Reseskildring från England del 3
Fortsättning.
Söndag
En riktigt stor engelsk frukostbuffé väntade på oss när vi kom ner till hotellets restaurang. För en normal person räckte det med lite yoghurt och ett par bagels men några ur sällskapet slog på stort och vräkte i sig ägg, bacon och korvar av olika slag. Hua!
Med magen fulltankad drog vi iväg mot Coventry. För att ta sig dit behövde vi åka både tåg och buss och stämningen på ditresan var riktigt munter. Ett par drogpåverkade unga pojkar från Liverpool passade på att underhålla oss under resan samtidigt som chauffören körde några extra varv runt Leicester. Stor humor.
Tyvärr var det en klantskalle som lämnade sin splitt nya digitalkamera på bussen så timmarna innan nedsläpp spenderades på stationen i Coventry i stället för på puben. Förhoppningsvis hittar den hem till Sverige igen då trevliga engelsmän lovade att hjälpa oss att få tillbaka den.
Hallen i Coventry (Sky Dome) såg ut att vara mindre än en gymnastiksal och isen höll långtifrån internationella mått. Spelarna i Coventry passade på att ägna sig åt allt annat än att spela hockey under matchens två första perioden och lagets lagkapten hann med att kasta handskarna tre gånger innan han fick en tvåa.
Utvisningarna och skotten duggade tätt åt båda håll och flera av AIK:arna såg riktigt rädda ut. Jocke Person stod första halvan av matchen och gjorde det riktigt bra. 0-0 efter halva matchen med mersmak för Gnaget var ställningen när Brithén sin van trogen bytte målvakt. Ola fick en mardrömsstart då han fick ett friläge emot sig efter bara 5 sekunder på isen. 1-0 gled under Ola och publiken i hallen hade fått sin hackkyckling. Stämningen i hallen blev allt mer hätsk då inte mindre än tre engelska boxare gav sig på Mattsson samtidigt. Efter ett par rejäla utbrott på läktaren tvingades en supporter lugna ner sig ordentligt för att inte bli utkastad. Svordomar är tydligen inte tillåtet i brittiska ishallar då hockeyn tydligen är en ren familjesport. Detta kan tyckas vara väldigt motsägelsefullt när hela publiken bara vill se våld hela tiden och inte har lärt sig att uppskatta en snygg fint eller en fin passning.
Publiken i Coventry lät avsevärt mer än den i Nottingham men det berodde nog mest på att vi AIK:are fanns där och retade upp dem. Annars påminde den brittiska hockeykulturen mest om den som Skellefteå och DIF IF har, det vill säga mycket musik med tillhörande klapp. Förutom detta sysslade coventryborna med något som mest kan liknas vid Allsång på Skansen. Folk stod upp och dansade tillsammans med cheerleaderstjejerna och jag antar att vår vän Jonas hade varit överlycklig om han varit där. Vi som var där blev mest förskräckta.
I den tredje perioden drog AIK på sig flera tvåminutersutvisningar. Det kom att bli matchavgörande då AIK gjorde två mål i numerärt underläge. Printz kom in i den sista perioden och tog för sig ordentligt samtidigt som Jungbeck och Mattsson tog för sig allt mer. Sista perioden slutade 0-3 trots att AIK fick två matchstraff under matchens sista tio minuter. Båda gångerna hette syndaren Roger och vi på läktaren satt bara och väntade på att även lagets materialare skulle dra på sig ett matchstraff. Han höll sig dock lugn under hela matchen förutom vid ett tillfälle då ett flertal Coventryspelare var på väg in i AIK:s bås för att göra upp. De gester som gjordes och de ord som skreks hör verkligen inte hemma inom idrotten även om det såg ganska kul ut från läktaren. Gnagets målskyttar var Jungbeck, Printz och Rosén.
Hur otroligt det än kan låta stötte vi även på en långhårig sliten engelsman med Bajentröja. Jag undrar hur högt oddset var att han skulle få tag i en plåt precis bredvid oss. I vilket fall som helst så inträffade just det och ett antal nidramsor om Bajen ekade i Sky Dome strax innan matchen. Pajasen hade fått tag på tröjan när Bajen var på besök i England förra sommaren.
Efter att ha hyllat laget en sista gång den här sanslösa helgen tog vi ett par kalla på en lokal pub i närheten av ishallen. Det verkar vara tradition att ta ett par öl efter matchen för flertalet av åskådarna hängde kvar i området kring ishallen flera timmar efter slutsignalen.
På hemvägen stannade vi till i Leicester där vi i stort sett tömde stationens samtliga godisautomater. Om utelivet var livligt i Nottingham en lördag var det verkligen tvärtom i Leicester en söndag. Det enda som hände var att ett par i sällskapet skämde ut sig utanför en lokal skivaffär vid namn Ultima Thule. Vet din mamma var du är?
Efter hemkomsten till hotellet i Nottingham var det direkt i säng som gällde. Tröttheten började verkligen sätta sina spår.
