Vilken match!
Festlig inramning, Charlotte Nilsson sjöng nationalsången med härligt klar stämma... och vilken match vi fick se!
Matchen började med en riktig rivstart, Huddinge pressade sig in i zon och etablerade tryck och stressade AIK så effektivt att Johan Sjödell Wiklander plötsligt kunde sno tillbaks pucken och hamnade helt ren rakt framför Jocke Persson. Och efter 36 sekunder hade Huddinge fått en smakstart, 1-0!
Huddinge fortsatte pressa någon minut till och visade upp härlig kamplust och laganda, spelet var klart imponerande och man hoppades det kanske kunde bli något mål till. En puck visslade strax utanför, men något mer skott på mål blev det inte.
Och fler huddingeskott skulle verkligen dröja, för strax jämnade AIK ut spelet och snart tog man också över. Och det med besked. Huddinge såg snart ut som yra höns och det började bli enbart frågan om hur pinsam utskåpning det skulle kunna bli. Skotten klart till AIK, 5-19. Huddinges ledningsmål var lagets enda skott i perioden i över 11 minuter.
Lyckligtvis inskränkte sig AIK:s överkörning i målprotokollet till två kassar. Så ställningen var rätt mänsklig inför period nummer två.
Och andra börjar, Huddinge har kommit i bättre form igen, spelet böljar fram och tillbaks med klart längre stunder i AIK-zonen, och en kvittering hänger helt klart i luften...
...när plötsligt Peter Gerhardsson befinner sig ensam i huddingezonen strax innanför blå och får ett skottläge och skjuter ett grymt snyggt mål. Det var bara att ta av sig hatten. För stunden kom det inte på något sätt logiskt, men som retroaktiv utdelning för AIK:s stora övertag under första perioden var det naturligtvis hur rätt som helst.
Och samma resonemang blev än mer frapperande en halv minut senare. Än mer ur tomma intet kommer plötsligt en idiotchans för Mattias Beck och blir ett riktigt idiotmål och i ett läge där 2-2 hängde såpass i luften att det kändes nästan närmare 3-2 än 1-3 är det plötsligt lik förbaskat 1-4... och plötsligt kändes alla chanser till poäng för hemmalaget denna afton som bortblåsta.
Men nu plockades huddingeandan från i fjol fram, och snart kände man att nog vad som helst ändå var möjligt i Björkängens plåtlada denna tisdagskväll. Bara drygt två minuter efter 1-4 hade vi faktiskt 2-4, och Huddinge saknade inte möjligheter under resten av andra perioden heller. Men fler mål blev det inte denna period. 1-2 i mål och 9-8 i skott, och inför tredje tyckte jag att "nu jäklar ska vi vända det här". Jag var kanske inte alltför säker på att jag skulle få rätt, men hoppades gjorde jag ju.
Och Huddinge tog åtminstone ett visst grepp om händelserna när tredje perioden började. AIK-attacker in i Huddinges zon förekom någon gång ibland, men AIK:s första skott på mål i perioden kom inte förrän in på andra halvan. Noga räknat efter 10,26. Då hade Huddinge redan avlossat sex skott så långt i perioden, och det fjärde av de sex hade dessutom letat sig i mål - inprickat av just nummer fyra, Jimmy Wendel, för övrigt.
Andra halvan av tredje perioden blev kanske den period av matchen som bjöd på den bästa hockeyn i betydelse mest chanser åt bägge håll. Det kändes nog som att det kunde gå precis hur som helst. Åtminstone efter Martin Strandfeldts underbara kvittering efter 13,30. Ett mål som kom när AIK hade börjat få mer att säga till om och hade börjat komma igen i skottstatistiken. Från 6-0 i skott hade man gått till 6-3 och Huddinge hade alltså inte haft ett skott på mål på åtminstone över tre minuter, effektiv tid. Men på detta sitt sjunde skott i perioden gjorde man också sitt andra mål.
Slutet av ordinarie speltid blev spännande och ovisst, även om Huddinge sköt mest även under dessa minuter och skotten landade på 12-5 i tredje perioden.
Av stor betydelse inför sudden-spelet blev givetvis en AIK-utvisning med cirka halvminuten kvar sv ordinarie tid. Och förlängningen drog igång med ett hyfsat bra power play-spel. Två gånger kom Tigers till skott, och andra gången, efter 1,02, gick pucken i mål och vändningen var fullbordad.
En riktigt fin hockeykväll med en mycket bra match, med många olika ansikten!
