i AIK. 
   – Ja, det var det väl faktiskt. Jag är från ”Sumpan” och då håller man på AIK, och jag var väl 17 eller 18 när jag skrev på för AIK.
   
Sammanlagt kom det att bli elva säsonger i stockholmsklubben. Redan sitt andra år där, som junior, fick han vara med om att vinna guld.
   – Jag spelade de flesta matcherna, men när det var toppningar och sådant så fick jag inte spela. Det var extremt stort och kul och då trodde man inte att man skulle få uppleva något större, men så blev det ju sett i efterhand.
   Det Lehmann refererar till som större i karriären är inte sejouren i NHL, utan de två gånger som han var med och tog AIK från allsvenskan till Elitserien. Tommy tycker inte ens att man kan jämföra ett guld med ett avancemang.
   – Nej, det kan man faktiskt inte. För mig var det otroligt mycket större att gå upp. Först och främst var jag väldigt ung när vi vann guld, och när vi gick upp så var jag mycket mer etablerad och involverad, både på och utanför isen. Jag tycker det är större att gå upp för det är så mycket mer som står på spel. Det är extrem skillnad mot att spela i allsvenskan och elitserien, både vad gällande ekonomi och glamour.
   – Jag måste säga att det är mycket större att gå upp än att vinna guld.

Under Tommy Lehmanns tid i klubben var det mycket upp och ner i seriesystemet för AIK. När han kom stod klubben på topp med SM-guldet som bevis, men sedan åkte man alltså ur två gånger, innan Lehmann och Co kunde spela upp klubben igen.
   Tommy funderar kring varför det var så mycket upp och ner i klubben.
   – Allt går i cykler, så är det med alla idrotter. När jag kom fanns det en bra stabilitet och ton i både laget och föreningen, som sedan faktiskt försvann. Jag vet inte varför det försvann, men det fanns en del starka ledare under den här tiden som sedan kanske fattades. Det kan vara en förklaring.
   – Därför är man imponerad av klubbar som kan skapa den här kontinuiteten och stabiliteten hela tiden, som Färjestad till exempel. Det finns en imponerande stabilitet där. De har gjort det bra, har en kontinuitet bland både spelare och ledare, och det är inte helt lätt att skapa.

Lagkapten i tre klubbar

Men trots svajigheten så är AIK klubben i hjärtat.
   – Jag trivdes jättebra i AIK och det var min klubb. Det var inga konstigheter, utan jag fick en bra roll som passade mig, och jag hade egentligen aldrig någon anledning att byta förening. Jag hade det för bra, berättar Tommy som dock gjorde en säsong i Modo.
   – Det var en kombination av att det skar sig lite mellan mig och AIK. Jag tyckte inte att klubben var på väg åt rätt håll spelmässigt och dessutom började ekonomin bli sämre. Det var en kombination av flera saker som gjorde att jag lämnade.
   – Jag fick ett bud av Modo och den klubben var i ett riktigt roligt skede då. Peter Forsberg, Markus Näslund och Niklas Sundström bland annat hade börjat och höll på att slå igenom. Jag hade kunnat stanna där fler säsonger för jag trivdes riktigt bra.
   Men det blev bara en säsong innan han återvände till AIK.
   – Vi hade redan vår tillvaro i Stockholm med hus och allt. AIK åkte ur Elitserien det året jag var i Modo, men de ringde mig i slutet av den säsongen och sade att de skulle göra en ordentlig uppryckning. Då kom Torgny Bendelin som tränare och de ville tillbaka till den klassiska AIK-stilen, och då återvände jag dit.

De två sista åren i karriären blev det skralt med matcher. Sista året i AIK blev det tre matcher, och den sista säsongen i Södertälje blott en match.
   – Jag fick extrema knäproblem till slut så det blev bara sämre och sämre, och det är riktigt dåligt än idag, säger Tommy som alltså avslutade karriären med spel i Södertälje.
    – Jag och Södertälje tog en chans med knäet, men jag blev faktiskt bättre. Jag hade ett annat knäproblem som jag opererade och det blev bra, och det verkade hålla. Jag spelade hela försäsongen, men sedan fick jag en ny smäll och då var det god natt. Jag trodde att jag skulle kunna spela, men så blev det inte. .
   – Det var synd för jag trivdes riktigt bra i Södertälje men knäet fick opereras och när jag vaknade så sa läkarna bara att karriären var över, att jag inte kunde spela mer.
   Än idag har Tommy Lehmann problem med knäna, men han ångrar ändå inte att han fortsatte spela så länge som han gjorde.
   – Nej, det gör jag inte. Inte en sekund. Det är en hel livsstil.

Tommy Lehmann, som också hann spela två JVM under karriären, är idag egenföretagare men förutom att en del kunder är ishockeyintresserade, så blir det inte speciellt mycket ishockey.
   Fast kanske lite hemma vid köksbordet, även om Tommy hävdar att det inte är så. Där sitter hans tre barn som spelar ishockey, bland annat Niklas som debuterade för AIK under vintern. Där sitter också frun Marie Lehmann, känt tv-ansikte och bland annat programledare för SVT:s Hockeykväll.
   Så visst måste där snackas lite ishockey.
   – Egentligen inte, och inte så mycket som man skulle kunna tro. Jag har inte involverat mig i ishockeyn, jag har velat satsa på företaget och familjen, så är det bara, säger Tommy.
   Men ishockeyn finns i alla fall i närheten. Föresten så har Tommy Lehmann något annat imponerande på sitt CV: 
   – Jag är nog den ende spelaren vad jag vet som varit i tre elitserieklubbar och fått äran att vara lagkapten i alla, och det är jag stolt över, säger Tommy.
   Imponerande, minst sagt.
   Precis som hela karriären.
   Den karriär som kunde blivit än mer glimrande om bara knäna fått vara friska.
   

3 kommentarer

Jonas Gustavsson2009-03-07 11:00:00