Krönika: I optimismens tecken
"Det frodas optimism inom mig. Jag blir lika glad varje gång jag kommer att tänka på att AIK är ett elitserielag igen. Ännu gladare blir jag över känslan att en fin säsong väntar oss."
Jag minns det så väl. Efter över 54 minuters lidande fick AIK äntligen in pucken i Växjö-målet. Och ett antal minuter senare var drömmen om Elitserien besannad. Ända sedan den dagen, den 11:e april, har jag gått och längtat efter hockeypremiären.
Det frodas optimism inom mig. Jag blir lika glad varje gång jag kommer att tänka på att AIK är ett elitserielag igen. Ännu gladare blir jag över känslan att en fin säsong väntar oss.
Hur kan jag då vara så positiv? AIK har inte gjort några stjärnförvärv och har heller inte övertygat så här långt under försäsongsmatcherna. Vidare tippas man av flertalet experter bli de övriga lagens slagpåse.
Det stämmer att AIK inte har satsat på att kraftigt försöka förstärka truppen med stjärnnamn. Och detta tror jag kan vara bra. Att inte värva hej vilt utan istället satsa på kontinuitet och långsiktighet är ofta vara nyckeln till framgång.
I AIK:s trupp finns ändå en positiv mix av gammalt och ungt, rutin och talang. AIK är inte bara en nykomling med spelare som vill uppåt i karriären, utan har även personer med tidigare erfarenhet från spel på den här nivån. Det finns killar som tidigare spelat i Elitserien på såväl målvaktssidan som i försvaret och anfallet. Dessutom vet tränarparet Roger Melin och Gunnar Persson vad som krävs för att vara framgångsrik i högsta divisionen.
Låt det här spännande lagbygget få ta sin tid och etablera sig i Elitserien. I framtiden sedan, är det knappast en omöjlighet att vårt kära AIK på nytt är med och slåss med de allra bästa lagen i landet.
Den kommande säsongen slår AIK ur underläge. Laget har ingen press på sig i form av nykomlingar. Jag har känslan av att spelarna trivs tillsammans och att de kommer kriga som en enhet tills sista blodsdroppen. Det är alltid svårt att möta lag som jobbar stenhårt för varandra och får AIK bara en positiv atmosfär inom gruppen och samspelet att fungera så kommer man att överraska många.
En faktor som kan komma att bli avgörande i många matcher är publiken. Det är ingen nyhet att AIK-supportrarna är bäst när man väl sammansluter sig och sjunger fram laget. Att möta ett sammansvetsat, hårt arbetande lag är som sagt jobbigt – men hur mycket tuffare blir det då inte att göra det inför tusentals Gnagare på Johanneshov?
Undertecknad får vibbar av fotbollen. Nej… Inte säsongens fiasko. Jag tänker på när AIK 2006 var tillbaka i Allsvenskan efter ett år i andradivisionen. Fanns det någon som faktiskt trodde att AIK då skulle nå så långt som de till slut gjorde, som nykomlingar? Man tog serien med storm och hade ett stort publikstöd bakom sig. Jag tror hockeylaget kan rida på en liknande våg som fotbollslaget då gjorde i och med det faktum att man inte har någonting att förlora.
Black is back. Nu kör vi!
