Leijonat-bloggen : Genomgång av det finska hockeygardet i Nordamerika - del I
Den årliga genomgången av de finländska spelarna i NHL är tillbaka, i lite annorlunda tappning än brukligt.
Fan, snart drar det igång på allvar. Vid sidan av landslagshockey är NHL det finaste och mest underhållande som står att finna när det kommer till hockey. Elitserien har sin charm, Luleå är trevliga och KHL går att beskåda med viss entusiasm. SM-liiga har jag ingen möjlighet att se och tjeckiska ligan fungerar enbart om man är på plats i Rondo med Gambrinusmuggen i näven.
Nej, det är NHL som gäller. Inte bara för att det de facto är den största ligan, innehar de bästa spelarna, har de sjystaste produktionerna och de flesta reklampauserna. Nej, det är för att de skickligaste finska spelarna lirar här, mot toppmotstånd kväll ut och kväll in, och man däri kan finna grogrund för analyser (som för all del ändå är käpprätt åt undergjordsriket fel) om hur det finska landslaget potentiellt skulle stå sig mot en motståndare i till exempel en potentiell OS-semifinal.
Därför tänkte jag med sedvanlig oregelbundenhet lägga upp ett par inlägg där samtliga NHL-lag skärs upp, befrias från oönskade beståndsdelar och där vi plockar ut ädeldelarna - det vill säga de finska spelarna för tillagning över öppen grill.
Här skall det marineras och grillas!
Anaheim
Antalet finska spelare som kämpar under Anaheimiansk flagg kommande säsong: 3
Förra säsongen var något av en besvikelse för de två (tre om man räknar in den förövrigt kontraktslöse Nokelainen) finländarna som lirade i det numer ankfria laget Anaheim. Saku Koivu och Teemu Selänne, två rikshjältar, skulle för första gången spela i samma lag utanför det finska landets dito. Sakus uttåg ur Montreal var lite sorgligt, men när Teemu stod och vinkade glatt med sin skarpladdade prickskyttebössa med högervinkel och med ett Anaheim nästan lika glatt viftandes med ett gäng dollarbuntar, kunde Saku torka lilla tåren ur ögat, analysera situationen och inse att han äntligen skulle ha en målskytt av puraste klass vid sin sida.
Kråkan fästes på kontraktet och alla var nöjda.
Efter säsongen kan vi konstatera att;
- Teemu spelade 54 matcher, Saku 71. Samarbetet herrarna emellan hade dessutom fräckheten att inte infinna sig direkt, och det vore nästan lite hädiskt att påstå att det någon gång nådde upp till de (högt ställda) förväntingarna som kanske många hade inför säsongen.
- Ändock, godbitar står såklart att finna i detta. Hade inte Teemu offrat käken hade han troligtvis passerat 40 mål och det är ju rätt hyfsat för en herre som nått 40-strecket åldersmässigt, kan tyckas. Sakus 52 pinnar på 71 matcher är inte något att bespotta heller egentligen, som den andrafiolsspelare och nykomling i Kalifornien han var.
Det är denna säsong det gäller. Teemu kommer bara missa maximalt 10 matcher och duon levererar en sista säsong tillsammans som finska hockeysupportrar kommer tala om i århundraden efteråt, som jag kommer drömma våta drömmar om och som kanske inte alls infinner sig? Realiteten är att den samanlagda åldern på dessa är 75 år och som bekant blir inte människor yngre i allt för många fall. Någon gång måste väl målsnöret även passeras på allvar för Saku-Teemu-konstellationen?
Tyvärr är årets upplaga av Anaheim, likt förra årets, lika upphetsande som avslagen Mariestad. Inte alls, med andra ord, om man inte har någon ovanlig läggning som ej är till min kännedom. Så några lagframgångar lär inte vara att vänta.
Toni Lydmans intåg i truppen är intressant och Lydman är ju en lydig försvarare som vet vad som krävs att försvara den egna egna målvakten i dennes tappra försök att undvika kapitulation för fientligt skridskofolk. Blir knappast någon större rubrikskapare, men vi här på bloggen har ett gott öga för Toni och lyfter såklart fram honom under säsongens gång i positiva ordalag om så går.
