StarthockeyzonÖvrigaHockeyzonVeckans Legendar: Robert Carlsson

Veckans Legendar: Robert Carlsson

Framgångssagan Timrå är fantastisk, och på hela den resan har Robert Carlsson funnits med. Timrås meste spelare karakteriserar på många sätt föreningen. – Det har varit en bra resa både för mig och laget, säger Carlsson.

År 2000 tog sig Timrå IK upp i Elitserien. En överraskning, givetvis.
   Ännu mer överraskande är att laget sedan dess hållit sig kvar i Elitserien, och idag är en mer eller mindre etablerad klubb som tar sig till slutspel år efter år.
   Robert Carlsson, 34, var med och tog upp laget, har varit med alla år, ända tills han förra året valde att lägga av. Idag är han assisterande sportchef i klubben. Carlsson karakteriserar i mångt och mycket Timrå: att från ingenstans etablera sig i Elitserien genom smartness och hårt arbete.
   Carlsson, som gjort flest matcher i Timrås historia (563 matcher), har Almtuna som moderklubb, men nu är det Timrå som är klubben nummer ett.
   – Timrå är det väl nu ändå. Samtidigt ligger Almtuna också varmt om hjärtat, men jag känner väl ingen som spelar där nu, och jag har ändå varit i Timrå i över tio år, så visst har jag mest känslor för den här klubben.

Han började spela ishockey som sjuåring hemma i Uppsala inspirerad av sina grannar, och på den vägen är det. 1997 lämnade han Almtuna för Timrå – något som, förmodligen, förändrade karriären.
   – Då var lagen på samma nivå i division ett, vi spelade i östra och Timrå i norra. Jag tyckte ändå att det var rätt steg för mig att ta i och med att Timrå satsade lite mer. De ringde och frågade om jag ville flytta upp. Det var ett svårt beslut att flytta, det var det absolut, men jag tog chansen och tänkte att jag kunde göra något år där uppe. Sedan blev det lite fler än vad jag hade trott från början, skrattar Robert.
   – Det hade gått skapligt i Almtuna men jag tyckte ändå att det var ett snäpp uppåt att gå till Timrå. Almtuna hade det skralt ekonomiskt och hade många unga killar från de egna leden, som jag, men Timrå hade lite mer namnkunnigt lag och satsade uppåt.
   Första säsongen gick något knackigt för Carlsson poängmässigt, men det lossnade ordentligt den andra då det blev 21 mål och 38 poäng på 42 matcher.
   – Jag kommer inte ihåg riktigt, men jag trivdes bra i Timrå och kom in hyfsat, men det var ett bättre lag och större konkurrens så jag fick kanske inte spela lika mycket första året. Men jag trivdes och jag fastnade, tränaren trodde på mig, och även lagkompisarna var schyssta. Det flöt på bra, och det blev bättre och bättre.

Och det roligaste skedde alltså år 2000, då Timrå sensationellt tog sig upp i Elitserien.
   – Det är förstås det roligaste jag varit med om i Timrå, och det är väl egentligen den enda säsongen man slutat som segrare. Vi hade börjat Kvalserien bra och hade tre chanser att säkra avancemang, men brände de två första, jag tror det var mot Björklöven och Linköping, innan vi lyckades vinna mot Nyköping i den sista omgången. Det är en kväll man aldrig glömmer, det var fantastiskt roligt.
   – Jag ska inte säga att vi var kungar, men det var enormt stort här uppe. Det var ett fantastiskt intresse och stämningen var underbar, minns Robert.
   – Att vi gick upp var nog lite överraskande, i alla fall för oss spelare. Visst hade vi ett hyfsat lag, men att vi skulle gå upp redan då var det nog inte så många som räknat med. Henrik Zetterberg blommade ju ut i den här vevan också och han tog ett jättekliv framåt i slutet av den säsongen, och han drog med oss andra och var kanske tungan på vågen till slut. Vi hade ett hyfsat gäng på pappret, men kanske inget elitserielag.

Tackar ”Zäta” för målen

Men Elitserien blev det, och sedan dess har laget hållit sig kvar i högstadivisionen. Att man klarat att etablera sig som en relativt liten klubb har flera orsaker, enligt Robert Carlsson.
   – Dels har vi tagit små steg hela tiden och föreningen har utvecklats enormt sedan jag kom, och blivit både större och proffsigare. Sedan får man ge beröm till Kent Norberg som byggde ett bra lag med små medel, och det är först på senare år vi kunnat värva dyrare spelare. Innan var det många unga spelare som värvades, och det var lagkänslan som allt byggde på.
   Att klubben haft en del trotjänare och hårt arbetande karaktärer genom åren har också spelat in i framgångarna. En av dem har varit Robert Carlsson – en spelare som alltid gav 100 % och som jobbade stenhårt.
   – Stommen har varit jätteviktig genom åren. Den har stått för något, och det har alltid funnits en klick som varit viktigt, och det de har stått för har genomsyrat laget. Norberg var bra på att ta hit karaktärer med rätt attityd. Det blev ett bra lag av allt.

Robert Carlsson själv fick också en flygande start på sin elitseriekarriär. Han svarade för 17 mål och 30 poäng på 50 matcher under debutsäsongen, och var också en av kandidaterna till ”årets rookie”.
   Det priset gick till lag- och kedjekamraten Henrik Zetterberg – en spelare som Carlsson tackar sin fina debutsäsong för.
   – Jag fick spela mycket med ”Zäta” och fick en hel del bra målchanser tack vare det. Det var en del enkla mål. Sedan rullade det på, allt stämde, man hade lite flyt, och det var skitskoj. Det var inget man trodde ett par år innan, att man skulle skjuta 17 mål i Elitserien.
   – Henrik Zetterberg var fantastiskt duktig då, men han är ju ännu bättre nu. Jag vet inte om han förstod mig, men jag hade lätt att förstå honom i alla fall för det var bara att sätta klubban i isen. Han sade att det fungerade bra att spela med mig, men jag vet inte om han ljög. Jag trivdes bra med honom i alla fall, skrattar Robert.
   Det gick snabbt framåt för Carlsson, och han hann inte riktigt tänka efter vad det var som egentligen hände.
   – Nej, jag tror inte det. Man var mitt uppe i det och det bara flöt på det, och det var kanske tur, man får inte tänka för mycket i ishockey.

Men även utan Henrik Zetterberg vid sin sida – supertalangen stack till NHL 2002 – så levererade Carlsson mål framåt. De två åren efter ”Zäta” blev det 15 respektive 17 mål.
   – Mitt arbetsområde var framför mål och där stod jag bland annat i numerärt överläge. Då får man lite enkla mål, några styrningar eller returer som man kan peta in. När jag var yngre så gjorde jag lite mål, så jag är väl inte helt oäven när det gäller det, men det finns väl de som är bättre än mig på det egentligen. Jag fick mycket förtroende och spelade med bra spelare, och det spelade givetvis också in.
   – Jag har sett mig själv som en grovjobbare som aldrig varit någon större hockeyspelare. Jag har levt på min inställning. Jag hoppas jag var lite jobbig att möta, och att jag var lite retsam och halvelak. Med åren fick jag också en ledarroll i laget. Jag mognade som spelare och människa, så jag blev en av ledarna i laget.
   Bästa minnet, bortsett från avancemanget, hittar vi när Kenta Johansson klev in som tränare i klubben.
   – Det första året som Kenta Johansson var tränare var speciellt. Jag tror det var tredje säsongen i Elitserien, vi hade haft en svag säsong, ingen trodde på oss, vi hade en ny tränare och inte så namnkunnigt lag, och gör en fantastisk säsong och blir trea i serien och tar oss till semifinal. Det var en riktigt rolig säsong, och det gick bra för mig personligen också.

Stort med landslaget

Framgångarna för Carlsson ledde hela vägen till landslaget, och sammanlagt blev det fem a-landskamper.
   – Jag fick spela två matcher mot Schweiz efter en säsong, och sedan halkade jag med på ett återbud till Ryssland. Det var skitläckert och riktigt roligt. Jag gjorde ett mål mot Tjeckien också, det får man tar med sig. Detta var inget jag räknade med när jag flyttade till Timrå, så det var en enorm bonus måste man säga, skrattar Robert.
   Statusen på landslaget har sjunkit genom åren, i alla fall i media och bland meriterade spelare, men för vissa är det hur skoj som helst att få dra på sig den blågula tröjan. Som för Robert Carlsson.
   – Då tyckte jag det var fantastiskt stort. Det har grymtats en del om landslaget, men jag tyckte det var skitskoj att vara med och i Ryssland tyckte jag vi hade ett ganska bra lag, och visst var jag glad över att få vara med där. För mig är det absolut stort, säger Robert som också menar att det fungerade som en inspirationskälla.
   – Så var det absolut. Året efter gick det inte lika bra för mig, men när man hade det jobbigt så tänkte man på landslaget och man ville jobba ännu hårdare för att få chansen att komma med igen. Har du varit där en gång så vill du dit igen och det är en bra motivationsfaktor.

De sista säsongerna i Timrå minskade dock poängskörden för Carlsson, och ifjol valde han att lägga skridskorna på hyllan, 33 år gammal.
   – Det var väl så enkelt att jag tyckte att jag inte var tillräckligt bra längre. Jag blev inte bättre, men det blev andra i laget, och det var ingen bra ekvation. Jag var inte så bra som jag ville vara, det var konkurrens i laget, och jag räckte inte till.
   – Jag har haft lite problem med skador, men det var inte därför jag lade av. Jag hade problem med diskbråck säsongen innan, och sedan avslutade jag väl skadad då någon sena i benet, men jag kände att jag var för dålig, så det var därför jag lade av.
   Det var inte heller aktuellt att stiga ner i seriesystemet.
   – Nej, det har jag aldrig känt, säger Robert.

Istället blev han alltså assisterande sportchef till nye och ordinarie sportchefen Stefan Lindqvist.
   – ”Nubben” försvann och vi hade ingen sportchef, och när jag pratade med föreningen om att jag tänkt lägga av så kom de med det här förslaget. Jag hade väl egentligen tänkt börja jobba på heltid med mitt civila jobb som jag haft hela tiden, men jag tyckte det här erbjudandet var så attraktivt att jag tackade ja. Jag har jobbat med det på halvtid den här säsongen, och det har varit skoj.
   – Vi jobbar tätt, jag och Stefan. Vi pratar mycket, vi scoutar tillsammans. Stefan har huvudansvaret och gör mer än jag, men jag sköter också en del snack med spelare och agenter. Vi håller på med lägenheter och annat tråkigt också. Vi har inte delat upp oss så mycket.
   Rekryteringen av nya spelare blir allt viktigare, och kanske är framtidens melodi att ha två sportchefer för att ha ett bra bollplank när man värvar.
   – Vi inbillar oss det i alla fall. Vi båda var nya så det har varit nyttigt för oss att ha varandra. Vi har diskuterat mycket. Vi har väl inte alltid varit överens om alla spelare. När två tycker om en spelare istället för bara en, så känns det bättre, men visst ser vi olika på olika spelare, säger Robert som funderar kring en fortsatt karriär inom hockeybranschen.
   – Ja, på något sätt kanske det blir så. Jag har inte tänkt på det så mycket, jag har ett civilt jobb som jag också trivs riktigt bra med. Tränare är inget som jag tänkt på hittills, och jag tror inte det blir det heller.