Krönika: AIK Hockey årgång 2003/04, del 1
Snart är säsongen 2003/04 slut och det är först nu vi kan börja summera, analysera och utvärdera ordentligt. Vad har hänt? Vad har inte hänt? Vad borde hända?
Likheter med säsongen 2002/03
Om vi börjar med att ta en närmare titt på spelet så finner man omedelbart likheter med säsongen 2002/03, främst poäng- och effektivitetsmässigt. AIK gick ingen spikrak vinstmarsch genom Norra Allsvenskan och Superallsvenskan. Istället för att eliminera "enkla motståndare" på ett sätt man absolut är kapabla till så har det hängt på det berömda håret, i år precis som ifjol. Förvisso inte mig emot om det nu visar sig vara bra med konstant matchande fram till den obönhörligt spännande Kvalserien. Hammarby IF visade förra säsongen att det kan vara till sin nackdel utan tävlingsmatcher på flera veckor, eller var det så enkelt att när det väl gällde så räckte man inte till med endast ryggsäckshockey och effektivt powerplay i bagaget? Nej, att hitta synonymer med Hammarby beträffande spelet går inte.
AIK står för en anfallsinriktad hockey med oftast mycket skott. När man är som bäst är effektiviteten i avsluten i alla fall godkänd och defensiven stabil. När det inte går lika bra är tendensen istället svag utdelning i anfallen och mycket slarv i försvarsspelet. I söndags då AIK tog klivet till Kvalserien så fick vi oss både ett bra och dåligt smakprov. Laget inledde som sig bör, med tryck mot motståndarmålet men efter det att Bofors lite snöpligt tog ledningen efter sju minuter in i första perioden så var spelet uppriktigt sagt uselt. Det var dålig fart, spänt, hafsigt och man lyckades inte etablera något som helst spel ända fram till den kvittering som pangades in av Patrik Hucko efter vunnen tekning av Anders Gozzi. Plötsligt åkte man skridskor igen, vilket främst praktiserades av Fredrik Hynning (en spelare vi kommer in på lite senare i denna "avhandling") och man arbetade som ett lag igen.
Man märker tydligt på spelarna att det är något extra att spela för klubben. Spelarna känner av att det är många som bryr sig och när nästan lite destruktiva "måste-känslor" ersätter positivt stimulerande vinnarvisioner så blir det lätt så här: stelt och konstlat. Det vet de allra flesta som själv någon gång varit aktiv inom tävlingsidrotten.
Enklare utvärdering av laget
Nedan följer en enklare utvärdering av det lag som utgör truppen för denna säsong.
Målvakter
Det är med stor glädje man kan konstatera att AIK på förhand har den starkaste målvaktsduon i Kvalserien, även om Andreas Hadelöv i Malmö IF är den störste stjärnan. Kristian Antilla kan komma, liksom förre succékeepern i AIK tillika landsmannen Miikka Kiprusoff, att etablera sig som en riktig matchvinnare. Han har hittills visat prov på en stabilitet övermäktig kollegan Ola Nilsson. Ola, kan vi kalla honom "hockeyns Barthez"?, är dock en mycket duktig målvakt vilket han visat prov på flera gånger under säsongen men även om de utflykter han gör runt kassen inte så ofta slutar illa så tror jag det kan uppstå till en nervös situation för resten av laget. "Hjärtat i halsgropen" är i detta fall snarare en underdrift än ett övertydligt uttryck.
Man startade, som ni säkert vet, annars säsongen med Ola Nilsson och Joakim Persson som sista utposter men "Jocke" lider enligt AIK:s egen utsago av överträning som gör det svårt att sia om framtiden för hans del. Frågan är förstås om han kommer att fortsätta sin ishockeykarriär, om inte så är det på sin plats med ett tack till en kille som verkligen gjort sitt bästa för det lag han representerat.
Att ha en målvakt av yppersta klass finner jag avgörande för lagets resultat över en säsong. Med Antilla och Nilsson är känslan att vi har en mycket kapabel enhet att lita på. En tillit som är oerhört viktig för hela laget. Inför framtiden är tipset till ledningen att behålla dessa minst ett år till.
Försvarare
När storväxta killar som David Printz och Andre Mattsson spelar efter sin förmåga så fungerar ofta defensiven på ett bra sätt. Dessa två är därför enligt mig de viktigaste kuggarna för lagets försvarsspel, frånsett Antilla och Nilsson. För det offensiva spelet finns det en handfull spelare som har kapaciteten till att göra sig bra från backpositionen: Jonas Liwing, Ola Möllerstedt, Fredrik Ericson, Viktor Wallin, Patrik Hucko och Andreas Ljungbeck. Alla dessa hör till offensiva krafter, mer eller mindre lyckosamma under den gångna säsongen.
För visst saknar AIK en back som genomgående producerar poäng. Liwing och Wallin ligger i skrivande stund, innan kvalseriens start, på 26 poäng vardera fördelat över 51 matcher. Det är inte jättedåligt men att jämföra med till exempel ex-AIK:aren Johan Åkerman i Skellefteå AIK så har denne öst in hela 58 poäng på 52 matcher (!).
Förra säsongens utropstecken Möllerstedt är den jag anser ha den största förmågan att aspirera som "poängmaskin från blå" men mycket skador har satt käppar i hjulet vilket samtidigt resulterat i drygt endast 30 genomförda matcher denna säsong.
Bredden är god då jag även kan nämna Andreas Frisk som ett piggt och ungdomligt tillskott då han inför säsongen anslöt från klubbens ungdomssektion. Vad som saknas är alltså spetskompetens vad gäller det offensiva spelet. Med en tradition om att under 90-talet ha poängproducenter som Franzén, Hävelid och Tärnström så finns här en längtan efter något liknande. Förmodligen gäller det att satsa på någon som kan "ta på sig" denna uppgift. Wallin och Liwing har fått en hel del tid i powerplay vilket också, som sagt, kunnat tolkas av statistiken. Resultatet är dock inte helt tillfredsställande. Ericson kan vara en bra lösning tror jag. Då han är snabb, lurig, har ett bra skott och stort AIK-hjärta. Tjecken Patrik Hucko är annars en rolig plusvariant sedan ankomsten i Superallsvenskan men känns mer som en tillfällig lösning. Det AIK behöver är med andra ord en poängplockande back. Om vi inte finner honom i det lag vi redan har under Kvalserien så vore det kanske inte så dumt att slå en signal till herr Åkerman i Skellefteå. Om Gozzi kallar så vet man aldrig vad svaret kan bli, särskilt inte om han lockar med elitseriespel.
Forwards
Bredden jag beskrev på backsidan går att återfinna när vi tittar på lagets forwards, men även här saknas spelare med den där riktigt tydliga "udden". AIK kan spela med fyra kedjor som alla gör ett gediget arbete. Ungt blandas med rutinerat på ett tillfredsställande sätt, men en "scoring lineup" har saknats ända sedan Ahlström-Gahn-Lindberg härjade som värst i slutet av 1990-talet och som avslutning säsongen 2000/01. Visst, nu spelar vi inte längre i Elitserien och därför är det orättvisst att ropa efter klasspelare men med handen på hjärtat så vore det väl roligt att ha en kedja som ständigt fick till det framåt?
