Veckans Legendar: Hans Jax

Vikarbysonen Hans ”Jacken” Jax är en av sex spelare som varit med om att ha vunnit Leksand samtliga fyra SM-guld mellan åren 1969 och 1975. – Jag är stolt över att ha fått vara med om den epoken i Leksand från slutet av 60-talet och stora delar av 70-talet, berättar Hans.

Hans Jax föddes i Vikarbyn 1948 och det var där allting skulle få sin början. Han inledde sin karriär i Vikarby IK i landets tredje division. Där var han fram till 1966 då Leksands IF ville värva honom. Men det gick inte som "Jacken" och Leksand ville så det slutade med att han blev ett så kallat ett års fall.
   – Jag var nog 17-18 år då och klubbarna kom inte överens med varandra. Vikarbyn ville ha 5000 kronor för mig medan Leksand bara ville ge 1000 kronor, säger han och skrattar.
   – Vilka struntsummor det var på den tiden jämfört med hur det ser ut i dag.
   Det var ett datum som gällde för övergångar och då var det den 15 januari som gällde, men eftersom lagen inte kom överens med varandra kunde han inte spela ishockey i någon annan klubb den vintern.
   – Jag tror faktiskt att jag inte tränade någon gång alls under den vintern och förmodligen så snörade jag nog inte ens på mig skridskorna det året. Det fanns ju mycket annat som lockade i den åldern, berättar Hans.
   – Leksand tyckte nog synd om oss, för det var en till kille som hamnade i samma situation, så de bjöd oss på biljetter till VM i Wien det året. De fick väl dåligt samvete för oss.
   Kanada var bra även på den tiden och vann turneringen med ett reservlag.
   – Ja, till skillnad mot alla andra länder på den tiden skickade de bara amatörlag medan vi alltid ställde upp med bästa lag. Det fanns ju bara sex NHL-lag då, men trots det var det ju många bra spelare även i amatörligorna på den tiden, berättar Hans.
  
Som ung grabb var han ofta till Leksand för att titta på ishockeymatcherna.
   – Leksand var nummer ett, helt klart. Jag och några vänner såg nästan varenda match, bland annat Leksands första SM-final 1959 som man förlorade med 3-2 mot Djurgården. Men vilket intresse det var kring den matchen. Det var nog 13000 människor som såg matchen i Leksand. Folk satt till och med uppe i träden för att kunna titta. Själv stod jag på ena kortsidan vid sargen och vad folk längre bak tryckte på hela tiden på. Det var fullständigt kaos, folk bara vällde in, minns Hans.

Framgångsrika år med Leksand

Den hårt jobbande trollgubben från Vikarbyn anslöt sig senare till Leksand inför säsongen 1967/1968. Det enda året som han med Leksand inte fick någon valör i dåtidens SM-serie.
   – Ja, jag var med om att vinna fyra guld, tre silver och två brons under den tiden i Leksand, tror jag. Så här i efterhand känns det väldigt roligt att ha fått vara med om den epoken i klubbens historia. Man skulle kunna säga att vi var banbrytande på den tiden med vårt sätt att spela, mycket passningar och snyggt spel. Många lag ville spela som oss. Vi fick även många av de bästa spelarna... Ja, alla ville till Leksand.
   Ja, det där spelsättet Hans Jax berättar om var även grunden till det epitet som Leksand än i dag är kända för – ”Lirarnas lag”.
   – Vi skulle spela snyggt och vår publik krävde att vi skulle spela en vacker ishockey med många fina passningar. Även om vi vann en match med 3-0 och vi spelade dåligt  fick man höra det från publiken.
  
Men dagens Leksand är inte något lirande lag.
   – Det är lite tråkigt. Det är en helt annan hockey man spelar i dag, berättar Hans.
   Han säger också att det nu för tiden inte är ofta han är på plats i Ejendals Arena, trots det korta avståndet.
   – Det blir kanske en fyra-fem matcher i alla fall, men jag föredrar att se matcherna på TV. Där får man ju se repriser från alla vinklar, vilket man inte får på plats.

I Leksand var det ofta spikat då det var match. Många gånger var det uppemot 10000 åskådare i Leksands Isstadion.
   – Det var ju ståplatser längs ena långsidan då och sittplatser på den ena. Det var en helt annan stämning då än när de bestämde sig för att ha sittplatsläktare på bägge långsidorna. Då sjönk publikkapaciteten till 6300, tror jag, och många saknade den stora ståplatsläktaren. Folk ville stå eftersom det blev tätare och ett bättre tryck i hallen, säger Hans.

Speciella matcher i Matojärvi

Efter de tio fantastiska åren i Leksand flyttade ”Jacken” upp till Umeå och Björklöven där han hade två framgångsrika år mellan 1977-1979.
   – Jag fick vara med om att spela upp Björklöven till Elitserien för första gången i klubbens historia, det var kul att få vara med om och jag trivdes bra där i Umeå.
   Han berättar även om det stora hockeyintresset som fanns uppe i Norrland på den tiden.
   – Minst lika stort där som det var i Leksand. Det var ett otroligt intresse däruppe längs hela kusten med Kiruna, Luleå, Björklöven, Skellefteå, Modo och Timrå.
   Han minns de härliga inramningarna kring matcherna från den tiden.
   – Det var inga kravaller och stök på den tiden som det kan vara nu. Motståndarfansen kunde stå på samma läktare som hemmalagets supportrar utan att något inträffade. De hejade på sina lag bara. Visst, ibland kanske det flög in en snusdosa på isen, men inte mer, säger "Jacken".
  
När vi fördjupar oss i ämnet Norrland minns ”Jacken” de speciella matcherna uppe i Kiruna och i Sveriges första islada Matojärvi.
   – Ja, vilka matcher det var där uppe. Det enda som fanns var ett tak, annars var det springor och hål längs väggarna. Det kändes verkligen inte som att man var i en hall och blåste gjorde det en del. Inte fanns det några läktare heller därinne och publiken trängdes alldeles intill sargen. När man stod med ryggen mot sargen vid en tekningscirkel tog folk nästan alltid tag i ens tröja och ofta fick man slå sig loss. Och ingen värme fanns det heller, trots att det var Sveriges första islada.
   – Och när det blev paus fick man gå igenom publiken då omklädningsrummen var ungefär 20 meter från isen. En del var fulla och folk knuffades. Ja, vilken cirkus det var, minns Hans och skrattar.
   Hans kommer även ihåg en match i Timrå då han spelade med Leksand efter att LIF-backen Thommy Abrahamsson i en tidigare match i Leksand hade crosscheckat en spelare i Timrå så dennes käke gått sönder.
   – Folk var alldeles galna på honom. Precis som i Kiruna så fick man lov att gå igenom publiken för att ta sig till och från omklädningsrummen. Thommy fick bokstavligen slå med klubban för att kunna ta sig fram i folkmassan.

Nära att vinna VM-guld 1977

Efter de två åren i Björklöven blev det en sista säsong i Leksand, 1979/1980, innan han lämnade för IK Rommehed, säsongen 1980/1981, som spelade i divisionen under Elitserien. Då var Hans Jax 31 år och började fundera på sin framtida civilkarriär.
   – Man spelade inte lika länge på den tiden som man gör i dag. Man kunde inte leva på sina insatser som man kan i dag, så efter säsongen i IK Rommehed avslutade jag med två säsonger i IFK Lidingö samtidigt som jag studerade till att bli idrottslärare, berättar Hans.
   I Rommehed fanns det flera gamla Leksandsspelare som exempelvis Kjell Brus. Och i Lidingö, mellan åren 1981-1983, fanns det gott om gamla Djurgårdsspelare och en viss tränare vid namn ”Curre” Lindström. 1982 så avancerade laget från division 2 till division 1, som i dag kan klassas som nutidens allsvenska.
  
Förutom den framgångsrika klubbkarriären fick han även chansen i såväl Vikingarna (B-landslaget) och Tre Kronor. Det blev dock inget guld i de tre världsmästerskap som Hans Jax spelade, men ett silver och två brons.
   – I Wien 1977 var vi närmast att vinna. Vi vann bägge matcherna mot Sovjet men kom tvåa på målskillnad.
   På den tiden var Leksand välrepresenterat i landslagssammanhangen (juniorlandslaget, Vikingarna och Tre Kronor).
   – I Leksand var vi sexton spelare i truppen. Av oss var det bara en som aldrig blev uttagen i något av de tre landslagen på den tiden. Ulf Mårtensson var den enda som fick stanna hemma. Jag tror de tyckte att han var för liten, minns ”Jacken”.

Däremot blev det inget spel i vare sig WHA eller NHL för Hans Jax. Det var visserligen inte så många som åkte över och tog chansen på 70-talet, men han var under flera år aktuell, då han fanns med på en lista.
   Två av hans lagkamrater, Christer och Thommy Abrahamsson, tog chansen i New England Whalers efter Leksands tredje SM-guld 1974. Den förstnämnde av de två bröderna har, vad man kan kalla det för, stått för en del galenskaper i sin karriär.
   – Han tog ju stryptag på en domare i någon match, säger Hans.
   – "Abris" gillade inte heller att motståndarna skymde sikten för honom och det hände väl några gånger att han använde sin klubba och slog de mellan benen, minns "Jacken" och skrattar.

Efter spelarkarriären blev Hans Jax den 100:e svensken att bli Stor Grabb inom svensk ishockey.

Tränarrollen var ingenting för "Jacken"

Spelarkarriären följdes av en kort tränarkarriär med tre uppdrag i Tyringe SoSS, Falu IF och Leksands IF. Men det var ingenting som Hans Jax var intresserad av.
   – Nej, det var roligare att vara med där det hände.
   Fram till våren 2008 arbetade han som idrottslärare på högstadieskolan Britsarvsskolan i Falun. Tvillingarna Jenny och Susanna Kallur är nog de mest kända eleverna, i dag, som han haft som elever. Men efter 23 år som idrottslärare på skolan slutade han för att få den tid han behövde åt sin firma.
  
I dag arbetar han som en karikatyrtecknare och illustratör och är exempelvis anlitad av lokaltidningen Dalarnas Tidningar, som i varje lördagstidning har en Hans Jax-illustration i sportsidorna.
   – Jag har alltid hållit på och illustrerat, men det är väl under de fyra-fem senaste åren som det har blivit lite mer på heltid, säger Hans.
   Klubbar och företag från hela landet har visat intresse för ”Jackens” tavlor, som ofta syns vid ceremonier av alla dess slag.
   Som illustratör och karikatyrtecknare går det bra för honom, och som spelare kommer Leksandsfansen för alltid att minnas Hans Jax som en av de största i föreningens historia.

6 kommentarer

Marcus Simmmarcus.simm@svenskafans.com2009-04-04 16:00:00