Slaget om kronoberg!
Vintern har varit lång och kall. Sommaren har varit kort och varm. Löven börjar just nu falla från träden och lövens färger blir orange-gula. Ett tecken som tyder på att det är höst. Man kan inte längre sitta på sin paviljong i t-shirt och titta ut över den idylliska vyn som nästintill ligger gömd bakom horisonten. Dock gillar jag hösten – inte lika mycket som jag gillar sommaren – men jag gillar hösten. Jag gillar att se den nyklippta trädgården byta skepnad och bli helt täckt utav alla löv som fallit. Hösten är också ett tecken på att hockeyn drar igång - och i år öppnar den med ett derby.
Premiären av Allsvenskan kommer bli något ut över det vanliga. Schemat är fullspäckat med derbyn från alla håll och kanter. Men Växjö – Tingsryd kommer i alla fall för mig att bli något alldeles speciellt. Det har varit heta känslor mellan dessa lag sedan en lång tid tillbaka, men jag tror aldrig den har varit så hatisk som den är just nu. Växjö började Silly Season med att värva Tingsryds absolut bästa spelare och Tingsryd kontrade med att vägra ställa upp i Karl – Oskar Cup.
Det som redan hade varit ett krig hade blivit ett storslaget sådant.
När Allsvenskan gick ut med schemat visade det sig att Växjö – Tingsryd möts i första matchen. Det tog inte lång tid för supportrarna att märka detta och det hettades upp till en grad som gör att Thåströms låt – 800 grader, låter så löjlig att jag fnissar högt för mig själv.
Som en snabb replik därifrån hade Tingsryd gjort en slags supporter-t-shirt där det stod ”Storebror är tillbaka”. När Lakers – supportrarna fick reda på detta började de genast smida planer på hur man på bästa sätt skulle kunna kontra. Men det var Lakersledningen som tog saken i egna händer och la upp en annons i tidningen där dem hade skrivit en text: ”Storebror eller lillebror kvittar. Det är ändå pappa som bestämmer”. Derbyt hade nått sin fullaste upphettning. Det hade blivit hetare än hetast. Längtan till den 15:e september hade kommit lika snabbt som en sandstorm och det hade uppstått vilda diskussioner på respektive lagens forum.
Biljetterna släpptes i slutet av augusti och det tog inte lång tid förrän dem var slut.
Det hade blivit ett överflöd i biljettkassan och folk gjorde allt för att få tag på just sin biljett.
Själv köpte jag en biljett så snabbt att till och med blixten hade häpnat.
Jag studerade länge biljetten, som nu var min. Jag sov tillsammans med den, la den under kudden och pussade den god natt. Det gick så långt att jag till och med på nätterna började läsa sagor för den. Jag tänkte att ifall jag inte kan sova, så kan inte heller biljetten sova.
Tillslut förstod jag att mitt beteende var lite konstigt, så jag la biljetten på ett säkert ställe. Ett ställe som bara jag och biljetten visste om. Det blev en hemlighet som ingen fick få reda på.
Växjö – Tingsryd. Premiär. Derby. Herregud.
Bilden har blivit fullständigt klar för mig. När jag går igenom glasdörren till ishallen kommer först en man i gul jacka ta min biljett, stirra på den så länge att jag suckar utav frustration. Han kommer att fortsätta stirra på den tills jag suckar ännu en gång, då får han nog och ger tillbaka biljetten.
Förbannad över att ha väntat så länge, går jag vidare och kollar upp mot klacksektionen. Jag styr mina steg sakta, men ändå bestämt och försöker hitta en plats som inte ser allt för klaustrofobisk ut. Det blir svårt att hitta någon bra plats och istället får man ta tag i sin klaustrofobi och ställa sig intimt jämte en lakej. Man kommer få rysningar av Lakers- klacken som sjunger så högt att orden ”vad sa du!” kommer upprepas så många gånger, att det räcker för ett helt liv. Bortaklacken kommer göra allt för att försöka överrösta hemmaklacken, men märker snart att det är ett mission impossible som inte ens Tom Cruise behärskar.
Jag kommer själv att stå i klacken och känna mina fina handflator nå varandra och klappa så högt att en person som är helt döv skulle kunna höra. Jag kommer sjunga i en period, sen känner jag att mina stämband inte klarar mer. Jag får lite tårar i ögonen och blir arg att jag inte ärvt min släkts sångröster. Frenetiskt fortsätter jag dock att klappa med mina händer och känner att jag ändå bidrar med något. Stämningen på onsdag kommer vara på topp, det kommer bli en fest som ingen tidigare skådat. Förspelet har pågått under en fasligt lång tid. Och nu avgörs det på bara några timmar. Nervös? Ja. Taggad? Ja. Redo? Nej.
På onsdag: Årets Derby
