Snittet höll i sig
Som sagt, tre NH-mål för varje Huddingemål...
Det såg Andreas Nyberg till när han lade in 6-2, och totalt 27-9 till NH på fyra matcher, med 27 sekunder kvar.
Liksom förra hemmamatchen mot de så sorgligt "ovältbara" sörmlänningarna kändes matchen aldrig helt utom räckhåll förrän det plötsligt hade trillat in lite för många slump- eller skitmål i och med Artis Abols 4-1 5.10 in på sista perioden.
I gengäld kunde Per Svensson göra ett riktigt snyggt reduceringsmål bara några minuter senare, och så hade vi "bara" tvåmålsunderläge igen med knappa tolv minuter kvar.
Men Nyköping är ett mycket starkt lag, och den här matchen visade med all önskvärd tydlighet att ett bra lag ska ha tur. NH behövde aldrig förta sig överhövan, men rätt vad det är går en slumppuck i mål utan att det ens har varit någon direkt målchans, eller så slarvar motståndarna och bjussar på ett läge som bara inte går att missa. Som situationen som gav 5-2 med sex minuter kvar. Eller Carl-Johan Johanssons lobb över Janne Axtilius, och naturligtvis i mål, i slutminuterna av andra perioden. Symptomatiskt nog fick en huddingespelare iväg en motsvarande lobb bara några anfall senare, men den pucken flög naturligtvis över och förbi nyköpingsmålet också.
Detta utan att NH-segern på något vis var ett dugg orättvis, även om man kan önska att Huddinge hade kunnat göra mer av sitt trots allt ganska stora övertag i första perioen, inte bara i skottstatistiken, som då var 11-4.
Men jag undrar om det inte var i alla tre perioderna NH90 gjorde mål på sitt första skott i perioden? Nej, inte i andra perioden, inser jag, men faktiskt både i första och tredje.
Orättvist känns det naturligtvis ur undertecknads personliga synpunkt att vilka klubbar som helst plötsligt kan få allt att stämma och bli så här bra. Jag tänker lite på det här med stora städers betydelse i ishockeyn, som jag tidigare skrev en artikel om här på SvenskaFans.
Och jag tycker sannerligen inte att hur misskötta klubbar som helst på något vis förtjänar enorma framgångar så fort man fått någorlunda ordning på ekonomin - mest bara för att man ligger geografiskt rätt och då snabbt kan få en stor och trogen publik.
Och förtjänar en stor publik att deras hemmalag klättrar i seriesystemet och når framgångar man knappt har ekonomisk täckning för, bara för att man är många? I så fall kan vi ju bestämma direkt att landets tio största kommuner ska ha elitserielag, varav Stockholm och kanske Göteborg också är värda två lag var. Eller vadå?
Hade ishockeyn fungerat som samhället gör i stort för privatpersoner är det ju svårt att tänka sig att man hade fått spela i landets näst högsta serie i flera år på kredit och satt konkurrensen ur spel med de klubbar som alltid skött sina åtaganden - och bara, som om aldrig något hade varit fel, kan inkassera framgångarna så fort man fått ihop kassaboken och fått det att räcka till ett slagkraftigt lag.
Jag är ju själv en B-människa som inte klarar en sedvanlig kreditprövning och aldrig kan teckna ADSL-abonnemang och få en gratis digitalkamera, eller teckna det ena eller det andra mobiltelefonabonnemanget och få telefonen gratis eller för en symbolisk krona.
Det är ju naturligtvis ingenting att säga om, men det känns så otroligt orättvist att det i svensk ishockey idag i hög utsträckning är klubbar som lever som jag gör som privatperson, som har störst fördelar på bekostnad av de klubbar som varit fega och korkade och alltid skött sin ekonomi oklanderligt i första hand, och sedan värvat de spelare man haft råd med.
Ligga och gneta och hoppas man ska klara ekonomiskt att spela i näst högsta serien i år också, och frenetiskt skramla med bössor, och så fort krisen är över kan man vända det till sin fördel och inkassera framgångarna... Nej, det är inte idrott!
