Leijonat-bloggen : Din cykel, är min cykel!
Blogg om finsk hockey, men även mycket annat onyttigt.
Många veckor har kommit och gått sedan senaste inlägget här i bloggen och många bärs har mött sitt efterlängtade öde – uttömd i planlöst vald pissoar. Sommarvärmen är närmast dräpande, och pannan drypande, men det har ju ändå hänt en hel del som stimulerat hockeynerven i mig på ett tillfredsställande vis sedan sist. Eller vad sägs om ett stycke Granlund-rättigheter till Minnesota, finsk snabbskrinnare till Luleå, avslutad karriär för Kapanen och finsk Stanley Cup-mästare i form av historiske Niemi.
Utöver detta händer det ju en hel del annat intressant i sportens värld, såsom ett Världsmästerskap i fotboll och annat mysigt. Mer om det senare.
-
I mitt senaste inlägg påvisade jag i vanlig ordning hyfsat taskig taktkänsla när det kommer till att analysera hockey i största allmänhet. Upplägget av inlägget gav känslan av att Chicago skulle dra det kortare strået i finalen mot Philadelphia. Niemi skulle inte hålla hela vägen, påstods det. Visserligen var Niemi långt ifrån någon trollkarl i finalen, men ändå lyckades han att som första finske burväktare införskaffa sig själv ringen många säkert rangordnar i samma liga som en vigselring, om inte större. Han vann något Kiprusoff, Myllys, Toskala, Nurminen, Lehtonen, Rask och så vidare aldrig gjort.
Stabilt!
Leino var å andra sidan helt magisk i slutspelet, och 21 poäng på 19 matcher är ju Kurri-klass. Han är utan tvekan den puckstarkaste spelaren vi har som skulle vara disponibel för tjänstgöring i di blåvita hockeysärkarna, men han har såklart sina brister. För mig känns han typiskt o-finsk i sin vilja att transportera och utnyttja gummitrissan till sin fördel, och under slutspelet gjorde han det ofta med den äran. Normalt hanterar ju finländare pucken lika väl som en nervös femtonåring hanterar sin första dejt. Det vill säga med stor osäkerhet och ingen större finess. Istället kör man på fart, och siktar på snabba avslut, så att säga. Leino å sin sida, behandlar pucken som Finkel behandlar en tös, och avvaktar, snirklar runt, fintar lite, flörtar lite, för att sedan komma till skott. Rätt upp i krysset.
-
Jokinen tillbaka i Calgary. Lydman till Anaheim. Koivu skrev på nytt kontrakt, och Teemu förväntas göra det samma. En ny finsk koloni på väg att skapas, fast hur långvarig den blir är ju en annan femma med tanke på hur ålderstigen den är. Jokinen är ju sådär lagom bespottad, stackarn, men i år blir det revansch för ”we-play-puck-with-stick-Olli”. 38 mål, och 81 poäng blir det. Satsa inte ert hus på det, bara. Ni vet ju hur det blir: skadad, utbuad, självmål och -31.
Trist realitet.
-
Blotta tanken av Granlund i Minnesota är rätt trevlig. De har inget vidare djup i deras talangpool och med ett gäng finländare redan i föreningen, både när det gäller juniorer och seniorer, känns det som ett bra upplägg. Peltonen agerar mentor i år hemma i Finland och sedan tar Mikko över den rollen när lasset bär över havet. Kan bli stiligt.
Havlat – Mikko – Granlund om någon säsong?
-
Niinima till Luleå? Varför inte. 21 matcher kommer han spela i så fall och inget slutspel blir det.
-
Fotboll. VM börjar ju närma sig det ordentliga slutet, och jag har bara skördat en handfull små matchkorn av min tilltänka och sådda matchskörd. Ändå, har jag sett tillräckligt. Fotboll är inte lika intressant längre, och VM har inte varit så skoj. Filmningarna kommer göra mig hes.
-
Din cykel, är min cykel. Jag älskar det uttrycket. Utan att tillämpa någon djupare källkritik, påstår jag att det härstammar från Edsbyn och en speciell herre i dessa krokar. Allt från älgkött till toalettpapper sägs försvinna när det svarta håret far fram över Hälsinglands vidder – på en cykel som mycket väl kan vara din, kära läsare.
Håll i hatten!
