Krönika: AIK Hockey årgång 2003/04, del 2

Andra delen av Joakim Fröbergs krönika.

Förväntningar dyker alltid upp, särskilt på spelare i ett lag man älskar. I AIK är det många forwards som inte till fullo har infriat dessa. Jag tänker på spelare som Mattias Beck, Johan Forsander, Mattias Pålsson och David Engblom. Framförallt den förstnämnde har inte kommit upp i sin normala standard under säsongen. Jag är inte den som klankar ner och kräver att spelaren ska "höja sig". Jag hoppas istället att Beck snart hittar tillbaka till den snabba, tekniska och inte minst sevärda ishockey som skapat just de förväntningar som finns. Jag tror det kan handla om inställning och självförtroende, hittar han "bara" rätt med dessa bitar har AIK en oerhörd tillgång som kan vara avgörande i matcher som "står och väger".

Men "jävlaranamma" är inget som alla andra förutom Beck besitter. Ibland har man suttit på hovet och riktigt hoppats att någon ska ta för sig lite extra, med andra ord: avgöra en tillställning på egen hand. Ett fåtal gånger har förhoppningarna besannats. Jag tänker främst på hur Roger Rosén slog till med två mål och avgörande assist då man låg under med 0-2 i tredje periodens 17:e minut mot Västerås i den första superallsvenska hemmamatchen. Just då såg det så enkelt ut för lagets kapten. Allt var så självklart, man riktigt såg hur det gick upp för honom att "nu tar jag ansvar"! Mer av den varan Roger, och ni andra kan ta efter för den delen också!

Anders Gozzi är av naturliga skäl, med sitt svartgula hjärta, den som visat bäst inställning sedan den bejublade comebacken i Superallsvenskans slutskede. Han kan höja moralen och dra med sig mannarna. Om jag ska vara ärlig så är Gozzis prestationer högt över förväntan. Jag drar mig för att använda klyschan "gammal är äldst". Istället vill jag framhäva den vilja och det kunnande som finns inuti den smarte tekningsspecialisten.

Tillsammans med nyss nämnda Rosén och Beck spelar Fredrik Hynning. Han är en spelare som utvecklats till ett av säsongens starkaste utropstecken. Härlig fart under skridskorna kombinerat med en riktigt funktionell klubbteknik har lett till många poäng från Hynnings sida. Kanske finns risken att förlora honom redan i sommar om inte AIK tar steget upp i Elitserien. Ett dilemma som dessvärre kommer att möta klubben för varje säsong som går utan avancemang, att de mest lovande försvinner till elitserieklubbar runt om i vårt avlånga land.

Till nyförvärven inför säsongen hör Roger Jönsson, från Nyköping, som imponerat allra mest. Han är en oerhört puckskicklig spelare med sinne för bra, och många gånger målgivande, passningar. Resten av nyförvärven på forwardssidan får alla godkänt även om man förväntat sig mer utdelning rent poängmässigt från samtliga. Patrik Wallenberg och Urban Omark liknar varandra lite grann till storlek och rent spelmässigt. Små kluriga spelare som gillar att ha pucken men som har haft en oförmåga att skjuta den mot mål. Dmitry Naumov (född 1981) kom från Nacka HC inför säsongen och har framtiden för sig. Kanske dock att man väntat sig mer jämnhet från den tekniskt duktige ryssen. Kylan vid friläget i storsegern mot DIF på försäsongen gav med subjektiva ögon kanske lite väl stora förhoppningar. Tidigare nämnda Pålsson och Forsander bör premieras för hårt arbete och fysiskt spel även lite högre upp i banan. Ibland händer det dock att främst Pålsson tar onödiga utvisningar i utsatta lägen, sådant är ju minst sagt en vidrig pers för oss på läktaren.

Det som bör åtgärdas är att man hela tiden tränar extra för att bli bättre på att göra mål helt enkelt. Både psykisk som spelmässig träning krävs. Spelarna vi har är bra, och många ser ut att bli ännu bättre. Inför framtiden ska det "gnuggas" avslut som aldrig för. Vi behöver en tränarprofil som får spelarna att tro på sig själva. Mer kaxighet och fler initiativ från de nuvarande spelarna kryddat med ett par nyförvärv som har känsla för det här med att göra mål.

Höjdpunkter och publik

Rent sportsligt kan vi konstatera att AIK återigen är i Kvalserien. Detta är för den kräsne mer en självklarhet än en bragd men likväl säsongens hittills största höjdpunkt då man i Play Off 2 lyckades besegra Bofors IK med 2-1 i matcher.

Den förkrossande vinsten på försäsongen mot DIF med 5-0 var givetvis oerhört glädjande, om ändå mindre betydelsefull. Bara Janne Bengtsson i Svd kunde bortförklara den förnedring som utspelades på Hovet.

Vad gäller derbymatcherna mot Hammarby IF så är den absoluta höjdpunkten då man skrev slutsiffrorna till samma som mot DIF (5-0) och en finsk burväktare vid namn Kristian Antilla gjorde debut med både att hålla nollan och göra assist (!). Av de övriga matcherna mot "ostbollarna" så minns jag mycket väl den oerhörda nerv och spänning som fanns då lagen möttes den 13:e januari. Precis som det varit vid i stort sett alla matcher lagen emellan så dominerade publiken med svartgula hjärtan totalt. Trots detta och att AIK ledde matchen vid ett flertal gånger så blir det en oerhört snöplig förlust med 4-5. Bäst tryck från läktaren hittar vi annars i matcherna mot Skellefteå på Hovet (24:e oktober) och Nyköping i Globen (7:e december). Sången, gåshuden, färgerna, intensiteten. Jag är övertygad om att vilken "hockeybonde" som helst hade blivit avundsjuk på hur det kan gå till på hovet när väl AIK:arna satsar. Många relaterar det som sker på läktaren med spelet på planen. "Hockey är tråkigt" var det väl ingen som sa efter dessa matcher trots den besvikelse som fanns över det faktum att AIK förlorade båda dessa "AIK-dagar".

Hela denna säsong har förresten känts som en enda lång "AIK-dag" med hänsyn till det syfte hockeysektionen haft, att dra in en massa pengar. Många av arrangemangen har varit bra och det är ju fint med många olika idéer men ibland känns det lite rörigt när man haft "telefonjour", kalsonger, kameror, almanackor likväl som dödsannonser och skrammelbössor. Man har verkligen applicerat vad man inom marknadsföring kallar "marketing mix", det vill säga spridit ut och haft "78 olika" möjliga intäktskanaler. Det positiva är förstås att det bevakar många olika intressen. Medelåldersmannen passar på att köpa kalsonger i julklapp till sina arbetskamrater medan gammelmormor nöjer sig med en almanacka där hon kan se Engblom & co. halvnakna. Det negativa är att det blir svårgreppat för oss intressenter likväl som för ledningen själv. Hur har man till exempel följt upp det här med telefonnumret? Kunde tillräckligt med publicitet och energi läggas på auktionen så att bestämma möjliga resultat uppstod? Det är frågor man kan ställa sig om kvällen innan man somnar, det viktigaste är dock att Mörner och ledningen nu kan komma med kommentarer som "det ser betydligt ljusare ut" och "nu lever vi i alla fall en månad till". Det är sådant som ger ro i själen, men dock inte längre än till vad som händer nere på isen. AIK, det vill säga spelare, ledare, matchvärdar, materialförvaltare, medlemmar, publik och krönikörer, får aldrig glömma det väsentliga målet: vad som händer och sker nere på isen. Gör vi det är vi dömda. Dömda att vänta ännu fler år på målet, liksom visionen om fulla hus i ett SM-slutspel. Klarar vi av att fokusera, balansera kvar, så kan referaten från en final inom några år innehålla namn som Frisk, Blomdahl och varför inte. Nylander. Drömmarna lämnar aldrig drömma

Joakim Fröberg2004-03-19 21:30:00

Fler artiklar om AIK