Stabil seger
Huddinge gjorde ungefär vad man skulle och det räckte till seger 4-2.
Huddinge var stundtals helt överlägsna och snurrade upp Vallentuna-försvaret så eftertryckligt, att det kom i mitt tycke väldigt oväntat när VBK plötsligt tryckte in sin första reducering med lite mindre än halva tredje perioden kvar. Jag hade nyss börjat fundera över att "jepp, nu ska Niklas få hålla nollan, och något annat känns väl inte rimligt på minsta vis".
Huddinge hade en av sina många ineffektiva aftnar och hade många gånger riktigt grymma övertag där pucken skickades runt snyggt mellan spelarna i Vallentunas zon och man bara undrade vem som skulle bli sist på pucken - men där allt slutade med en passning för mycket och någon som schabblade bort pucken till försvarande vallentunaspelare och icing, eller eventuellt något tämligen ofarligt kontringsförsök. Alternativt att allt strandade på ett alldeles för dåligt avslut.
Med aningen bättre skärpa kunde säkerligen ledningen varit snarare 8-0 än 4-0 i det läge då Vallentuna mer eller mindre bjöds in i matchen igen och nästan kunde ge den en viss spänning med sina två avslutande mål. I det läget hade kanske VBK kunnat komma ännu närmare, om man hade ägnat sig åt att spela hockey. Men där och då, när man verkligen hade kommit in i matchen och kunde ha satt rejäl press på Huddinge med ett eventuellt 4-3-mål, hemföll man som många gånger förr i en negativ och destruktiv grishockey med fult och ovårdat spel, och det var kanske Huddinges lycka under matchavslutningen ändå.
"Och det där ska vara en advokat" hördes uppretade röster på läktaren om en holmgång signerad en känd tidigare huddingespelare, t ex... Thorsbrink såg ut att vara på väg att ta utvisning då, och min kollega nere i båset som skötte gästernas utvisningar var t o m fram och öppnade dörren, men någon utvisning blev det inte. Men jag tycker inte särskilt mycket finns att säga om domarinsatsen denna afton, visst kunde man säkert tagit ut en och annan ytterligare utvisning på Vallentuna, men i så fall säkert en och annan till på Huddinge. Ingen skugga ska falla över Thorsbrink i det avseendet, tycker då jag i alla fall.
Största jublet för kvällen kom under avblåsning med 50 sekunder kvar av matchen. Inte p g a anledningen till avblåsningen, som var av mindre trevlig art, linjemannen Rikard Norström som olyckligt fick en huddingeklubba i ansiktet. Utan när Matte nere i båset för effektens skull tryckte upp 2-2 på match C, Hammarby-AIK, och så... följt av 3-2. Den enda sanna glädjen, eller vad är det man säger?
