Artikelserie: Ännu ett mellanår
När besvikelsen över missat slutspel har lagt sig och vi har insett faktum, är det återigen dags att sammanfatta Modos insats i årets Elitserie. Efter nästan ett halvår i London – med väldigt begränsad tillgång till riktig ishockey– ska Ylva Westerlund försöka analysera den gångna säsongen.
Säsongen 2008-2009 var sannerligen speciell, åtminstone för min del. För första gången sedan jag blev hockeyfrälst tvingades jag följa största delen av säsongen via Internet och sms från vänner och bekanta istället för att troget inta min position på ståplats i Kempehallen och därefter Swedbank Arena, som förr om åren. Rapporterna hemifrån var ibland positiva och ingav hopp, men mestadels var de lika trevliga som en blöt raggsocka i november. Modo halkade allt längre ner i tabellen och ett tag var de nere på 12:e och sista plats. Inte ens då slutade jag dock hoppas på slutspel. ”It ain’t over ’til it’s over” är min filosofi och jag vet, jag vet, vad det här laget kan prestera. Dessvärre vet jag också hur illa det kan gå när de inte presterar. För första gången på över tio år missade ”hjärtelaget” slutspel. När jag läste om den dåliga nyheten blev jag nog tacksam för att jag faktiskt befinner mig i London just nu. Annars hade smällen tagit mycket hårdare, då hade jag verkligen insett vad det är vi missar. För jag vet, jag vet, hur roligt det var den 14:e april för två år sedan.
Nu, när jag har tvingats låta hoppets låga sakta dö ut, kan jag se tillbaka med något klarare blick. Säsongen 08/09 var säsongen då en av svensk ishockeys mest älskade (och ibland hatade?) spelare, Magnus Wernblom, lade skridskorna på hyllan. Detta var också säsongen när en av världens bästa, Peter Forsberg, gjorde comeback i Modo, dessvärre inte så lyckosam som vi hade hoppats på. Modo famlade efter de sista halmstråna men lyckades inte gripa ett enda och hamnade till sist på 9:e plats, i Ingenmansland. Eftersom folk (inklusive mig själv, innerst inne, måste jag motvilligt erkänna så här i efterhand) sedan tidigare inte var inställda på slutspel vägde nog lättnaden att slippa kvala upp det faktum att vi inte får fightas om bucklan i år. Jag ser hellre Modo ha en säker plats i Elitserien i höst än att riskera den i ett kval, som kan vara nog så svårt att klara av – speciellt efter en säsong som denna. Det är helt enkelt bara att inse att ”nej, vi var faktiskt inte bättre än så här”.
En rejäl paus, det är nog vad vi alla behöver. Spelare, ledare, tränare, domare och fans. Låt oss njuta av den kommande våren (här i London har den dock redan kommit) och så småningom sommaren för att återigen ta nya tag till hösten. Det är så förbannat klyschigt, men det har legat i luften länge nu, det faktum att det är någonting som inte riktigt stämmer i föreningen Modo Hockey. Vad det än är, låt oss hoppas att alla orosmoln såsom motsägelser, skador, skitsnack och falskspel(?) skingras, sakta men säkert. Modo måste börja om på ruta ett, på riktigt. Rensa luften, kanske rensa truppen. Ta en rejäl funderare på vad som egentligen är fel, varför det gick så fel i år.
Jag saknar ”den gamla goda tiden”. När Modo verkligen var lika med ”vi ger aldrig upp” och hundra procent kämparglöd. Jag ser inte lika mycket av den glöden längre och undrar förtvivlat var den har tagit vägen. Visst, det är inte många gånger jag har stått på isen med klubba och puck, jag är bara en simpel supporter. Däremot kan väl knappast någon ha undgått att se både en och två gånger hur Modo ena dagen har sett både loja och oengagerade ut för att nästa gå och spöa skiten ur t.ex. Färjestad med 5-0. För att vi ska komma tillbaka krävs det en jämnhet och en högre lägstanivå. Bättre tillströmning av publik, oavsett tabellposition, vore ju också en fördel – men det är ju bara min åsikt.
***
Nu sätter vi punkt för den här gången, klyschorna börjar ta slut och vi börjar närma oss gränsen till svammel. Enligt mig finns det faktiskt inte så mycket att säga om den gångna säsongen, det blev som det blev och det är bara att acceptera fakta. Ännu ett tvättäkta mellanår, ungefär som att fylla 17 eller 19. Man blir äldre och möjligtvis lite klokare, men det händer inte så mycket mer. Det flyter liksom på och förbi, in genom ena örat och ut genom det andra. Med undantag för "de två stora", dvs. Wernblom och ”Foppa” - samt den sköna liraren Zuccarello, såklart. Stort plus även till ännu en norrman, vår käre Skröder, som lyckades ta sig allra högst upp i den interna poängligan.
***
Nu håller jag tummarna för Luleå, SAIK och Lillebror i slutspelet, låt oss svälja stoltheten och låt bucklan återigen gå till Norrland.
