Perfekt jubileum till sist...
På självaste tioårsdagen av den klassiska 5-3-matchen mot AIK i Globen ställdes Huddinge mot Övik, som man aldrig förlorat poäng mot förr, i ett läge där det var synnerligen viktigt med tre friska pinnar...
För andra gången skulle nu Huddinge spela seriematch på årsdagen av klubbens mest betydelsefulla match någonsin, den klassiska matchen i Globen då AIK sänktes med 5-3. Förra gången man hade match den 19 januari, var också då på hemmaplan, för sex år sedan, 9-3 mot Kumla, fyra år efter globenmatchen.
Nu gällde det alltså självaste tioårsjubileet och var dessutom en mycket viktig match som vid seger kunde återföra Huddinge till kampen om play off-plats, och vid ett riktigt fiasko med förlust kunde dra in laget på allvar i kampen om att undvika kval nedåt.
Och det började illa. Riktigt illa. Örnsköldsvik tog ett klart grepp om händelserna på plan och Huddinge hade svårt att ta för sig. Och när Huddinge såg ut att ha kommit in en smula i matchen och strax fick ett tillfälle att spela med en man mer ställer man upp så dåligt till power play-spel att Jan Toresson får fram pucken till Daniel Hållberg som får rena gatan fram till Janne Axtilius och enkelt kan ge gästerna ledningen.
Sedan var matchbilden densamma igen, och det var Janne som höll siffrorna nere. 17.10 fullbordar samme Toresson som passade fram till 0-1-målet ett snyggt ÖSK-anfall, och ställningen är 0-2. Det såg allt annat än bra ut, och Huddinge såg mer och mer ut att från den fina starten mot Nyköping nu på allvar vara på väg att dras in i bottenstriden. Skotten någorlunda beskedliga 9-13, men nog kunde ÖSK ha lett matchen med 0-4 om det velat sig riktigt illa.
Andra perioden började något bättre, och Huddinge spottade upp sig mer och mer eftersom. Det tog ett antal minuter innan jag insåg att jag ännu inte hade sett ett enda skott på mål för gästernas del, medan däremot Huddinge sköt mer och mer. Och vartefter Huddinge tog för sig och började skapa mer och mer i ÖSK:s zon så tröt tålamodet hos gästerna, vilket började avspegla sig i utvisningar. Jimmy Blixt åkte ut efter 5.39. Efter 7.18 anslöt Johan Agu i utvisningsbåset och Huddinge hade 21 sekunders spel fem mot tre. Fem sekunder efter att Blixt kommit in är det Jan Toressons tur att få två minuter för slashing, och så har Huddinge ytterligare 1,34 på sig att spela fem mot tre. Skotten viner, medan man kanske inte spelar pucken runt fullt så mycket som man borde för att tillvarata möjligheten, och 9.44 är ÖSK fulltaliga igen, med den enda skillnaden att skottstatistiken har rakat iväg en bra bit i huddingefavör.
Knappt två minuter senare, 11.43, är det Jimmy Blixt som klipper till riktigt fult med armbågen och åker ut igen, och här var det väl nästan anmärkningsvärt att det bara blev två minuter. Bara arton sekunder senare åker även Toresson ut för andra gången i perioden, och Huddinge har ännu ett långt läge i spel fem mot tre som man inte kan förvalta. Skotten är i detta läge uppe i minst fjorton, femton för Huddinge medan ÖSK ännu inte avlossat någon puck som Janne tvingats mota.
14,34 är det åter dags för ÖSK-utvisning och Huddinge ställer upp i power play-position och till sist sitter pucken ändå bakom Mikael Zajkowski i mål. Det är ett av Daniel Fernholms många backskott som till sist smiter mellan benen på Zajkowski och sitter. Äntligen har Huddinge fått utdelning på den rejäla skottstatistiken.
Nu får Huddinge än mer blodad tand, och knappt tre minuter senare fullbordas en ny anfallsvåg med att Jonas Rådlund precis får in pucken vid Zajkowskis vänstra stolpe. Vid det laget har ÖSK till sist fått iväg ett skott mot Janne, men vid tiden 17.23 minns jag att skotten stod 18-0. 2-2-målet är Huddinges 20:e skott i perioden när 18,26 har gått, och båda lagen skjuter varsitt skott till under de sista 94 sekunderna, summa summarum 21-2 i skott. Men ack så länge jag undrade om jag skulle få skriva en stor nolla på det ena papperet. Jag sitter med skotträkningen strax ovanför speakerbåset och skriver ned skotten med märkpenna på två A4-papper och håller upp, så att de ska få siffrorna ner dit tills speakern ska läsa upp skottstatistiken i periodsammanställningen.
Inför tredje perioden ser allt en smula bättre ut, och ännu bättre ska det bli. Även om Daniel Karlsson åker ut efter 52 sekunder, så är det Huddinge som kommer i en kontring som när Övik gjorde 0-1 i första, och denna gång utmynnar det i ett straffslag som Johan Älgekrans sätter i mål. Härnäst blir det vild palaver, då huvuddomare Ulf Harlin inte har sett att pucken gått i mål eller att ena linjemannen har vinkat för mål. Harlin hinner fram till speakerbåset och deklarera att det inte är mål innan linjemannen hinner ikapp och säger ifrån att visst var det mål. Från min position hade jag ju tydligt sett pucken i mål, så jag undrade om det var bortdömt av något annat skäl, men så var det alltså aldrig.
Än en gång i år hade Huddinge vänt ett underläge med mer än ett mål till ledning, och från och med nu var matchen aldrig mer i fara. Drygt fem minuter senare kom också 4-2. Huddinge kom sedan in i ett stim av utvisningar och nu var det ÖSK som fick spela fem mot tre ett tag, utan att kunna förvalta den chansen. Det blev även 5-2 och nu började historikern i mig snarast hoppas på en ÖSK-reducering, för det vore ju en festlig avslutning på tioårsjubileet om denna match kunde sluta med samma siffror som den gången i Globen tio år tidigare.
Och ser man på! 18.31 åkte Martin Pilö ut för holding och ÖSK tog ut Mikael Zajkowski ur målet och spelade sex mot fyra. Och med 46 sekunder kvar - 19.14 - fullbordade ÖSK Huddinges tioårsjubileum genom att fastställa de historiska siffrorna 5-3. Kuriöst nog var det efter 19.46, med 14 sekunder kvar, som Myran Gustavson satte avgörande 5-3 i tom bur, den där tisdagskvällen tio år tidigare.
Med Piteås seger över Nyköping och Sundsvalls seger mot Boden hakade Huddinge genast på play off-tåget igen och nu skulle det vara mumma om man kunde få lite efterlängtad revansch mot Sundsvall på onsdag. Men det blir naturligtvis svårt.
