Allting kommer till den som väntar
Det finns ingenting som sliter på kroppen så som oro, den ger dig något att göra men den tar dig ingenstans. Den är lika onödigt som ett handtag på en snöboll.
Tre veckor kvar, tiden står nästan stilla. Tristessens väntrum lyses upp av en blek försäsongslampa. Mitt stora problem med en lång och tråkig försäsong är att jag till slut börjar prata med mig själv, och det är sanslöst trist, eftersom halva tiden vet jag precis vad jag kommer att säga.
Man ser fram emot något. Sår små frön av förväntningar. Och så plötsligt landar oron, de onda aningarnas moder. Man får en känsla av att det här kan gå alldeles fel. Ungefär som om man satt och dåsade i stolen hos frisören och han plötsligt säger: ”Du kommer verkligen att passa i Gustav Vasa frilla”. Hur ska jag beskriva känslan? Kanske som en vattenplaning. Man ser framför sig hur diket kommer närmare, man känner hur fysiken tar tag i karossen och snart, tänker man, snart börjar världen snurra. Snart kommer allt att gå åt …
Dagar läggs till veckor. Man kan stå i tunnelbanans rulltrappa, vara på väg att somna, steka blodpudding och så börjar ordet mala. ”oro”. ”Hockey-oro”. Om och om igen. Jag fattar inte hur ordet kom till. Dr Phil? Nej, ordet kom antagligen av en tillfällighet. Det har ”hockey” i sig. Inte mer med det, men tänk om det där ordet säger något viktigt om mig.
Säg att jag är drabbad av ”virus timor”. Augusti tar slut, september trampar bukstinn iväg och vips är det oktober. Var gör jag av oron då, lämna in den på Myrorna? Man kan ju inte gärna släpa runt på den när kung Bore står för dörren. Byta om till vinterångest? Ge den en halvtimmes what not to wear på BBC?
Sportklubben har värvat många intressanta pjäser inför säsongen. Det känns som det är bra med drag i och runt organisationen igen. Jag är mer positiv denna säsong än brukligt, men jag är ingen som springer iväg och gapar om slutspel för det. Historien har lärt mig. För, värva bra gjorde ju SSK även 08/09. Tippades av många experter till en mittenplacering dessutom. Så jag är luttrad. Och har ett uns oro i blodomloppet så vad talar för bättre denna gång?
Ingenting, och just därför tror jag på det!
