Säsongen man inte ville skulle ta slut
Nu har det gått tre veckor sedan den magiska kvällen den 30 mars då vi blev klara för Allsvenskan efter att ha avfärdat Borås med 8-2, dags för lite reflektioner på det som varit och framför allt på det som komma skall.
Det har redan skrivits spaltkilometer om våra stolta hockeykrigare och deras bragd så jag ska försöka att inte upprepa alltför mycket av det som redan sagts, men det är naturligtvis svårt att inte hylla dessa killar.
Degraderingen till Division 1 kom inte som en chock för mig, tyvärr så hade jag en konstig känsla över att detta bara inte kunde sluta lyckligt när jag hörde hur det hela hade skötts. Nedflyttningen blev ett faktum och med det fick vi också en första indikation på vad ett riktigt AIK hjärta är. David Engblom och Mattias Pålsson stannar kvar i klubben trots det sportsliga ner köpet.
Anders Gozzi gjorde ett hästjobb och fick tillslut ihop ett lag, ett lag som med varierande erfarenhet skulle ställas höga krav på. För spelar man i AIK spelar det ingen roll vad man gjort tidigare, kraven är hårda och tuffa.
Plattmatchen i seriedebuten fick nog många att svettas men jag tror nog att det var en viktig läxa man lärde sig, här kunde man inte glida igenom serien på en skridsko.
Säsongen fortsatte och AIK visade mer och mer den kraft laget var kapabel till. Vi fick många nya favoriter att se upp till, min personliga favorit var Matteo Molteni som jag tycker med sitt stabila spel var en mycket viktig kugge i lagbygget. Tyvärr så var det från början avtalat att Matteo bara skulle spela fram till jul, lyckligtvis presenterade Anders Gozzi en ännu ädlare ersättare i Mikko Suvanto.
När sedan Georges Laraque gjorde debut kändes det som om en av de sista pusselbitarna var på plats. Hans inställning och framförallt hans fysik var något som laget länge saknat. Under februari blev AIK klara seriesegrare efter det att toppkonkurrenterna Arlanda och Väsby körts över.
Kvalserien var ett faktum och det var med en klart positiv känsla man bänkade sig för att bevittna den inledande matchen mot Nybro. AIK lyckades få med sig en poäng i den viktiga matchen och dessutom så visade man att dom faktiskt kunde mäta sig med Allsvenskt motstånd.
Hemmapremiärens fokus hamnade så klart på "Notans" återkomst, och vilken återkomst det blev. Inför en fanatiskt publik gled han in på isen i sin L.A Kings tröja. Jublet visste inga gränser när han slet av sig tröjan för att blotta AIK:s matchtröja som han hade under. Mäktigt.
Sedan pulveriserade Gnaget Troja totalt med hela 7-0, visst bortalaget vek ner sig men det föringar inte insatsen hos de våra.
Det kändes nu på riktigt som att detta tar vi för vi är f-n oslagbara, ja vi är oslagbara. Spelet som AIK visade upp andades pondus och självförtroende, dessutom så uppträdde laget bäst när det gällde som mest. Grabbarna stod upp med rak rygg när det verkligen blåste.
Säsongens bästa insats kom hemma mot Allsvenska Nybro, AIK kändes genom hela matchen som numret större och det var en mycket stabil seger.
Så till sist ska jag väl också nämna den magiska kvällen då vi blev klara för Allsvenska. Efter en mardrömsstart så visade vi vart skåpet ska stå och krossade Borås med 8-2 och eftersom Nybro vann mot Skövde var saken klar.
Lyckan visste inga gränser och hyllningarna blev inte mindre då hela laget hoppade över sargen för att ta ett ärevarv. Det kändes som en stor seger för AIK, för hockeylaget, för hockeyn i Stockholm. Till dom som räknat ut oss och som trott att AIK är slut vill jag bara säga sitt ner och håll käften.
Denna säsong och detta lag har väckt ett intresse igen, ett intresse som det var länge sedan jag upplevde. Laget visade att med stort hjärta och moral så kan man nå vart man vill. Jag har många gånger sagt till min bänkgranne Peter att de senaste säsongerna och speciellt den här sista har varit de roligaste på länge. De två säsongerna innan denna i Allsvenskan bjöd på mycket spänning och dramatik och denna, ja det har jag ju redan berättat.
Nu är vi då där i Allsvenskan igen, vad ska vi förvänta oss av AIK då? Jag hoppas och tror precis som Mats Hedenström också aviserat att AIK kommer att ta det lugnt, ingen toksatsning vilket jag upplever som sunt.
Vad det gäller spelare så känns det mycket svårt att välja bort någon för alla dessa killar gjorde ju ett strålande arbete och visade att laget är det som ger styrka. Det finns många i truppen jag gärna ser i AIK:s tröja igen, visst en del kanske inte riktigt håller mot Allsvenskt motstånd.
Nyförvärv är en svår fråga och jag har fullt förtroende för Anders Gozzis kunskaper, han har ju de senaste säsongerna visat prov på en magisk fingertoppskänsla. Som jag ser det så tar jag en Gråhns och en Christèen vilken dag i veckan som helst över en Liwing och en Beck.
David Bornhammar tycker jag däremot skulle vara en intressant värvning, att Fredric Ericsson återvänder känns väl inte som en högoddsare, men helst av allt skulle jag vilja se André Mattson i laget igen, men det får jag vänta på eftersom han har kontrakt med annan förening.
Som sagt så är det svårt att välja bort någon utav våra hjältar och jag ställer mig frågande till vissa spelare som anmält intresse.
Jag ser dock fram emot en spännande säsong som jag tror kan bli mycket bra tack vare det nya upplägget med 16 lag. Det kommer att bli tufft och jag hoppas att dels NHL strejken fortsätter och framför allt att AIK tar sig till Kvalserien.
Pust, det hände mycket denna säsong, säsongen man inte ville skulle ta slut.
