Björklöven-bloggen: Ni kan sparka, stånga och slå - Tillsammans reser vi oss alltid ändå
Björklöven-bloggen är den nödvändiga tillflykten för oss skribenter på denna redaktion. På denna blogg så kommer allt inom hockeyns värld att behandlas, stort som smått. Kom ihåg dock att det enbart är personliga tankar som presenteras på denna blogg.
Ni kan sparka, stånga och slå - vi reser oss alltid ändå (09-10-19, 19:32)
Ovanför min säng hänger en löpsedel. Den är gammal, och färgen har börjat försvinna. "Grattis Löven – Elitserien nästa", står det. Runt min hals vilar en halsduk, färgad grön och gul. Den är köpt i yran efter ett kvitteringsmål mot Växjö i en play off-match som utspelades i en annan tidsålder. En tid då vi var Löven. En tid då vi siktade uppåt istället för att med rädsla titta nedåt.
Bakom löpsedel döljer sig minnen om en elitserie, och den hals som min halsduk värmer har många gånger skrikit sig hes – i såväl lycka som sorg. Löpsedel har sakta börjat lossna från väggen, och halsduken är missfärgad i tvätten, men bortom detta döljer sig någonting starkare. Någonting hårdare, men samtidigt mjukare. Någonting som aldrig varken kan lossna eller bli missfärgat.
Ett hjärta – färgat grönt och gult.
Och det är här vi skiljs åt. Jag och Du, du som säger att du aldrig ska gå på en match mer, att du aldrig ska köpa en supporterpryl till och att du aldrig ska bygga upp det hopp som grusas.
Men det är även här vi möts. För oavsett hur tung sorgen är så värmer den där gröngula halsduken alltid lika skönt när vi går i knarrande snö mot en islada som trots allt är vår trygghetszon. Vårt krypin i en värld som börjat bli mörkare, en värld där folk börjar skilja på folk, och där ditt geografiska ursprung blivit intressantare än den personlighet du har och som formar just dig.
Vi bygger upp ett hopp inför varje säsong, och allt som oftast så faller vi nedför det. Men vi reser oss likförbannat upp. Varje gång. Hur ont det än gör. För att det ingår i livet, och för att livet är sådant.
Att vara supporter handlar inte om att stödja sitt lag när SM Guld-bucklan höjs i skyn. Supporterskapet handlar om att aldrig ta av sig en gröngul halsduk trots arbets- och skolkamraternas pikningar. Supporterskapet handlar om att ha ett hjärta som fortsätter slå – trots att förluster mot Oskarshamn, Borås och Nybro är vardagsmat.
Att vara supporter handlar om att rakryggat kunna gå till en islada som blivit ett hem, hur hal vägen dit än tycks vara.
Först då har man rätten att skrika ut sin glädje när Guldet höjs i skyn. För då är man inte supporter längre. Man är någonting annat. Man är inte längre en del av klubben, man är dess själ.
Det är svårt att motivera en vän att stå upp när allt annat rasar.
Det gör ont att vara nio år och slänga skolväskan över ryggen för att bege sig till en skola där alla andra tycks önska att du ”drar åt helvete”.
Det tar emot att gå hem till stugan i en vintrig snålblåst.
Men du gör det.
För att du är den som ska göra det. För att det är du som måste göra det.
För att du är vännen som har en tröstande axel, du har nioåringens mod och du har vandrarens kraft i stegen.
För att du är supportern
Alltid – oavsett.
Vi ses i det gröngula vimlet!
Mario G.
