Leksand - AIK
7 - 2

Allt har ett slut….

….så även hockeysäsongen 2018-19. Många av oss hade givetvis hoppats på ett bättre slut. Att avluta med att bli totalt avklädda av Leksand var inget vi hade tänkt oss men så blev det faktiskt. Även om AIK – i vanlig ordning – kom ut hyfsat starkt och – som så ofta – gjorde matchens första mål är ändå slutsummeringen av eftermiddagens hockey i Tegera arena att – det var inget snack!

Strax efter ledningsmålet drog AIK på sig två utvisningar varav den första (Claessons) kändes hårt dömd och den andra (Marklunds) – som visserligen var odiskutabel – extremt onödig. De båda utvisningarna straffade sig direkt och inom loppet av några minuter hade Leksand vänt. Nu skulle det ändå vara match ett tag till.

Halvvägs in i andra hade Leksand dock gått ifrån till 4-1. Signifikativt för hela de här playoffveckorna var att 3-1 målet kom precis efter att AIK haft två jättelägen att kvittera. Tre måls underläge upplevdes som ruskigt jobbigt men en gnutta hopp tändes när Jesper Frödén styrde in en puck i Leksandmålet. Som om vi inte haft nog av elände dömdes målet bort för hög klubba. Där, vill jag påstå att luften gick ur AIK. Leksand hann med ytterligare en kasse före paus och inledde sista ronden med två snabba – ridå.

Så mycket mer har jag ingen lust att skriva om den här matchen. Som jag ser det finns två alternativ nu. Det ena är att vara supportermänsklig och skrika ut sin vrede, förbanna oturen, kräva en massa avgångar samtidigt som man hetsdricker tio öl. Den andra är att vara mer duktigt korrekt och blicka framåt. Framåt? frågar sig säkert någon. Det är ju för helvete ett halvår tills seriespelet startar igen. Jag har inga problem med att ni anser att framåtblickar ska vänta till åtminstone framåt maj. Men jag struntar högaktningsfullt i det och tänker framtid i alla fall.

I idrottens värld finns det alltid en massa präktiga människor som använder klyschan ”Det som har varit har varit, det är glömt och nu ska vi inte se bakåt utan bara framåt. Inget kan vara mer fel. Innan vi ser framåt måste vi titta tillbaka på säsongen som varit och se vad vi vill ta med oss och vad vi absolut inte vill ha med oss in i nästa säsong.

En kväll som den här är det lätt att sitta med 2-7 mot Leksand på näthinnan och tänka att allt måste bort, spelare måste skäppas iväg, tränare och sportchef ska bytas ut. Ifall man gör det glömmer man dock att det faktiskt är mycket som har varit bra under säsongen.

Ska vi ta fram det positiva kan vi snabbt konstatera att AIK:s boxplay varit strålande under säsongen 2018-19. Nej, inte ikväll men under säsongen i stort. Vi har haft en fantastisk förmåga att öppna matcher starkt, kommit ut till spel med fart under skridskorna och ofta pressat tillbaka motståndarna djupt ner i försvarszon genom att etablera långa anfall. Inget lag har under seriespelet vunnit fler förstaperioder än AIK.

Vidare har vi även vunnit andraperioderna. Inte sällan har AIK lyckats stänga matcherna efter två perioder. Det här är bra, den inställningen måste med till nästa år. Det fysiska spelet har varit bra. Det har ofta känts som stora starka AIK och många matcher har vunnits efter att motståndarna inte orkat stå emot AIK:s fysik. Att åka på många tuffa tacklingar är väldigt tröttande.

Under seriespelet har AIK varit hockeyallsvenskans målgladaste lag. Vi har genom ett fartfyllt offensivt spel i match efter match radat upp målchanser i sådana mängder att det inte har gjort så mycket att effektiviteten inte alltid varit den bästa – här undantar jag playoffspelet där effektiviteten har varit undermålig.

Målvaktsspelet har varit klart godkänt. Framför allt Källgren har känts stabil sedan han tog över förstaspaden när Jönsson skadades. Även inkallade Wallin ska ha heder av det han uträttat i AIK. Vidare tycker jag att omställningsspelet har känts säkert. AIK har – mestadels – varit duktiga på att snabbt ställa om när pucken erövrats och har oftast ganska smidigt tagit sig in i anfallszon och kommit till avslut. Det finns således en hel del att bygga på inför framtiden.

Vad behöver vi då slipa bort? Ja, det första jag tänker på är slutperioderna. Minns jag rätt vann AIK näst minst tredjeperioder i hela serien, och då snackar vi om ett lag som åkte hem seriesegern med elva poängs marginal. Allt som oftast har det löst sig ändå tack vare att första och andra perioderna varit så bra. I playoffspelet har vi dock fått lära oss att ”allt som oftast” inte räcker. Nästa år måste AIK vara noggrannare, mer puckvårdande i slutperioderna för att eliminera enkla misstag i matchernas slutskede.

Spelet i nummerärt överläge måste snäppas upp. Stundtals har det varit hyfsat men generellt och sett över 59 matcher har AIK spelat PP med ett för lågt pucktempo och har därför blivit lite för lätta att försvara sig emot. Hur ofta har inte skott fastnat på täckande backar? Vi har sett för lite av de där snabba passningarna över centrallinjen som tvingar målvakterna till jobbiga sidledsförflyttningar.

Effektiviteten måste också vara bättre nästa år. Det kan inte vara en slump att alla målvakter verkar göra sitt livs match mot AIK. Att överlägset vinna skottstatistiken är inget självändamål om man vinner den för att man ofta skjuter ur ”omöjliga” lägen. En målvakt som har bra självförtroende innan match och som sedan får göra ett tiotal lätta räddningar pumpas gärna upp från självsäker till omöjlig att överlista. Det finns ingen anledning att bjuda motståndarnas målvakter på den typen av boostar.

Tränarfrågan då? Efter ett antal förluster är den frågan alltid stekhet. Mitell har gjort mycket bra under säsongen. Han har implementerat ett tydligt grundspel som spelarna vekat trygga i. Rollerna har varit tydliga och AIK har under stora delar av säsongen fungerat som en maskin. Det i kombination med att vi ofta har skapat oss ett övertag med hjälp av fina första och andra perioder har landat i att Thomas Mitell ofta sluppit matchcoacha, göra snabba ändringar och vita åtgärder. Det syntes tydligt i den avslutande cupspelsfasen då Mitell och hans stab ofta såg ganska handlingsförlamade ut. Time-outer togs inte när det behövdes utan ofta för sent, vi gick inte ner på spelare utan körde på som vanligt. Ska Mitell vara kvar nästa år – vilket ingen vet i en tid av rykten – så är det här något han måste jobba mycket med. Ska han – och delar av övriga staben – erästtas behöver en av de nya vara en skicklig matchcoach.

Det svåraste är till slut spelarfrågan. I den hockeyallsvenska verkligheten ingår nämligen den sanning som säger att de spelar vi helst vill behålla kommer vi att bli av med. I nuläget har – såvitt jag hört – Holm, Windlert, Bagenda och Lindholm placerats i andra klubbar. När SHL kallar har vi svårt att sätta hårt mot hårt. Får jag ändå önska vill jag ha kvar Castonguay (trots en rätt svag playoffsvit), Nunn, Källgren, Marklund, Larsson, Hjelm, Lilliehöök, Frödén, From, Weigel, Dahlström och framtidslöftet Broberg. Att Christian Sandberg spelar vidare i AIK tar jag för givet.

Fernholm, Nord och Claesson är jag mer tveksam till. Deilert tycker jag vi kan behålla men han måste höja sin lägstanivå. Johannes Jönsson tycker jag – kanske p g a en jobbig skadesäsong – inte helt har motsvarat förvänntningarna.

Det är som sagt långt till nästa säsong. Smaken i munnen är idag bitter eftersom AIK absolut inte levde upp till målet att vara bäst när det gäller. Ser jag till hela säsongen finns det ändå mycket som är positivt och bra. Dessutom är det ren otur att viktiga namn som Sandberg, Larsson och Castonguay tvinats spela play off-matcherna mer eller mindre skadade. Sett till helheten vill jag ändå avsluta med att säga – Tack AIK-hockey. Nästa år – då jävlar.