Björklöven-bloggen: Mario tackar för sig - Vi ses i det gröngula vimlet!
Björklöven-bloggen är den nödvändiga tillflykten för oss skribenter på denna redaktion. På denna blogg så kommer allt inom hockeyns värld att behandlas, stort som smått. Kom ihåg dock att det enbart är personliga tankar som presenteras på denna blogg.
Det var bara vi kvar. Vi allra trognaste, allra mest sörjande.
En nästintill tom islada, så när som på ett par nersänkta huvuden och en man som stegar mot en mörk gröngul framtid för att skaka hand med den. En framtid som trots allt tyngre fall är trogen.
Jag har skrivit på Björklövens Svenskafans-sida i snart fyra år. Jag har upplevt euforiska glädjeexplosioner som inte ens Håkan Hellström hade kunnat skriva ett trumsolo till, och jag har upplevt hur en hel stad kan ryckas med av en hockeyframgång. Hur Löven inte bara pratas under fikarasterna, utan hur Löven är såväl fikaraster som jobb.
Men när allting summeras så är det jag lämnar kvar en blandad känsla, lika tom som den är full, och lika full som den är tom. Likt den där öde ståplatsläktaren där jag och min vän satt efter att Borås visat sig vara för starka i Play Off för ett par säsonger sedan. Vi sänkte våra huvuden i samma stund som den avgörande pucken gled in i målet och vi höjde dem inte förrän arenan var tom.
Nästan.
En halvtimme, kanske var det 45 minuter, kanske mer, hade gått sedan Borås punkterat Björklövens play off-dröm. Då stegar en man upp på läktaren.
Vi är inte många kvar på ståplats. Jag och min vän. Ett yngre par sitter längre ner på läktaren. Ovanför oss sitter ett grabbgäng och ett par äldre herrar.
Bedros Sakayans stegar fram till varenda en av oss. Han tar oss i handen. Tackar oss för det som varit, och för det som kommer. Han håller min hand och tackar mig för att jag finns där. För att jag kan känna besvikelsen, och för att jag vill känna den.
För att jag är supportern.
Och för att vi tillsammans är Björklöven.
Nästan fyra år har gått sedan jag för första gången publicerade en artikel på Svenskafans och det är med en aning vemod som jag nu lämnar Svenskafans. Det är inte motivationen det är fel på, tvärtom. Den är större än någonsin tidigare, trots Björklövens allt tyngre dalbana ner i seriesystemet. Problemet stavas tid. Tiden står och skrattar åt mig. Pekar finger åt mig. Vet att jag inte längre kan använda den hur jag vill, att jag inte längre kan leka med den.
Därför lämnar jag nu Svenskafans. Men innan jag gör det så vill jag tacka alla er som läst mina artiklar och mina blogginlägg. Alla ni som kommenterat mina alster, som gett mig uppmuntrande kommentarer och som vissa dagar – bara genom en mindre komplimang – kan få mig att sväva på moln. Känslan av att skriva någonting som människor och såväl motståndar- som medsupportrar uppskattar är obeskrivlig.
Jag hoppas innerligt att vi möts igen. I en hockeylada. På en ståplatsläktare. Eller ett internetforum. Så att vi kan slänga käft, skrocka och tänka att ”87, 87 – var har du tagit vägen nu?”.
Tack!
Vi ses i det gröngula vimlet!
Mario G.
