Inför AIK - Linköping
AIK är äntligen tillbaka i Elitserien. Comebacken sker på hemmais, där Linköping gästar ett utsålt Hovet. Östgötarna får gälla som favoriter, men skrällvarning måste utfärdas för ett hemmalag som längtat i nästan ett decennium efter den här matchen.
”Vad är det vi alla ser fram emot så mycket att vi går med på att utsätta oss för så många besvikelser?”
Uppväxt i östra England och sedermera bosatt nere vid Franska Rivieran kan man inte klandra den gode Graham Greene för att han inte kände till att svaret på frågeställningen är: det här. Elitseriepremiär inför ett fullsatt Hovet.
Att AIK var ett av lagen i Elitserien var inte för allt för länge sedan nästintill en självklarhet, men än närmare i tiden en ren utopi. När Gnaget för nästan exakt sex år sedan förlorade premiären i Östraettan mot Mälarhöjden/Bredäng, av alla lag, kunde inte längre den mest subjektive supportern förneka att den föreställning om AIK som en stormakt inom svensk hockey – degraderingar till trots alltjämt med visst fotfäste – faktiskt saknade prefixet van- framför sig.
Men efter sju sorger och åtta bedrövelser har tiden kommit. Att en nykomling är i behov av en lyckad inledning är ingen plattityd, men oavsett matchens betydelse tänker jag – efter alla dessa besvikelser –
kosta på mig att njuta när domaren släpper pucken vid den första tekningen. En företeelse som allt som oftast är omöjlig att förena med ett supporterskap.
Hur ska då detta gå? Inget vidare, enligt merparten av den svenska expertisen. Sportbladets Lasse Anrell (han med de gröna fingrarna) är ”djupt oroad över AIK som på pappret är s-ä-m-r-e än när de kom tvåa i allsvenskan förra året efter Leksand” och hans kollega Tomas Ros tror att det med en dålig start kan gå för Gnaget som det gjorde för Väsby, då man tog en endaste seger under deras första och enda elitseriesäsong.
Anders Gozzi har som bekant gjort en finansiellt modest satsning på nyförvärv, men hur Anrell kan få fjolårets trupp att se mer meriterad ut i jämförelse med årets begriper jag inte. Väsbyliknelsen är knappast allvarsamt menad, men jag ser med tillförsikt fram emot att se AIK överträffa Ros förväntningar, alldeles oavsett om man skulle likställa norrortslagets ensamma viktoria vid två, tre stycken för oss för att kompensera för de mer än dubbelt så många omgångar som Elitserien innefattas av nu gentemot hur det var på åttiotalet eller inte. Innan vi lämnar det här spåret får jag be att citera den objektive favoriten Janne Bengtsson från Svenskan: ”Gnaget kör en lågbudgetvariant som ska lyckas med, som det heter, ’fartfylld hockey’. Vilka lag spelar inte så?”. Något att suga på, helt klart. Jag tror att i alla fall jag kommer att behöva en stund för att kunna reda ut vad herr Bengtsson egentligen menar med det.
AIK:s försäsong har knappast fått ovan nämnda trio att ändra sina förutsägelser – tvärtom. Målbrist och stor skade- och sjukfrånvaro har kännetecknat sommaren, men nu har spelarna en efter en kommit tillbaka på inverterat Agatha Christie-maner och när pucken släpps imorgon bör samtliga sånär som på två finnas tillgängliga för spel. Filip Olsson är sjuk och det kanadensiska nyförvärvet Josh MacNevin som av skatteskäl inte flyttar till Sverige förrän första oktober kommer inte att kunna spela. Planer fanns på att flyga in backen till denna match och därefter låta honom återvända till Finland senare under kvällen, men det löste sig inte med papperexcersisen och gick därför i stöpet.
Morgondagens motståndare är Linköping där Hans Särkijärvi har tagit över rodret från Slavomir Lener, som under sina två säsonger inte lyckades vinna det SM-guld han anställdes för att göra. Med landslagscentern Tony Mårtensson borta på nya äventyr i Ryssland ger inte många ”Säcken” några vidare möjligheter att förbättra sin företrädares resultat.
Inte heller jag håller Linköping som en guldkandidat, men det är bara att konstatera att laget baissats väl mycket med tanke på vilka spelare som alltjämt finns kvar i truppen. Lagkaptenen Magnus Johansson är seriens kanske bäste back, Fredrik Norrena är inte vad han än gång varit, men fortfarande en målvakt som kan vinna matcher åt östgötarna och stockholmaren (och AIK-supportern) Patrik Zackrisson står nu skadefri inför en säsong som troligtvis kommer att innebära det verkligt stora genombrottet. Dessutom ansluter de artistkontrakterade stjärnorna Hlavac och Hlinka från Tjeckien och med den duon på isen är Linköping ett helt annat, betydligt bättre lag. Bara att tacka och ta emot att dessa två herrar inte kommer till spel imorgon.
Tidigare nämnde Norrena gjorde en handfull matcher i den svartgula tröjan under den finska eran under nittiotalet och dessutom kommer Niclas Hävelid och Andreas Jämtin tillbaka till Stockholm för att möta deras gamla klubb. Jämtin har sagt i pressen att han inte väntar sig några stående ovationer, men jag tror snarare att det är mer troligt att Hävelid kommer att få höra ett och annat från läktarplats. Åtminstone fram till dess att Jämtin besöker botbänken för första gången.
Nåväl, alla dessa besvikelser vi utsatt oss för är imorgon något som har varit värda att genomlida. AIK har imorgon allt att vinna och i skimret av min nyfunna optimism ser jag oss också göra det. En tillfrisknad Patric Blomdahl missar inte chansen att sänka sina forna lagkamrater och gör det avgörande 3-2-målet för att sedan snacka lite gamla minnen med Jämtin i samband med en tidig dusch…
