De riktiga superallsvenskorna
Efter långt om länge en finputsad och lite tvättad nylansering av artikeln som ursprungligen publicerades i fem delar sommaren 2003. Numera kan en så här lång artikel läggas in i sin helhet. Spara den som favorit och fortsätt läs då och då när andan faller på om så önskas... eller sträckläs helt enkelt. Det går!
Den larvigaste effekten med näst högsta divisionen som den såg ut åren 1999/2000-2004/05 var den klumpiga namngivningen som gav serienamnen Allsvenskan Norra och Södra samt det smått patetiska "Superallsvenskan". Ursäkta en fåkunnig som fick följa mitt lag i åtta av de nio desto vassare allsvenskorna mellan 1987/88 och 1995/96, men vad var det som gjorde den tidens motsvarighet till en sådan "super"-serie jämfört med dem?
NHA och SHA kunde ha hetat Nordsvenskan och Sydsvenskan, så kunde den tidigare serien Allsvenskan ha behållit sitt namn. Namnet Superallsvenskan klingar i historiens backspegel enbart löjligt när man jämför med allsvenskorna de nio åren då de bestod av de åtta främsta division 1-lagen plus de två sista i Elitserien vid jul. Det var en riktig superserie, det!
De nio "riktiga superallsvenskorna" förtjänar att lyftas fram en smula i ljuset, i en liten exposé över de nio åren svensk hockey hade det i mångas tycke bästa seriesystemet närmast under elitserien. När man ändrade på det var det enbart till det sämre. Till synes till det bättre för lagen i Elitserien, men i långa loppet är det alla små subtila ändringar av det här slaget som försämrat villkoren för klubbarna längre ner i seriesystemet, som fostrar morgondagens stjärnor, men knappt längre kan hävda sig i dagens ännu mer slimmade HockeyAllsvenska. Och det lär i sin tur knappast gynna elitserieklubbarna, eller är det någon som tror det?
Artikelsviten blir också en aning på temat "de nio riktiga superallsvenskorna och laget som var med i åtta av dem", dvs mitt eget Huddinge. Det kan inte hjälpas. Men jag försöker tona ner huddingeperspektivet... och artikeln borde vara intressant för den hockeyhistoriskt intresserade i vilket fall. I denna nya version har en hel del redigeringar till något lite mer "neutralt" gjorts.
Första året var alltså 1987/88. Det var detta år elitserien utökades till tolv lag, och det var också just p g a den utökningen man tog det som självklart att de två sista skulle ned i allsvenskan efter jul. De två nya elitserielagen vid utökningen blev AIK och Väsby. AIK hade snöpligt ramlat ur elitserien 1985/86, bara två år efter sitt senaste SM-guld, medan division 1 västra-kollegan Väsbys avancemang var tidernas skräll i svensk hockey.
Väsby blev också det första elitserielaget att kvalificera sig för degradering till allsvenskan efter jul. Endast tre inspelade poäng innebar att nedflyttningen var ett faktum långt innan de 22 höstomgångarna hade spelats klart. Vilka som skulle följa Väsby ner blev däremot inte klart förrän i allra sista omgången i en direkt avgörande match mellan Skellefteå och HV 71.
Av topplagen från division 1 hade Huddinge imponerat stort med endast 26 insläppta mål på de 18 matcherna. Tidningen Hockey tippade också att allsvenska finalen skulle bli en ren repris på den senaste två år tidigare (1986/87 ställdes den av någon bisarr anledning in och ettan uppflyttades direkt och tvåan gick direkt till kvalserien), dvs Skellefteå mot Huddinge.
Men Huddinge kom snett in i Allsvenskan och det blev de båda söderlagen Frölunda och Rögle och Örebro från västra serien som blev Skellefteås konkurrens om topplaceringarna. Rögle var länge säsongens utropstecken och ledde serien ett tag i början. Det blev till sist Frölunda som vann serien med Skellefteå som tvåa och efter fyra långa år i division 1 skulle det väl äntligen vara dags för comeback för göteborgarna? Alla tidigare finaler hade ju vunnits av serieettan i tre raka matcher.
Nej, Skellefteå var på tok för starka för det. Efter två inledande skelleftevinster segade sig Frölunda upp i 2-2 i matcher och avgörande på hemmaplan - bara för att bli förödmjukade i Scandinavium, när Skellefteå klädde av hemmalaget med pinsamma 10-1. Frölunda fick ladda om till en kvalserie, dit också två lag till från Allsvenskan hade tagit sig, fyran Örebro och femman Väsby (som hade slagit ut trean Rögle i play off 3). Och fjärde och sista platsen togs av VIK-Hockey från Västerås, som sedan några år tillbaka brukade gå till Allsvenskan vartannat år, och gå bakvägen från division 1 under våren ända fram till kvalserien vartannat år, och nu gjorde så liksom tidigare både 1983/84 och 1985/86.
Och tredje gången gillt! Frölunda lyckades aldrig på allvar ladda om efter bataljerna med Skellefteå och Väsby var inte lika heta som i kvalserien året innan, utan kampen om elitserieplats nummer tolv visade sig snart stå mellan VIK och Örebro. Och det blev till sist VIK som efter nedflyttningen från gamla Allsvenskan 1975 äntligen tog sig tillbaks till landets högsta serie.
Av elitserielagen i allsvenskan höll sig alltså Skellefteå kvar direkt via finalspelet, medan Väsby var framme i kvalserien, men inte kunde hålla sig kvar.
1988/89 blev det ena elitserielaget ner till allsvenskan en rejäl överraskning. Björklöven, mästare 1986/87 och åter SM-finalister 1987/88, gjorde ett jätteras och tvingades ett halvår efter att ha spelat SM-final ta steget ner i Allsvenskan. Västerås hade startat bra, men föll sedan tillbaka mer och mer mot slutet och tvingades till sist göra Björklöven sällskap. Nerifrån hade framför allt Frölunda satsat än hårdare på att någon jäkla gång ta sig tillbaks till storserien, men årets stora överraskning var länge Vita Hästen som startade serien bra.
Men toppstriden blev mer och mer en fråga om Västerås och Frölunda, och de båda lagen tog till sist första och andra platsen. Finalserien blev en hemmabetonad historia, där Frölunda vann sina hemmamatcher med något större siffror, men när Västerås till sist i kraft av sin serieseger kunde vinna den femte avgörande matchen hemma i Rocklunda - med 4-2 efter mål i tom bur - var saken klar.
Frölunda fick för andra året i rad ladda om till kvalseriespel, nu mot fyran och sexan i allsvenskan, Björklöven och Örebro, och åter ett division 1-lag som gått den långa vägen, hårdsatsande Malmö som hade inlett sin satsning mot elitserien denna säsong, men förlorat trekejsarslaget med Frölunda och Rögle i division 1 södra under hösten, mycket på grund av en skrällartad förlust hemma mot Osby. Den här gången hade Frölunda lärt läxan från fjolåret och närmast uppvaktade av just Malmö tog göteborgska "vilda västern" hem kvalserien och tog sig tillbaks till elitserien efter fem år i division 1.
Elitserielagens facit i denna allsvenska alltså identiskt med fjolåret. Det ena, Västerås, vann allsvenska finalen och spelade sig kvar i elitserien, det andra, Björklöven, play offade sig fram till kvalserien, men ramlade ur.
Malmö satsade än hårdare säsongen 1989/90 och vann division 1 södra i stor stil. Från elitserien blev det MoDo och Skellefteå som fick kliva ned, och Malmö, MoDo och Skellefteå i just den ordningen blev topptrio. På fjärde plats låg länge och väl nya unga Huddinge med hela kadern blivande storstjärnor, Nichlas Falk, Michael Nylander, Jan Mertzig, Ola Johansson (sedermera Möllerstedt) och Calle Carlsson. Laget tog sig lite oväntat till Allsvenskan, men ledde den två gånger i början och höll sig länge och väl på fjärde plats. När man mötte trean Skellefteå borta i elvte omgången vann man t o m och gick om dessa, men sedan kom man i en avslutande svacka, vann bara en match till och ramlade ner på åttonde plats. Men fr o m nu skulle Huddinge komma att bli ett stående inslag i den allsvenska hockeyn så länge division 1 och allsvenskan efter jul skulle finnas kvar.
Malmö körde över MoDo i tre raka matcher och fullföljde sin stora satsning på ett elitserieavancemang. MoDo ställdes i kvalserien mot idel allsvenska lag, dessutom en ovanligt samlad tropp, Björklöven, Vita Hästen och Rögle som hamnat på platserna fyra, fem och sex. Vita Hästen slog ut Skellefteå i en riktig holmgång i play off 3, så endast MoDo kunde försvara elitserielagens färger i kvalserien. Björklöven föll snabbt ifrån och tog inte någon poäng alls i kvalserien, men inför sista omgången hade alla övriga tre lag chansen att vinna serien och avancera. Bästa chansen hade MoDo, som hade allt i egna händer bara de tog minst en poäng mot Rögle borta, men chansen kändes stor att Östergötland skulle få ett elitserielag. Om Vita Hästen bortaslog Björklöven samtidigt som Rögle i jakt på ett eget avancemang såg till att slå MoDo skulle Himmelstalundshallen bli elitseriearena.
Och så såg det också länge ut att bli. Vita Hästen darrade inte på manschetterna i Umeå, och Rögle stormade fram till 4-0 en bit in på tredje perioden. Men när de upptäckte att de bara höll på att spela upp Vita Hästen tappade de orken och sugen, och innan man visste ordet av hade MoDo kvitterat till 4-4. För säkerhets skull fick man också in ett segermål 4-5 i den femminutersförlängning man hade laborerat med några år på den här tiden, men slutade med efter denna säsong.
MoDo höll sig alltså kvar i elitserien via kvalserien, Skellefteå blev utslagna i Play Off 3.
1990/91 blev ett märkesår för elitserieklubbarna. Frölunda och Leksand fick ta klivet ner i Allsvenskan, och blev relativt ohotade etta och tvåa, även om Leksands resa blev en aning vinglig i början. Bl a inledde man med förlust 1-4 hemma mot Vita Hästen i premiären. Trea blev stadigt bättre och bättre Huddinge, närmast följda av Björklöven och Mora. Årets stora värvarkomet hette Team Boro och tog hem division 1 södra under hösten, närmast följda av ett överraskningslag till, Mölndal. I allsvenskan gick inte Boro-laget särskilt bra, tidigt halkade man ner under nedersta strecket tillsammans med östra seriens överraskningslag R/A 73, sedermera kända som Arlanda, som lurat Väsby på andraplatsen efter Huddinge.
Men i allsvenskans allra sista omgång smet Team Boro förbi Skellefteå och tog den sista play off-platsen. Slog ut Troja från södra vårettan i play off 2 och efter en taktiskt lysande väl genomförd match skaffade man sig ett jätteläge i play off 3 mot Huddinge efter en - här kan jag inte låta bli att behålla det värdeomdömet - tämligen orättvis sudden-seger i inledningsmatchen i Björkängshallen. Följde upp den med en odiskutabel hemmaseger i Borohallen och blev ett av de allsvenska lagen i kvalserien.
Finalen mellan Frölunda och Leksand vidmakthöll Frölundas dåliga svit från sådant finalspel. För andra gången vann Frölunda Allsvenskan, och för andra gången förlorade man sedan finalen - två finaler som länge skulle förbli de enda som vunnits av serietvåan. Dessutom hade man ju spelat en tredje final som serietvåa och förlorat också den.
Leksand vann med 3-1 i matcher och Frölunda fick återigen inrikta sig på kvalseriespel. En geografiskt väldigt väl avgränsad kvalserie - vilket lag som än vann serien och tog en elitserieplats var det i princip helt säkert att de övriga tre i sådana fall skulle spela i division 1 södra kommande säsong. Utöver Team Boro gick även det andra allsvenska laget från södergruppen, Mölndal, ända fram till kvalserien, och fjärde och sista platsen togs av Rögle som gick hela vägen från södra ettan på våren.
Team Boro höll sig väl framme och sista omgångens match Frölunda-Boro var helt avgörande. Team Boro gjorde dessutom första målet och var just då i elitserien i knappt fem minuter effektiv tid, men sedan vände Frölunda till 4-1 innan perioden var över och slutresultatet skrevs till sist till 6-2. Båda elitserielagen höll sig således kvar denna säsong.
1991/92 var det Rögles tur att haka på tåget med spektakulära vrålsatsningar på att gå upp i elitserien till i princip vilket pris som helst. Den här satsningen var i första hand baserad på banklån.
I elitserien blev det ett andra raka misslyckande för Leksand, som denna gång fick med sig Södertälje ned till Allsvenskan. Södertäljes degradering innebar intressanta derbyn för de båda representanterna för division 1 östra, Huddinge och Hammarby... både i denna allsvenska och de fyra närmaste säsongernas division 1-spel, skulle det visa sig...
Rögle tog kommandot från start, och Leksand segade sig för andra året i rad till sist fram till en andraplats. Finalen blev en utdragen historia som gick till en femte avgörande match i Ängelholms Ishall, och som för säkerhets skull dessutom stod oavgjort vid full tid så sudden death fick avgöra. Håkan Persson avgjorde för hemmalaget efter 6.39 och bandyklubben var i elitserien... Håkan Persson som för övrigt en gång tidigare gått upp i Elitserien, 1987 med Väsby.
Den här gången hamnade båda de nedflyttade elitserielagen i kvalserien, tillsammans med ettan och tvåan i fortsättningsserien i division 1 södra, Vita Hästen och Team Boro, som slog ut var sin kombatant från östra serien (Nacka respektive Köping) i play off 1, var sitt allsvenskt lag (Mora respektive Hammarby) i play off 2, och sedan som lök på laxen lyckades slippa möta varandra i play off 3. Där Vita Hästen avfärdade Björklöven snyggt med 2-1 i matcher. Efter förlust i Umeå, där ändå Löven vände en hotande bortaledning till seger, höll man sedan nollan i sex raka perioder hemma.
Team Boro ställdes således mot Huddinge för andra året i rad. För oss huddingefans kändes det inte direkt kul att känna play off 3 som i princip avgjort när man fick se lottningen. Boros psykologiska övertag efter resultaten året innan var monumentalt. Och det gick precis som väntat, 2-0 i matcher till Boro också nu. I Huddinge avslutade Håkan Södergren sin aktiva karriär med en match han vill glömma av flera skäl. Utöver den tunga förlusten råkade han helt oavsiktligt skicka en puck rakt på kinden på Anders "Masken" Carlsson i Team Boros tröja, som tog riktigt illa.
Leksand hade dock aldrig några problem med kvalserien, men det blev också nu Team Boro som blev tvåa. Vilket möjligen räddade Västerås kvar i elitserien. Västerås hade stora ekonomiska problem, och det var tal om tvångsnedflyttning, som dock aldrig blev av. Närmast på tur i kvalserien stod ju Team Boro, och där var det lika illa. Långt fram på sommaren kom också beslut om nedflyttning till division 2 för "korthuset" från Landsbro, men möjligen var det aldrig samma fara för Västerås del.
Men frågan är kanske hur läget blivit om Södertälje kommit före Team Boro i kvalserien. Kanske att man i sådana fall verkligen hade tvångsdegraderat Västerås, och att Södertälje då hade sluppit sin fyraåriga exil i division 1.
1992/93 blev säsongen med många stockholmsderbyn i Globen i lägre divisioner än Elitserien. AIK fick ta klivet ner, och Frölundas varannanårsförbannelse fortsatte. Trots goda förutsättningar och ett fint hemmafacit under hösten schabblade man till det i en direkt avgörande hemmamatch i sista omgången mot HV 71. Frölunda och AIK till en allsvenska utan någon riktigt klart lysande stjärna nerifrån division 1.
I norra hade Björklöven bara blivit tvåa efter Boden. Från södra kom Vita Hästen och Troja. De mellansvenska serierna hade man blandat samman friskt, och de allra flesta mest utpräglade västralagen spelade i en serie kallad division 1 östra, som vanns av Mora före Team Gävle. Den västra serien var en affär mellan Huddinge, Örebro och Södertälje, och i huvudsak låg de lagen i just den ordningen. Huddinge avgjorde serien med ett imponerande målfyrverkeri med 32-1 på två matcher (18-1 mot IK Tälje i Scaniarinken och 14-0 hemma mot Arvika), samtidigt som Grums skrällde hemma mot SSK. Inför slutomgången kunde därmed bara Örebro gå om Huddinge vid vinst, medan SSK kunde gå om Örebro om Huddinge vann toppmatchen i Toyotahallen och SSK själva öste in mål hemma mot Kumla. SSK gjorde 12-1 till sist, men seriefinalen slutade 2-2, och Huddinge och Örebro gick till Allsvenskan.
Huddinge startade för första gången en Allsvenska med två raka segrar och då blev det t o m tre raka, innan man inom två dagar skulle upp till bevis mot Frölunda borta på söndagen och sedan den hårt upphaussade egna hemmamatchen i Globen mot AIK på tisdagen. Så långt var det just dessa tre lag som hade full pott, men Frölunda vann nästan en smula orättvist seriefinalen mot Huddinge med uddamålet medan AIK överraskande föll hemma i Globen mot Troja.
Två dagar senare sattes nytt allsvenskt publikrekord när Huddinge skrev in sig i historieböckerna som det första laget efter AIK och Djurgården att spela hemmamatch i Globen, och fick den svenska klubbhockeyns fjärde största publikrekord efter Frölunda, Djurgården och AIK. Och efter en bländande väl genomförd match vann Huddinge med 5-3 inför sin rekordpublik, 12.487 personer. Det var åtta personer fler än Leksands publikrekord mot Brynäs 1964, så det var små marginaler till den vackra fjärdeplatsen i publikrekordsligan. Och det var 560 fler än det kom sammanlagt på förortslagets övriga åtta hemmamatcher i serien i ordinarie arenan Björkängshallen...
Frölunda och Huddinge höll undan även om Björklöven sakta men säkert närmade sig Huddinge mot slutet. I näst sista omgången möttes Löven och Huddinge i Umeå och Huddinge kunde säkra andraplatsen vid en historisk seger, och hade väl rent spelmässigt varit värda en sådan seger. Men Björklöven kunde kvittera fyra huddingeledningar och när man väl tog ledningen för första gången med 5-4 kunde man sedan bevaka den skickligt, så man tvingade fram ett avgörande först i sista omgången. Huddinge höll sedan undan i sista omgången via 5-2 till sist i en nervös match mot nästjumbon Team Gävle, medan Björklöven gjorde vad de kunde, 3-1 borta mot Vita Hästen.
Ett nytt nummer av tidningen "Vi tippa!" kom ut tisdagen den 16 mars, och dunsade ner i undertecknads brevlåda kort innan färden skulle gå ned till Göteborg för finalmatch nummer ett. Tidningens skribent Toffe Delayah tippade där inför den stora hockeykväll som var på gång samma kväll, med fyra kvartsfinaler i SM och finalmatchen Frölunda-Huddinge, att Huddinge hade fler överraskningar på lut, och tippade tvåa i matchen.
Och så kunde det kanske ha blivit. Huddinge stod upp bra i två och en halv period. 1-1 efter första sedan Huddinge kvitterat Frölundas ledning, 2-2 efter andra sedan Frölunda kvitterat Huddinges... I tredje kommer visserligen 3-2 och 4-2, men avgörandet faller när domaren Robert Lahti sänker domslutsnivån väldigt rejält och lite väl billigt ger Frölunda chansen att spela fem mot tre. 5-2 kommer i detta skede, och sedan för säkerhets skull 6-2 26 sekunder senare i fem mot fyra. Och därmed hade Frölunda fått precis den start man behövde för att på fjärde försöket äntligen vinna en allsvensk final.
Huddinges bäste center "Lill-Kenta" Johansson hade skadats i den avgörande matchen i Umeå, och redan i första finalmatchen bara råkade det slumpa sig att andrecentern Peter Wallén fick Jerry Perssons skridsko över hälsenan och utgick för resten av säsongen, han också. Efter två följande odiskutabla frölundasegrar var det dags för kvalseriespel, och i första kvalseriematchen var det tredje centern Nichlas Falks tur att gå sönder. Att Huddinge så många år alltid var med och slogs om det men aldrig nådde fram var ju inget nytt, men att förlora alla sina centrar just när det är dags för avgörandet är rätt fantastiskt...
Trean Björklöven och femman Troja tog sig till kvalserien från Allsvenskan, och ännu ett skrällgäng ända ifrån vårettan höll sig framme, denna gång Hammarby som bara tappat en poäng i västra vårserien via 2-2 mot Södertälje i en match och vunnit resten. Slog ut Mörrum och en smula oväntat Vita Hästen från Allsvenskan i Play Off 2. Och lottningen av Play Off 3 skulle knappast någonsin ha tillåtits undgå att resultera i möte AIK-Hammarby...
Fri lottning får vi väl ändå hoppas att det var, men AIK-Hammarby blev i varje fall utfallet. Och inför 12.147 respektive 12.256 var det söderbröderna som satte punkt för en lång förnedrande säsong för AIK, 5-4 och 6-4. AIK fick spela bortamatcher i sin egen hemmaarena mot tre olika lag och gav på kuppen två stockholmslag sina publikrekord. Två lag som numera oftast har siffror på några hundra...
Hammarbys nya publikrekord i den sfäriska arenan slog således inte det som Huddinge hade satt drygt två månader tidigare. Däremot hade man betydligt större klack, och när klacken mot slutet av andra matchen skanderar "Ni på sittplats, är ni klara?" kan man få gåshud för mindre. Det är säkerligen åtminstone tretusen man i bajenklacken, om inte fler... och vrålet "Jajamensan, fattas bara!" tillbaks från sittplatspubliken klingar ÄNNU högre än klackens fråga. Det är också i ungefär samma skede som man i matchvideon kan se hur jumbotronen i ett spelavbrott visar AIK-klacken i färd med en "Kom igen Gnaget!" - "Kom igen Gnaget!", och man ser en klackledare peka omväxlande till höger och vänster på de olika halvorna av klacken... men det enda som hörs är bajenklackens sång...
För Huddinges del bedrog möjligen snålheten visheten. Efter AIK-matchen i Allsvenskan och hemmamatchen i finalspelet mot Frölunda, som spelades på Hovet p g a handbolls-VM (en eventuell fjärde match skulle ha spelats i Globen en vecka efter den matchen) ställdes man i premiäromgången i kvalserien mot Hammarby hemma. Och flyttade även denna match till Globen. Vart Huddinges horder av fans under det tidigare allsvenska spelet hade tagit vägen kan man undra, men sannolikt var de till större delen på plats, men blev snabbt tysta och förskrämda av det chockartade utfallet på isen.
Huddinge hade i detta skede inte förlorat en match mot Hammarby på ungefär fem år, men Hammarby hade under 90-talet en verklig förmåga att tajma in sina fåtaliga segrar mot det s k "brögänget" (fyra - 4! - stycken under säsongerna 1986/87 t o m 1998/99) när de verkligen skulle svida rejält, och så även nu. Hammarby nollade t o m Huddinge och vann med pinsamma 5-0. Och där var Huddinge i praktiken slut. Hammarby hängde med tillsammans med Troja och Björklöven till serievändningen, men när man väl hade bränt sitt bästa krut kunde t o m Huddinge nå ett för denna tid mer normalt resultat mot söderbröderna i returen i sista omgången. Dvs huddingeseger. 4-7. Detta samtidigt som Björklöven och Troja möttes i Umeå i en direkt avgörande match om avancemanget. Troja hade bästa förutsättningarna och behövde bara oavgjort, men något helt nytt inslag i Elitserien 1993/94 skulle det bara inte bli, det blev Björklöven som vann och gick upp.
1993/94 startade med ett veritabelt getingbo i den östra serien. Division 1-indelningen blev ett märkligt pussel, där västra och östra åter fick en geografiskt mer logisk uppdelning... Situationen med ett norrlandslag upp i elitserien och ett mer sydsvenskt lag ur densamma ledde till att man fyllde på division 1 norra med ytterligare ett lag nerifrån tvåan. Det var Östersund med Vladimir Krutov i laget som inte hade räckt riktigt ända fram egentligen, men nu ändå gjorde det. I något slags symbios med detta beslut släppte man också upp kvaltrean i södra kvalet, Västervik, i söderettan, och fick därmed 42 division 1-lag i stället för normala 40. Och den region som ståtade med flest lag var östra, som därmed fick en 12-lagsserie.
Och vilken serie östra ettan 93/94 blev... AIK som satsade bäst de kunde på omedelbar comeback, Huddinge som fortsatte sin seriösa satsning från året innan på att faktiskt nå ända fram, nytända Hammarby som gjort så bra ifrån sig i kvalet senast, och så Sportklubben från Kringelstan som så snöpligt missat allsvenskan året innan, men som naturligtvis hade ambitionen att ta sig tillbaks.
I Elitserien fick gamla ärevördiga Färjestad en bedrövlig start med sju raka förluster, och även om man så småningom segade sig förbi nykomlingen Björklöven och ikapp ett helt litet segment av bottenlag förlorade man sedan kampen till sist ändå, och Färjestad och Björklöven blev elitseriens representanter.
Huddinge hade förmodligen sitt bästa lag någonsin och man förlorade inte någon match mot lagen från Elitserien, efter 2-2 och närmast segern både hemma och borta mot Färjestad, fantastiska 3-3 borta och mycket övertygande seger 7-3 hemma mot Björklöven. Poängen uppe i Umeå var Huddinges första borta mot "Löven", och skulle komma att förbli den enda länge och väl. Första derbyt mot AIK slutade oavgjort, och AIK:s vändning i tredje perioden från 0-1 till 5-1, som till sist blev 5-2, i lagens sista seriemöte på åtta år, var en väl slumpmässig tillfällighet som inte på något sätt speglade någon enorm överlägsenhet för AIK i matchen. Orättvist att de vann var det inte, lika lite som det hade varit orättvist om Huddinge hade vunnit den.
Men Allsvenskan 93/94 kom att handla om - Boden. Experttipsen handlade om Färjestad, AIK, Björklöven och möjligen Huddinge. Men just ingen hade förväntat sig att Boden skulle göra anspråk på möjliga elitseriederbyn mot Luleå kommande säsong. Men något sådant var just vad Boden hade siktet inställt på Och man tog sig via andraplats i Allsvenskan och finalförlust mot Färjestad till kvalserien, där man tog ledningen och höll undan ända fram till den grymma avslutningen mot AIK i Globen. AIK var två poäng och fem mål efter. Vinst med tre mål för AIK, så skulle de svartgula ta över elitserieplatsen i allra sista ronden.
En chans AIK tog. Under ganska spektakulära former i slutändan. Sasse Sandströms straffslag för Boden, och anledningen till att den fick skjutas upp en kvart, är några år bort i tiden vid det här laget, men är väl bekant för alla än idag... Men Boden var väl lite klantiga, även om Sandström varit säkerheten själv på alla straffar så långt den säsongen. Man har ju alltid rätt att välja två minuters utvisning i stället för straffslag, så man kunde ha spelat sex mot fyra resten av matchen i stället för en enda chans just där och då.
Det är här många beskriver regelturerna bakom straffslaget som att det var "Boden som begärde straff" - i stället för utvisning. Helt fel. Reglerna säger helt enkelt att det ska vara straffslag i stället för utvisning för några av de grövsta regelbrotten under de sista två minuterna av ordinarie tid och under en eventuell förlängning. Däremot var det tydligen ledare i Boden som påpekade att det är så för Roger Öberg, innan han verkade ha kommit på att så var fallet.
Låt oss hur som helst leka med tanken att rollerna hade varit helt omvända, i en match precis tvärtom, Boden-AIK i en fullsatt Björknäshall, och Boden som leder med nödvändiga 3-0 när AIK får straffslag. Och att straffslaget på samma sätt måste skjutas upp för omspolning av isen. I det läget hade troligen hela hockey-Sverige domderat efteråt att "Boden gick upp på att deras publik kunde blanda sig i matchen och påverka förutsättningarna för ett avgörande straffslag".
Så finns det väl en och annan icke-AIK:are i vårt avlånga land som tänker än idag, men blotta antydan om något sådant är bara idiotisk, paranoid, orättvis och förmäten.
Men sanna mina ord, Boden i Elitserien 1994 hade varit fasen så mycket tuffare och roligare! Det var i ett historiskt perspektiv trist och fantasilöst och svensk hockeys ofta så ständiga mantra "aldrig något nytt under solen" att AIK skulle ha det flytet att verkligen klara att komma underifrån och norpa elitserieplatsen för det nya, spännande, fräscha alternativet. Boden hade varit värda att klara att gå upp!
Boden ledde alltså Allsvenskan länge och väl. Man började serien med att slå bägge elitserielagen i tur och ordning, och repriserade bägge segrarna i upptakten av seriens andra halva. Sedan följde uppehåll för OS i Lillehammer, och under det uppehållet bytte Färjestad tränare och fick ordning på spelet under de omgångar som avslutade serien när OS var över. I sista omgången segade sig Färjestad ikapp och förbi Boden på målskillnad och vann serien och skaffade sig fördel av hemmaplan i finalspelet. Och pang, pang, pang så hade en final slutat med 3-0 i matcher till det lag som förlorat lagens båda inbördes möten i serien.
Färjestad alltså kvar i Elitserien. Björklöven kom uruselt in i allsvenskan, men tog sig så småningom över nedersta strecket och fick fortsätta i play off. Bara för att åka ut i två raka länsderbyn mot Skellefteå. Och kvalserien avgjordes alltså av AIK:s 3-0 mot Boden.
1994/95 började Rögle sladda i Elitserien, och än en gång fortsatte Frölundas varannanårsförbannelse. Boden hade bara blivit ännu bättre, och i östra missade Södertälje allsvenskan för tredje året i rad... denna gång blev det Huddinge och Hammarby som kvitterade ut de allsvenska biljetterna i östra serien... övriga lag i princip samma som året innan... Mora och Örebro i västra, Troja och Vita Hästen i södra, och Kiruna gjorde Boden sällskap från norra.
I Huddinge gjorde Kenta Johansson debut som tränare och hade fått underbar stämning i sitt lag. Laget bedömdes av många under division 1-spelets höstserier vara det troligen bästa division 1-laget, och detta år hade man t o m fått utdelning i matcherna mot Södertälje - vunnit klart hemma med 5-1 och för andra gången i historien tagit poäng mot SSK i Scaniarinken via 2-2, typiskt nog efter att ha hämtat upp underläge 0-2, trots att man hade mest av matchen från början till slut.
Med en flygande start på denna allsvenska lik den två år tidigare kunde man nog ha överraskat rejält och mycket väl slutat likadant som då - med final mot Frölunda. Men premiären hemma mot Rögle blev ett spektakel där domaren tog in Rögle i matchen igen efter Huddingeledning 3-1 och 4-2 via en så usel insats att den renderade honom en veritabel utskällning efteråt från domarkontrollanten. Men det var försent för att hjälpa Huddinge, som närmast hade bortamatcher mot Mora och Boden, och nu i stället fick sämsta tänkbara inledning på allsvenskan med tre raka förluster. De två sista platserna klarade man sig undan, och man hamnade till sist i mittenskiktet där man fick gå in i play off 2. Och på typiskt huddingevis vid denna tid schabblade man bort ett på papperet givet avancemang mot ett lag "nerifrån".
Toppstriden i denna allsvenska kom enbart att handla om de två elitserielagen. Rögle vann serien före Frölunda, och Frölunda lyckades själva revanschera sig för sin utsatta position som det enda lag som någonsin - vid två tillfällen! - vunnit allsvenskan men förlorat finalen mot serietvåan. Efter en rejält svängig matchserie vann man till sist en femte avgörande match i Ängelholm med anmärkningsvärda 5-0.
Hotet mot de två kom denna gång närmast från Troja, som också tog sig till kvalserien jämte Boden och Vita Hästen, förutom då finalförlorande Rögle. Och på bekostnad av något nytt och roligare inslag i elitserien 1995/96 förlängde Rögle den egna pinan ett år.
1995/96 blev det sista året med den här tidens suveräna superallsvenska. Nu var det Brynäs som kom snett in i elitserien och den välmeriterade gävleklubben samlade endast tolv poäng under de 22 höstomgångarna efter endast tre segrar. Med sig ner i allsvenskan skulle man väl rimligen få AIK, som väl knappt hade varit över strecket på hela hösten. Men under de sista omgångarna gjorde solnalaget en sådan där grej som väl bara är AIK i hela världen som skulle kunna prestera. Segade sig till ett läge, där man hade chansen att - i det här fallet - passera Rögle. Förutsatt att man i sista grundserieomgången slog Färjestad borta. Och naturligtvis gjorde AIK det. Rögle och Brynäs till allsvenskan.
Samtidigt fick man äntligen ordning på torpet i Södertälje och tog sig efter tre års ökenvandring till allsvenskan. Hammarby hade gjort en ganska ambitiös, eller i varje fall kostsam satsning på elitseriecomeback, men missade i slutändan och med facit i hand en allsvensk plats med en sekunds marginal till Huddinge, som höll ställningen som något av ett inventarium i de allsvenska sammanhangen, och i och med denna allsvenska start klev upp som det lag som tagit sig till allsvenskan flest gånger av alla lag. Snyggt nog kombinerade man den ärofyllda titeln med jämnast tänkbara antal, det var Huddinges tionde allsvenska. Varav den sjunde i rad.
De två rikstäckande sportredaktionerna på TV lyckades då kombinera dessa rekordnoteringar från Huddinges sida med att gallra bort just Huddinge från de 18 serieomgångarna i sitt urval av TV-sända matchbilder. Tillsammans lyckades man visa bilder från matcherna så att nio av tio lag åtminstone någon gång syntes i aktion. Bara inte Huddinge. Rätt lustigt sammanträffande! Nu kan man åtminstone le åt det, men det sved när det begav sig, vill jag lova!
När Södertälje till sist tog sig till allsvenskan slutade man tvåa efter suveräna Brynäs. På målskillnad före Björklöven. Och just genom att man i sista omgången spräckte Brynäs svit efter 17 raka segrar för gästrikarna.
Men åtminstone en poäng på vägen fram dit var SSK aldrig värda. Hemma mot Troja spelade man 1-1, men undertecknad har ännu idag kvar TV4-Sportens bilder från matchen där det är helt uppenbart att Troja hade en 2-1-puck inne, som domaren aldrig såg. Där tjänade SSK en poäng, utan vilken man aldrig hade blivit tvåa i serien, och framför allt inte ens hade haft chansen inför sista serieomgången att ta den platsen om man slog Brynäs. Vilket man i så fall kanske inte ens hade gjort?
Men tvåa blav man, och fortsättningen känner vi. Södertälje vände helt osannolikt 0-1 i matcher i finalserien till 3-1 och elitseriecomeback.
Och Brynäs höll undan i kvalserien efter tre raka segrar, även om man i bortamatcherna på andra halvan tappade tre poäng via 1-1 mot Rögle och förlust 5-2 mot Troja. Inför sista omgången var Troja därmed bara efter på ett mål sämre målskillnad, men Brynäs avslutade med Björklöven hemma och Troja med Rögle borta. Brynäs vann sin match med 7-2 medan Troja till sist klarade oavgjort 5-5.
Mycket kort efter att platserna i 1996/97 års elitserie var fördelade kom budet att serien nu lades om till en rak serie och att vi aldrig mer skulle få se några elitserielag i allsvenskan efter jul. Alla tiders för flest inblandade aktörer mest spännande och intressanta seriesystem var avskaffat.
Vi är många som minns det, och vi ser tillbaka på de där nio säsongerna med ljusa minnen och inte utan ett visst vemod. Så rolig blir nog aldrig svensk hockey igen...
