Veckans Legendar: Mikael Andersson

Forwarden och Kirunasonen Mikael Andersson hade sitt stora år 1987. SM-guld följdes av VM-guld och sedermera spel i prestigefyllda Canada Cup. – Man kunde knappt drömma om att man skulle få vara med om allt detta, och sedan skedde det på ett år, det var fantastiskt, berättar Mikael.

Kiruna AIF har fostrat många stora spelare.
   Då snackar vi om gamla hjältar som Stig och Börje Salming, Tord Lundström och Göte Wälitalo.
   Och inte minst Mikael Andersson. 49-åringen har de senaste åren gjort sig känd som tränare i Luleå och Timrå samt sportchef i Björklöven, men hans främsta meriter hämtas från spelarkarriären. Inte minst det fantastiska året 1987, då allt hände.
   – Att få vinna både SM- och VM-guld samma år var fantastiskt, och sedan vara med i Canada Cup samma höst, och sedan OS efter det. Man kunde knappt drömma om att man skulle få vara med om allt detta, och sedan skedde det på ett år, det var fantastiskt, berättar Mikael Andersson.
   Men vi börjar från början. När Mikael föddes och växte upp i Kiruna, så var det ingen tvekan om att han skulle spela ishockey.
   – Det var naturligt. Jag kom ganska fort in i verksamheten, jag tror jag var fem år när jag började spela ishockey. Jag hade min aktiva karriär från fem till jag var 35 år, så det var ganska lång tid. Det passade bra att spela ishockey när man bodde i Kiruna, det var långa vintrar där och så vidare.
   – Vi vann pojk-SM med Kiruna och vi hade ett väldigt bra lag, och sedan vann vi junior-SM också. Det var många duktiga spelare som sporrade varandra så det var en naturlig triggning.
    Tack vare Kirunas framgångar så fick många av de unga spelarna också anbud från elitserieklubbarna, och så var det också för Mikael Andersson som 1979 flyttade till Modo, där han kom att stanna i fyra år.
   – Klubben i mitt hjärta var egentligen Brynäs för dit hade Stig och Börje Salming samt Tord Lundström flyttat från Kiruna, så jag hade en lite naturlig koppling till dem. Men Modo hade precis vunnit SM-guld, hade ett bra lag och Tommy Sandelin som tränare, och många trodde att de skulle bli ett vinnande lag i många år framöver. Jag kände att det skulle vara roligt att vara med på den resan, det kändes som att klubben skulle vara kvar i toppen. Det kändes som att man skulle kunna utvecklas på ett bra sätt där.

Modo hade precis vunnit guld när Mikael kom dit, men klubben orkade inte upprepa den bedriften under hans fyra år där.
   – När jag kom till Modo så var det lite baksmälla från SM-guldet och det var stor press på laget. Första året åkte vi ut i semifinal om jag inte minns fel. Hockeymässigt gick det bra för min egen del, och det gick bättre och bättre, och den sista säsongen var den bästa jag gjorde där, menar Mikael som sista säsongen gjorde 40 poäng (18+22) på 36 matcher.
    – Jag var tvungen att jobba mycket med min fysiska status eftersom jag kom från en lägre division, och det gjorde jag under mina år i Modo. Det tar några år att bygga upp det, och jag kanske inte kunde mäta mig hundraprocentigt från början. Jag var skaplig hela sejouren i Modo, men det lossnade på allvar på slutet.
   – Det enda som var synd i Modo var att laget inte gick lika bra som man hade förväntat sig, annars så trivdes jag kanon där.

Efter fyra år i Örnsköldsvik gick flyttlasset till Björklöven.
   – I Björklöven hade jag en naturlig kontakt med många spelare, och det kändes som en bra klubb. Dessutom hade de en kille som hette Edmund Edholm som jobbade i sportkommittén som det hette på den tiden. Han kom förbi mig i Örnsköldsvik och talade om fördelarna med Umeå vad gällande utbildning, utveckling och ishockey.
   – Jag hade ett vanligt extrajobb och kombinerade det med spel i Modo, men jag kände att jag ville kombinera mitt hockeyspelande med studier och dessutom slippa ta studielån. Jag ville ha en utbildning att falla tillbaka på när jag slutade med ishockeyn. Edholm kom och pratade om det, och det var ett starkt inticament till att välja Björklöven. Sedan hade de också många spelare i min egen generation plus att jag hade ett brett kontaktnät där, berättar Mikael som alltså skrev på för Björklöven.
   – Det är alltid jobbigt att byta klubb för jag trivdes så bra i Modo, men när jag väl kom till Björklöven kändes det bra. Jag gillade staden och jag kom snabbt in i laget.

Spelade upp Frölunda i Elitserien

Med facit i hand var det också ett bra klubbyte. Den fjärde säsongen i klubben kom nämligen den stora triumfen – 1987 vann Björklöven SM-guld.
   – Först och främst hade vi ett riktigt bra lag, som vi hade kämpat och arbetat samman under flera år. Hans ”Virus” Lindberg kom in som ny tränare och ställde lite nya krav på spelarna, och bland annat så fick jag ett lyft av det.
   – Vi hade ett skickligt lag som kunde vara ojämna under säsongen, men då tog vi i gruppen ett stort ansvar själva och ställde krav på varandra femma mot femma. Vi visste att om vi går samlade och enade så är vi ett riktigt starkt lag, och då är det ingen som slår oss. Efter det mötet så förlorade vi knappt en enda match. Vi fick ihop mixen i laget kombinerat med bra försvarsspel och hårt jobb.
   Hela Umeå jublade över guldet.
   – Det var enormt stort, och folk tror väl fortfarande att Björklöven är på samma nivå idag, och det kanske man är vad gällande varumärket, men det är man inte lagmässigt. Det har varit mycket positivt kring guldet, och många i staden tror att man ska kunna komma tillbaka dit igen, men det är en tuffare resa att göra idag. Men guldet är ett stort datum i Björklövens historia.

Samma vår kom nästa triumf. Mikael Andersson kom med i Tre Kronor då Sverige vann guld i Wien.
   – Det var mitt första och enda VM och det var en fantastisk upplevelse att vara med där. Jag fick spela ihop med Lasse Molin, som jag kände sedan Modotiden, samt Peter Sundström.
   – Det man främst kommer ihåg är avslutningen. Vi var på väg ut ur turneringen innan vi via ett domslut kom in igen, och gjorde en kanonmatch mot Sovjet och sedan krossade vi Kanada med 9-0. Sedan var avslutningen med Tjeckien mot Ryssland otrolig, när man visste att vi fortfarande hade chansen att vinna.
   – För mig var VM en glädje hela tiden eftersom jag fick vara med. Att det sedan fick kryddas med ett VM-guld var osannolikt, Sverige hade ju inte vunnit på 25 år.
   Samma höst blev han också uttagen i Canada Cup – något som var en oerhörd merit, då alla proffs också var tillgängliga.
   – Rent sportsligt så är Canada Cup det absolut största. Vi var med och vi slog Sovjet och spelade bra mot Kanada, där jag gjorde både mål och assist. Det var otroligt att vara med proffsen, själv var man ju amatör. Att få möta de allra bästa var liksom kronan på verket i karriären, menar Mikael som faktiskt var den bäste svenska poängplockaren i den turneringen.
   Under den kommande säsongen fick han också spela OS – och inom loppet av ett år hade han alltså vunnit SM, VM, samt spelat i både Canada Cup och OS.

Under den här tiden fanns det inga stora pengar i ishockeyn i Sverige, och det gjorde att Mikael Andersson sökte sig söderut. 1988 kritade han på för dåvarande division ett-laget Frölunda – ett lag som ville tillbaka till Elitserien.
   – Jag har väl aldrig tjänat några större pengar på ishockeyn, och det var inte det man drömde om som liten heller, då handlade det om att få vinna SM-guld och om att få spela i landslaget. Men jag hade spelat i Björklöven ett tag och de var väl inte kända för att betala så mycket till sina spelare, och jag hade varit med och vunnit en del och spelat i landslaget, och jag kände att jag skulle vilja tjäna en slant på det jag höll på med.
   – Då kom först Percy Nilsson och ville ha mig till Malmö, men jag hade några andra kompisar i Frölunda och just då var Malmö ett oskrivet kort. För mig kändes Frölunda mer genuina och stabilare. De hade bra ekonomi så jag fick ett bra erbjudande, och jag valde att gå dit.
   Redan första säsongen i Göteborg var Mikael Andersson med och spelade upp klubben i Elitserien, och han stannade fyra säsonger i klubben.
    – De hade ett bra lag och jag visste att chansen att gå upp fanns där, och det gjorde vi också första året. Förutom Kiruna där jag är född så är Umeå och Göteborg mina städer. Jag byggde hus och vår yngsta dotter föddes där nere, så jag trivdes riktigt bra.
   – Frölunda hade varit borta från elitserien ett tag, så det var stort när vi gick upp. Klubben utvecklades under den här tiden, det var många unga och lovande killar som Niklas Andersson och Patrik Carnbäck som kom in i den här vevan. Att vinna en serie är samma känsla och feeling som att vinna ett SM-guld. Det var stort i Göteborg med mycket fart och ett glatt gäng, de har otroligt bra med fans också så det var en rolig grej.

Blev aldrig proffs

1992 flyttade han tillbaka till Björklöven, som då låg i division ett, och var med och spelade upp laget i Elitserien igen.
   – Vår äldsta dotter skulle börja skolan, och jag hade en del anbud, bland annat från Norge, men det kändes rätt att komma tillbaka till Umeå och Björklöven som kändes som hemmaplan just då. ”Virus” var tillbaka som tränare också, och det var ett bra lag på gång.
   Men efter att man avancerat till Elitserien gick det inte lika bra. Sejouren i högstadivisionen blev bara ettårig innan det blev respass tillbaka till division ett – och då valde också Mikael Andersson att lägga av.
   – När vi åkte ur så försvann drivkraften och motivationen, och jag var också 35 år gammal. Det handlade inte om skador, det var känslan som försvann. Det sista året var väl inget lysande år för min personliga del heller, det kändes som att min tid började ta slut.
   Men han är nöjd med sin karriär.
   – Det har varit en rolig resa och jag har fått vara med om många stora saker som idrottsman, som OS, Canada Cup, VM och SM-guld. Att vinna mästerskap har varit oerhört roligt.

Däremot blev det aldrig något spel utomlands. Något som han gärna hade provat på, men att han aldrig tog chansen är inget han ångrar.
   – Det hade varit roligt att testa på det. Men jag är ändå nöjd med det jag gjort, och mina klubbyten har alltid haft en mening. Annars kunde det ha varit skoj att testa på äventyret, och även ekonomiskt och språkligt hade det nog gett en del, menar Mikael som heller aldrig hade något konkret NHL-bud att ta ställning till.
   – Jag hade lite förfrågningar om att bli listad i början av 80-talet, bland annat från Montreal, men jag fick aldrig något konkret anbud, berättar Mikael.
   – När jag var liten och bodde hemma i Kiruna så var det inte NHL man drömde om, det var att få vara med i Tre Kronor. Jag vet inte om det var det som gjorde att man kanske inte drev på för att komma dit, det kan jag inte svara på.
   – När jag kom med i Canada Cup var jag lite äldre, och på den tiden var det mest yngre killar som fick chansen att åka över. Det var sällsynt att äldre killar blev proffs, men så är det ju inte längre. Jag är oerhört nöjd med min karriär och att man fått vara med om allt, och att man gjorde mest poäng med Tre Kronor i Canada Cup, i den konkurrensen, är ju inget någon kan ta ifrån mig. Det är oerhört meriterande. Att det inte blev något spel i NHL får man ta.

Efter att skridskorna hamnat på hyllan har Mikael Andersson varit engagerad i ishockeyn.
   – Jag fick erbjudande om att bli tränare i Luleå och då var jag där i tre och halvt år, sedan var jag assistent till Kenta Johansson i Timrå i två år och sedan blev jag sportchef i Björklöven.
   Att vara sportchef i Björklöven var en prövning, och för några veckor sedan entledigades han också från det jobbet efter att Umeålaget misslyckats med att ta sig till Playoff i HockeyAllsvenskan. Men Mikael Andersson tyckte att kraven på Björklöven har blivit orimliga.
   – Det är klart att det alltid finns krav, så är det överallt. Vi pratade mycket i Löven om att bygga en sportslig organisation, men vi talade aldrig om att nå kvalserien eller sådant. Vi skulle skapa en bra ekonomi, bland annat. Den var misskött sedan tidigare.
   – Sett i efterhand så innebar avancemanget till kvalserien tyvärr att vi tappade i princip hela stommen i laget som var drivande, och som var i rätt ålder. Samtidigt höjdes förväntningarna på laget, nu var det kvalserien som gällde, men den målsättningen har inte funnit inom organisationen. Vi skulle jobba efter de ekonomiska ramarna vi hade. Där har det brustit i kommunikationen – vi skulle ha dämpat kraven på klubben, och tydligare kommunicerat internt och externt om vad klubben siktade mot. När vi nu inte vann och inte var i toppen så målades allt upp som ett stort misslyckande, men det är en brist i kommunikationen på alla plan. Budskapet skulle vara att vi skulle försöka nå så långt som möjligt, men att det är realistiskt att nå si eller så här långt.
   Men Mikael Andersson är inte bitter, bara lite besviken. Nu siktar han mot ett nytt jobb, men först ska han samla lite energi.
   Men att han dyker upp i hockeykretsar är inte alls omöjligt. Snarare mycket troligt.
   

1 kommentarer

Jonas Gustavsson2009-03-28 10:00:00