Björklöven-bloggen: Öppet brev till alla eldsjälar som brinner för att släcka bränder
Björklöven-bloggen är den nödvändiga tillflykten för oss skribenter på denna redaktion. På denna blogg så kommer allt inom hockeyns värld att behandlas, stort som smått. Kom ihåg dock att det enbart är personliga tankar som presenteras på denna blogg.
Öppet brev till alla eldsjälar som brinner för att släcka bränder (09-09-21, 22:45)
- Lyssna på henne, hon pratar fett bra svenska, lätt bäst av alla oss här! Hon kommer att bli något stort…typ telefonförsäljare!
Ramona rodnar och ler. Hon förklarar att det där är hennes brorsa, Emir, som mest ”bara glider runt och skejtar igenom dagarna med polarna”. Emir försvinner lika snabbt som han dök upp, och i sikte ser vi återigen den gymnasieskola som Emir hoppade av, och Ramona undvek att börja på. En gymnasieskola i en av de förorter ”som brinner”, så som svensk media uttryckt saken den senaste tiden.
- Men han har rätt, det är så det funkar, utbrister Ramona efter en stunds tystnad. Jag undrar vad det är hon menar och hon berättar att hon syftar på Emirs uttalande. Att det kvittar om du har lika många MVG:en som du har facebook-vänner eller att du ”pratar fett bra svenska”. Då de får se ditt namn och din bakgrund så ratar de dig ändå.
- Jag känner folk som gick ut gymnasiet såväl som universitetet med toppbetyg, samma folk som nu står och flippar burgare på donken där nere…eller är telefonförsäljare, säger hon och pekar mot en ödslig snabbmatsrestaurang lite längre bort.
En kuslig tystnad lägger sig. Ramona fortsätter att prata om utanförskapet, känslan att inte tillåtas att få höra hemma i sitt eget land som hon aldrig lämnat, och fruktan för en framtid där hästköttet slängs upp i luften för att sedan läggas på en brödlimpa. Fruktan för att just den brödlimpan kommer att bli hennes bröd då inga andra alternativ finns.
Du som sitter och läser detta tänker nog att det är en fin skildring jag återger, och du kan säkerligen redan nu rabbla upp 10 stycken ”problemförorter” som du vet allt om – men där du inte ens satt din fot. Det du närmast funderar över är ”Var fan hockeyn kommer in i bilden, Mario?”.
Och det ska jag berätta för dig nu.
Att tro att en hockeypuck kan släcka bränder av utanförskap, vrede och rädsla är naivt.
Den tanken är rent ut sagt banal. Löjlig. Skrattretande.
Och väldigt, väldigt enkel.
Just därför är den genomförbar.
Hockeyn har i vissa delar av landet under senare tid förvandlats från att vara en folkidrott till att vara en idrott, till att slutligen deformeras från att vara en idrott till att vara ett privilegium.
Familjer har inte längre råd att köpa en ny hockeyutrustning till sonen eller dottern, samt betala medlemsavgifter och diverse resor. Hockeyn riskerar snart att bli en idrott som utövas av en sluten krets.
Problemet med detta är också att hockeyn förlorar spelare som aldrig egentligen varit spelare. Kanske finns hockeyns motsvarighet till Zlatan, Marcus Berg eller Kim Källström där ute. Kanske så står de på någon grusplan och spelar innebandy i väntan på att upptäckas. I väntan på att ha råd att spela. I väntan på att få spela.
Men hockeyn når på många håll i landet aldrig ut till dessa. Personer från olika länder får aldrig upp ögonen för den sport som jag och du som läser detta älskar så mycket.
Istället propagerar högerkanten om ”integrationsproblemet”, i Danmark benämns folk av en annan religion som ”muhammedaner” och i den förort som jag just nu befinner mig i så ser jag en tjej som inget annat vill än att äntligen få kalla sig som svensk utan att någon rycker på ögonbrynen och säger ”Men var kommer du ifrån – egentligen?”
Vi talar om integrationen.
Men vi undviker att tala med den.
Hockeyn kan knappast verka på egen hand för att 9 miljoner svenskar ska få känna sig som svenskar. Men den kan verka som en hjälpande hand.
Det låter så banalt och naivt tänker ni.
Och det är ju just det.
Men hockeyn måste förnyas. Den måste få nya influenser, nya inblickar och nya perspektiv. Den måste framförallt få in nytt folk och nytt tänk. Tre Kronor måste avspegla det land vi lever i. Vi måste ta till vara på alla hockey-Zlatans och hockey-Majstorovic som finns i landet.
Men de kommer inte att komma till hockeyn.
Hockeyn måste komma till dem.
Idrotten är en hjälpande hand över muren.
Ett glas oboy efter en dag i pulkabacken.
Som ett mål i sista sekunden.
Som en varm kyss på kinden av Emma i 5A som luktar äpple.
När klubban är tejpad och nervositeten infinner sig innan en match så är vi alla lika. Vi vet alla hur det känns att gå ut med nervositeten i maggropen, en klump i halsen och gele i benen. Vi vet alla hur det känns när pucken släpps, nervositeten åker ut bakvägen och spelet börjar. På rinken är vi alla lika. Vad din farsa tjänar, vilket håll du vänder dig åt när du går ner på knä eller om du föredrar Påven framför Luther spelar ingen roll där ute. Där kan vi förstå varandra. Där måste vi förstå varandra.
- Annars kommer det aldrig att fungera. Vi kommer aldrig att vinna.
Förlorar vi så förlorar alla. Ingen vinner. Och förlorar vi så gör vi det för att vi aldrig lyckades förstå lagkamratens intentioner varje gång han ska slå en passning. Och han lyckades aldrig förstå våra. Och ingen av oss kunde tänka sig att dela med sig av sitt tänk. Ingen av oss ville höra av den andres tankar.
Därför uppmanar jag samtliga Sveriges hockeyklubbar att inskaffa utrustning att låna ut, och att snarast möjligt utvidga sitt rekryteringsschema. Jag uppmanar alla Sveriges eldsjälar inom hockeyn att släcka bränder genom att värva Ramona och hennes bror Emir till sin klubb. Jag uppmanar dessa eldsjälar till att sprida hockeyns värde genom att sträcka ut en hockeyklubba som en hjälpande hand till folk som förlorat hoppet om hjälpande händer - eller klubbor.
Jag uppmanar alla dessa eldsjälar att integrera hockeyn i dagens svenska samhälle.
Vi ses i det gröngula vimlet!
Mario G.
