Analys: Stor genomgång av truppen
Ett storsatsande Djurgården föll på målsnöret i finalserien mot MoDo och missade att ta klivet upp till SHL igen. Nu laddar klubben om för att gå hela vägen – men konkurrensen är fortsatt hård i Hockeyallsvenskan. Blir det fullträff på andra försöket? Här är en stor genomgång av hela truppen.
Har alla sår läkt ännu? Det finns nog en risk att många av Djurgårdens supportrar fortfarande vrider och vänder sig om nätterna efter den blytunga förlusten i den sjunde finalmatchen mot MoDo med 0–4. Att mycket stod på spel visste alla sedan innan. Tyvärr blev det ännu mer tydligt efter att stockholmarna nyligen släppt sin årsrapport med blodröda siffror. Klubben hade verkligen behövt ta steget upp, men lyckades inte. Frågan är vad det innebär för den kommande säsongen och framtiden?
Med ett år i Hockeyallsvenskan har förhoppningsvis spelarna lyckats anpassa sig efter omständigheterna. Andraligan är inte som SHL, men kräver ändå fullt fokus för att lyckas. Det var smärtsamt tydligt under den gångna säsongens första halva, där Djurgården kämpade enormt med att ens hitta ett vägvinnande grundspel. Efter att ledande talanger som Carl Lindbom, Noah Östlund, Liam Öhgren och Jonathan Lekkerimäki gått vidare i karriären finns det en oro att kvartetten lämnar kvar ett allt för stort hål bakom sig. Inte minst ekonomiskt, då deras poäng per betald krona var mycket låg – vilket har satt Djurgården i ett knivigare läge nu när löftena måste ersättas.
Med rutinerade pjäser som Alexander Ytterell, Daniel Glad, Marcus Krüger, Daniel Brodin, Linus Klasen, Olle Liss, Ludvig Rensfeldt och John Norman kvar i truppen finns all anledning att tro att laget kommer att slåss i toppen igen, även om en del av dem har en del att bevisa efter förra säsongens prestationer. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Istället dyker vi rakt ner i lagdel för lagdel, spelare för spelare för att måla upp en bild av det truppbygge som sportchef K-G Stoppel sätter på isen till säsongen 2023/2024. Är det här början på en efterlängtad vändning för mesta mästarna? Eller sjunker klubben ännu längre ner i mörkret?
MÅLVAKTER
Innan vi kikar på nuvarande målvaktsuppsättning måste vi självklart stanna upp och vrida tillbaka klockan några varv i ett försök att landa i den säsong som Carl Lindbom faktiskt hade. 93% under grundserien, 94% under slutspelet. Hockeyallsvenskans bäste målvakt, mest hållna nollor (sju totalt), Rookie of the Year och Guldgallret. Ja, det var ett hejdundrande prisregn över 20-åringen som vi fick bevittna på första parkett. Det är nästan svårt att förstå att allt verkligen hände. Hur han som så ung och oerfaren klev in under hösten och räddade ett defensivt havererande Djurgården med ett fullständigt sagolikt målvaktsspel, hur han – som tonåring – lyckades hantera all stress och press och samtidigt bära ett helt lag på sina axlar. Frågan är om vi någonsin kommer att få se något liknande igen? Det var en otrolig show, från början till slut. Och vi har extremt mycket att tacka för.
Med den galna framgångssagan färskt i minnet så har Viktor Andrén och Hugo Hävelid en hel del att leva upp till. Ser vi till Andréns starka meriter så finns det ändå anledning att känna sig lugn. Den 29-årige burväktaren har hunnit med mycket under karriären och har tung erfarenhet från SHL-spel, där han också vunnit ett SM-guld tillsammans med Växjö Lakers. Under ett par säsonger radade han upp riktigt starka siffror, där säsongen 2017/2018 verkligen sticker ut med 92,3% under grundserien och otroliga 99,1% i slutspelet. Efter det har han haft betydligt svårare att hitta den där skyhöga nivån – och efter ett par stökiga säsonger i Brynäs tog han klivet ner till i Hockeyallsvenskan igen.
Just på den nivån har Andrén gång på gång bevisat sig vara toppklass. Redan innan allt tog fart i SHL vaktade han målburen för IK Pantern under säsongen 2015/2016 och löste fina 92,2% fördelat på 34 matcher. Utöver det har han representerat Almtuna med fina resultat och under den gångna säsongen var han en av ligans bästa målvakter med 92,1% på 35 matcher. Ja, det råder ingen som helst tvekan om att han var en bidragande orsak till att Uppsala-gänget gick så bra i tabellen (sett till förväntningarna), flera av de 19 vinsterna som Almtuna tog när han vaktade målet kan till stor del tillskrivas honom. Slår vi ihop den positiva kurvan tillsammans med hans meriter borde det här vara en trygg och stabil värvning för Djurgården. Andrén har förmågan att vinna matcher och har tidigare levererat under hård press.
Hoppar vi vidare till hans målvaktskollega så hittar vi ett mycket spännande namn. 19-årige Hugo Hävelid plockas nämligen in från Linköpings organisation i ett tydligt syfte att backa upp bakom Andrén. Kan han göra en liknande resa som Carl Lindbom? Den pressen känns lite väl att sätta på Hävelid, som dock har potential att explodera under erkänt duktige målvaktstränaren Fredrik Mikko. Hävelid – som är en kortväxt (179 centimeter) men positionssäker och reaktionssnabb målvakt – har genom åren radat upp riktigt fina siffror i både ungdoms- och juniorsammanhang och haft en stående plats i olika landslag genom åren. Även om han kommer från en något tyngre säsongen med Linköpings J20-lag (svaga 89,4% under grundserien men också fina 93,1% under slutspelet) tillhör han ett av Sveriges alla framtidslöften på målvaktssidan.
Frågan är hur han hanterar klivet upp till seniorhockeyn? Det här blir hans första riktiga säsong i det sammanhanget och det är självklart mycket nytt att anpassa sig till. Inte minst nu när han lämnar Linköping för Stockholm, även om han är född i Täby. Som sagt: även om förväntningarna puttrar under ytan så är det viktigt att inte lägga allt för stor press på Hävelids axlar. Blir det inte succé direkt den här säsongen kan det mycket väl lossna till nästa. I vilket fall får Djurgården in en burväktare med en rejäl vinnarskalle som tidigt under karriären presterat som bäst när det har gällt som mest. Med både ett J20-guld med Linköping och ett U18-guld med Småkronorna i bagaget vet han vad som krävs för att vinna och prestera på toppnivå under viktiga matcher.
Den övergripande känslan kring Djurgårdens målvaktssida är positiv. Om vi ska vara ärliga så är det här ett bättre utgångsläge än förra säsongen, då Matthew Galajda och Carl Lindbom var Djurgårdens val. Med facit i hand fick Lindbom en explosionsartad utveckling, men på pappret såg det från början rätt tunt och oerfaret ut. Med Andrén har Djurgården en betydligt tydligare förstemålvakt som har alla förutsättningar att vara en stabil sista utpost. Kryddar vi det med målvaktslöftet Hävelid finns det en bra mix att jobba med, där Andrén kan agera mentor samtidigt som Hävelid tampas om speltiden och håller Andrén på tårna. Sett till konkurrensen i Hockeyallsvenskan står sig Djurgårdens målvaktssida mycket väl i ligan.
Med den fullständigt galna målvaktscirkus som var under förra säsongens slutspel – där både Lindbom och Galajda gick sönder och Jesper Myrenberg kallades in på lån – är det bara att knäppa händerna och be till hockeygudarna att laget kan slippa stöket på den viktiga positionen. Det är lätt att gräma sig i efterhand. Men med en frisk Lindbom hade kanske Djurgården varit ett SHL-lag nu… Men låt oss inte fastna i det! Myrenberg gjorde det bra sett till förutsättningarna, samtidigt som Galajda med facit i hand tyvärr var en felrekrytering. Nu får Djurgården en nystart på målvaktssidan. Så här på förhand är den en av truppens starkaste lagdelar. Och då får vi inte glömma bort att talangfulle Teodor Munther, 17 år, också knackar på den Hockeyallsvenska dörren.
Starkaste fördelen:
Den tydliga rollfördelningen. Viktor Andrén har under sin karriär visat sig vara en toppmålvakt i Hockeyallsvenskan och det finns ingen anledning att tvivla på att han fortfarande är just det. Bakom honom står ett spännande målvaktslöfte i Hugo Hävelid som har alla verktyg för att utmana.
Tydligaste nackdelen:
Det finns egentligen ingen supertydlig nackdel med den här målvaktsduon, men Viktor Andrén har haft en del bekymmer med att hålla en jämnhög nivå de senaste åren. Och Hugo Hävelid måste klara av att ta klivet från juniorhockey till seniorsammanhang på ett relativt sömnlöst sätt.
Viktigaste spelaren:
Självklart ska vi inte räkna ut Hugo Hävelid, men grundtanken – i alla fall nu från början – är att Viktor Andrén ska vara nummer ett. Han är garanterat värvad för att stå i majoriteten av matcherna och ska också vara den som Djurgården kan lita på under de riktigt viktiga mötena framöver.
BACKAR
Då har vi kommit till den lagdel som det finns betydligt mest oro kring i supporterleden. Och det är också befogat, i alla fall till viss del. Djurgårdens backsida har de senaste åren varit en svajig historia – och nu är det många som tror att stockholmarna är där igen och upprepar samma misstag. Som läget är nu är det mer eller mindre fullt bland backplatserna, då hela tio backar står under kontrakt. Därför har sportchef K-G Stoppel gått ut och sagt att några namn måste bort, dels på grund av konkurrensen men också det ekonomiska läget i klubben. Det jobbas för fullt på att lösa ut Cameron Schilling från hans kontrakt som löper över den kommande säsongen – och även Alexander Falk och Ludvig Hedström ser ut att behöva flytta på sig eller lånas ut till annan klubb.
En förlust av Schilling skulle absolut kännas. Även om amerikanen inte höll samma höga nivå som säsongen innan i SHL, så bar han enormt mycket istid under viktiga lägen och bildade tillsammans med Stefan Elliott ett av ligans vassare backpar. Men sett till den höga lön han lyfter borde Djurgården få ut lite mer av försvararen, som noterades för 14 poäng på 42 matcher. Det återstår att se om Stoppel lyckas hitta en ny klubb till Schilling som kan ta över backens nuvarande kontrakt. 34-åringen är just nu skadad, vilket knappast underlättar den biten. Djurgården är i stort behov av att banta ner spelarbudgeten efter det missade SHL-avancemanget, så något behöver onekligen hända för att lätta på kostnaderna.
När det gäller Falk och Hedström är det inte samma höga löneposter vi pratar om, även om det finns pengar att spara in även där. Falk har en rätt tung säsong att blicka tillbaka på, där han dels inte fick speciellt mycket förtroende och dels åkte på en långtidsskada. Allt som allt gjorde han ett okej jobb som back, speciellt i boxplay. Att Djurgården försöker lösa ut honom från kontrakt – alternativt hitta en lånelösning – är inte speciellt oväntat. Falk kommer att få det fortsatt svårt att slå sig in som ordinarie back och det bästa vore nog för alla inblandade att gå vidare.
För Hedström fanns förhoppningar om att han skulle lyfta sig under den gångna säsongen, men så blev det inte riktigt. Nu hamnar han istället i kläm, där möjligheten till istid ser allt mer begränsad ut. 22-åringen skulle kanske må bra av att köra en hel säsong i HockeyEttan alternativt en annan klubb i Hockeyallsvenskan? När speltiden uteblev lånades han ut till Tyresö/Hanviken där han kom mer till sin rätt och även fick en del offensiv utdelning med 2+4 på 18 matcher. Är på flera sätt en järnkamin som kämpar och sliter och ger allt i varje byte, vilket skulle göra en skilsmässa lite extra jobbig. Potentialen finns ju hos honom. Med lite mer förtroende skulle han kunna blomma ut till en stomspelare i Djurgården. Tyvärr verkar tiden inte rätt för honom just nu. Vi får se vart det bär av i slutändan.
Låt oss gå från de mer osäkra korten till spelarna som vi vet kommer att tampas om de ordinarie backplatserna. Bland de renodlade nyförvärven på backsidan hittar vi faktiskt bara ett enda namn. Axel Andersson har bestämt sig för att återvända till svensk ishockey igen efter några år på vift i AHL och ser ut att få en framträdande roll bland Djurgårdens backar. Den spelskicklige höger-fattade försvararen är bara 23 år gammal, men har hunnit samla på sig värdefull erfarenhet från både Hockeyallsvenskan och AHL. När det gäller det förstnämnda har Andersson totalt två säsonger med SSK att blicka tillbaka på, vilket självklart kommer att underlätta hans anpassning till ligan nu till hösten. Senast han var i Sverige var säsongen 2020/2021 då han gjorde 2+9 i SSK-tröjan. Frågan är vilken offensiv kraft vi kan räkna med nu? Andersson har egenskaperna för att kunna göra avtryck i poängprotokollet, men det är framförallt hans skridskoåkning och förstapass som Djurgården lär få stor nytta av. Kan han hjälpa till att få ordning på uppspelen?
En annan lirare som har till uppgift att sätta igång spelet snabbt och effektivt från egen zon är Alexander Ytterell. 32-åringen fick nästintill hela säsongen förstörd av en korsbandsskada, men hann dessförinnan att lira 17 matcher där han noterades för fina 3+7. Framförallt i powerplay dominerade den rutinerade försvararen, där han öste in nio poäng. Glädjande nog valde Ytterell att förlänga sitt kontrakt med Djurgården och allt pekar på att han kommer att axla en stor roll med sitt fina spelsinne. Här finns det höga förväntningar – och det med all rätt. Ytterell ska leda laget offensivt från sin backposition, se till att spelet flyter på från egen zon men också styra och ställa på blålinjen. Med tanke på det han har presterat tidigare i karriären vore det inte konstigt om han slåss i toppskiktet av backarnas poängliga. Av det lilla vi hann se såg han ut att trivas riktigt bra i DIF-tröjan.
Någon som också såg ut att älska att bära skölden under förra säsongen var Edvin Hammarlund. Inte speciellt konstigt, med tanke på att han är djurgårdare sedan barnsben och plötsligt fick se sin dröm gå i uppfyllelse. Ja, det är en rätt galen resa som 26-åringen har gjort. Ena dagen satt han på Globens läktare och följde derbymatchen mot AIK, den andra så representerande han Djurgården på isen som spelare. Men som han har gjort det! Snabbt kom Hammarlund in i tempot och växte mer och mer ju mer förtroende han fick och anbuden från SHL lät inte vänta på sig. Nu när det står klart att han blir kvar blir det en spänd väntan att se om han kan fortsätta i samma framgångsrika ton. Under slutspelet klev han fram som en riktig järnkamin med ett strålande förstapass, ett vasst spelsinne och en styrka och glöd i närkamperna. Dessutom visade han upp ett rätt tungt skott som vi hoppas få se mer av.
Kliver vi vidare bland backarna hittar vi en lirare vars insatser blev lite av en vattendelare. De mer statistiskt lagda supportrarna var lyriska, de mer old school-orinterade inte lika mycket. En sak är säker: Calle Odelius är ett ruggigt spännande framtidsnamn som kan gå hur långt som helst. Även om hans prestationer svajade något (han är ju för guds skull bara 19 år gammal), så finns det en otroligt spännande offensiv motor i hans spel som bara väntar på att tända på ännu fler cylindrar. Sett till de underliggande siffrorna var Odelius lysande under förra säsongen – en positiv injektion på isen som gav Djurgården bra värden framåt. För backlöftets del gäller det att hitta en jämnare nivå, inte minst i egen zon. Kan han bygga vidare på det han påbörjade finns all anledning att tro att en ny klassback snart är född. Det blir väldigt intressant att se var någonstans han placeras bland backparen. Förhoppningsvis vågar Johan Garpenlöv tillsammans med ledarstaben ge honom ordentligt med förtroende, det kan ge bra betalning i slutändan.
När vi ändå är inne på temat förtroende. En spelare som Djurgården borde ösa speltid över den kommande säsongen är Kevin Karlsson, som ett tag ryktades till Karlskoga. Den skridskostarke och spelskicklige 26-åringen har en märklig säsong att blicka tillbaka på – där han inledde riktigt starkt. Åkte därefter på en skada och hamnade i frysboxen, för att sedan sättas upp som forward i ett par matcher. När så slutspelet drog igång klev han fram och visade med all tydlighet att han förtjänar betydligt mer förtroende. Trots sin lilla kroppshydda spelade han ett härligt fysiskt spel och backade inte ur i närkamperna. Adderar vi hans förmåga att transportera pucken och leverera öppnande passningar snackar vi om en riktigt vass back på Hockeyallsvensk nivå. 6+10 på 49 matcher får ses som godkänt, men känslan är att Karlsson kan leverera betydligt mer. Något som han också visade under sin tid i Troja-Ljungby där han smällde in hela 28 pinnar. Likt Odelius pekar Karlssons underliggande siffror i positiv riktning, då han likt sin backkollega är inne på fler skott framåt än bakåt när han väl är på isen.
En sak som slår en när man ögnar igenom Djurgårdens backsida är hur offensivt lagd den är. Just därför känns Daniel Glad som en extra viktig pusselbit i sammanhanget. Även om 30-åringen har ett stabilt allround-spel i sig är ändå känslan att han är mer defensivt inriktad, där han då och då plockar fram ett fysiskt spel i egen zon samtidigt som han inte tvekar att ta kampen framför kassen. Var en av spelarna som adderades till Djurgårdens sinnessjuka frånvarolista efter att han tidigt i slutspelet brakat in i sargen med ryggen före. Ett tungt slag för stockholmarna, som hade behövt hans rutin under ett långt och tufft slutspel. Det blir nya tag nu till hösten för Glad, som är en stabil pjäs att laborera med. Vem skulle han passa ihop med i ett backpar? Kanske Ytterell? Eller Andersson? Med ett mer defensivt tänk hos Glad är möjligheterna rätt många och det ska bli intressant att se vad han kan hitta på med en hel säsong framför sig.
Slutligen har vi kommit till den siste backen i uppställningen. Och det är ett intressant framtidsnamn som fått möjligheten att slåss om en plats i seniorsammanhang. Redan under den gångna säsongen stiftade vi bekantskap med Adrian Carnebo, då 19-åringen fick chansen i totalt fem matcher i Hockeyallsvenskan. Det som stack ut direkt var vilket lugnt och behärskat intryck han gav på isen, där hans fina blick för spelet tittade fram några gånger. Djurgården gör rätt i att ge honom chansen – sedan återstår det att se i vilken utsträckning det blir. Frånvaro uppstår alltid, så chansen lär komma för löftet. Blir det en säsong när han mest är med för att se och lära eller utmanar han direkt om speltiden? Det blir kul att följa hans framfart framöver. Hans spel andas attack framåt och det är ju alltid välkommet. Värt att också nämna innan vi snurrar ihop backsäcken är att Oscar Lundin från Tyresö/Hanviken har varit med och tränat tillsammans med laget. Den 21-årige backen noterades nyligen för 19 poäng på 34 matcher i HockeyEttan och tanken är att han ska vara med och lira träningsmatcher i ett försök att knipa en plats i DIF-truppen.
Starkaste fördelen:
Det här är på många sätt en modern backsida som K-G Stoppel har pusslat ihop, där spelskickligheten står i centrum. Med lirare som Axel Andersson, Edvin Hammarlund, Kevin Karlsson, Calle Odelius och Alexander Ytterell borde Djurgården kunna sätta bra fart på passningsspelet.
Tydligaste nackdelen:
Som sagt: spelskickligheten finns här. Men de defensiva värdena då? Ja, där lurar en del frågetecken just nu. Finns det inte en avsaknad av en riktig försvarsgeneral i den här gruppen? Den övergripande känslan är att Djurgården väger lite lätt på backsidan. Och det kan visa sig bli ett stort problem.
Viktigaste spelaren:
Det är lite svårt att se den där tydliga ledaren bland backarna, i alla fall om man kikar på det berömda pappret. Det kommer att krävas att flera kliver fram för att det här ska gå vägen. En av dem är definitivt Alexander Ytterell. På förhand känns han som den pjäsen som ska visa vägen framåt lite extra.
FORWARDS
Förra säsongen ställde Djurgården upp med en imponerande forwardssida och den här säsongen ser ut att bli av liknande kaliber. Trots att det inte blev något avancemang till SHL så har flera viktiga nyckelspelare valt att stanna, så som Marcus Krüger, Daniel Brodin, Linus Klasen, John Norman och Ludvig Rensfeldt. Med en hel säsong i Hockeyallsvenskan i ryggen finns det många lärdomar att dra och förhoppningsvis kommer Djurgården att må bra av att ha ryggraden kvar i truppbygget. Dessutom är känslan att det finns en hel del sparkapital hos vissa av de mer rutinerade spelarna. En som dock gav allt och lite till var lagkapten Krüger. Ärligt talat var det fullständig dominans från honom från början till slut – och det absolut viktigaste beskedet för Djurgården att få inför den kommande säsongen var att han bestämde sig för att bli kvar.
Det är snudd på löjligt att stockholmarna har en så skicklig spelare att förfoga över. I alla fall i Hockeyallsvenskan. Blickar vi tillbaka på Krügers comeback i DIF-tröjan noterar vi snabbt hans poängskörd på 49 pinnar (12+37) fördelat på 50 spelade matcher, samt 16 poäng på 17 slutspelsmöten. Det i sig visar att han levererade i den utsträckning som många hade hoppats på. Men det var inte bara produktionen som imponerade. Hans förmåga att leda laget var inget annat än trollbindande att se. Hur han så naturligt visade vägen i varje match, i varje byte. Vi snackar om en ruggig lägstanivå – knappt ett enda felskär under hela säsongen. Att Djurgården kan bygga kring honom är precis den ingrediens som behövs för att lyckas gå hela vägen. Krüger sätter alltid ribban skyhögt, det är bara för alla andra att ta rygg på honom.
När vi ändå är inne på rutinerade namn hittar vi en annan lirare i leken. John Norman har en gedigen karriär att blicka tillbaka på med spel i SHL och KHL, men hans hemkomst till Stockholm blev inte riktigt som det var tänkt. Endast nio poäng på 30 matcher var i svagaste laget, men med tanke på den ögonsjukdom han drabbades av är det svårt att måla en rättvis bild av den gångna säsongen. Att inte kunna se ordentligt på isen är helt klart förmildrande omständigheter och det ska bli otroligt spännande att se vad han kan hitta på under den kommande säsongen. Hittills har Norman visat sig vara väldigt nyttig – och även om han inte har den flashigaste spelstil gör han många smarta grejer på isen som inte alltid går att lägga märkte till vid första anblicken. Just den smartheten hoppas vi få se ännu mer av – tillsammans med en bättre poängproduktion, så klart. Kommer han att gå som center eller ytterforward? Det lutar nog ändå åt det sistnämnda om alla håller sig friska och krya i truppen.
En annan anfallare som har en del att bevisa nu till hösten är Ludvig Rensfeldt. Centern hade en riktigt fin SHL-säsong att blicka tillbaka på när han tog klivet ner till Hockeyallsvenskan och förväntningarna var uppskruvade. Med facit i hand kom 31-åringen inte riktigt till sin rätt, det var som att något saknades. Även om han självklart var en tillgång på isen, han balanserar spelet fint både bakåt och framåt i rinken, var det inte riktigt det där trycket och självförtroendet i offensiven. Det blev ett gäng brända lägen – också ett gäng rätt anonyma insatser. Likt Norman så finns mycket sparkapital att hämta hos Rensfeldt. I rätt omgivning kan han producera fina siffror, det har han visat genom åren. Till en början kan vi nog inte räkna med att han kniper en plats i någon av de två toppkedjorna, utan vi kan nog skriva in honom som tredjecenter – vilket känns som rejäl lyx. I den bästa av världar bevisar han rätt omgående att han förtjänar att lira högre upp. Det borde brinna en revanschlust inom honom.
Fortsätter vi på centersidan och hoppar ner ett hack i linorna finner vi Emil Berglund, DIF-hjärtat personifierat. Det är nog så viktigt att ha spelare som köper sin roll fullt ut – och det gör minsann Berglund. Oavsett vilken spelform eller i vilket läge matchen befinner sig i så tutar och kör han. Även om den där bländande offensiven ofta lyser med sin frånvaro blixtrar han till ibland, likt han visade under slutspelet. Dessutom sitter han inne på fina ledaregenskaper och rutin från både SHL och Hockeyallsvenskan, vilket är nog så viktigt under en lång och tajt säsong. I Berglund har Djurgården en trygg grundbult i fjärde- eller tredjekedjan, någon som kommer till jobbet varje dag och ger järnet. En typisk rollspelare som alla lag mår bra av att ha.
Ja, det flesta lirarna på forwardsidan vet vi ändå på ett ungefär vad vi kan vänta oss av. Två som däremot är lite av oskrivna blad än så länge är nyförvärven Zach Magwood och Anton Gradin. När det gäller den förstnämnde finns det desto fler frågetecken då de flesta av oss inte har sett honom lira. Knappast något konstigt, då han hållit hus i ICEHL i Österrike samt DEL2 i Tyskland de två senaste säsongerna. Men ska vi gå på de highlights som finns att tillgå men också lovorden som sipprat fram har vi att göra med en riktig lirare. Magwood har tekniken med sig, så även skottet. Och de senaste åren har han öst in poäng och mål, även om det är svårt att bedöma hur långt det räcker i ett Hockeyallsvenskt sammanhang. Djurgårdens plan för kanadensaren tycks vara rätt tydlig. Han är värvad för att stå för produktionen framåt, det lär därför bli en hel del spel i powerplay. Det har även hintats om att han ska paras ihop med Linus Klasen, så platsen som andrecenter känns som klippt och skuren för Magwood. Med tanke på den roll och förväntningar som finns är det extra viktigt att det lossnar poängmässigt för honom direkt. Strålkastarljuset kommer att vara riktat mot centern. Det ska blir oerhört intressant att se hur han färgar i Hockeyallsvenskan.
När det gäller Gradin så är det lättare att förutspå vad Djurgården kommer att få ut av honom. Med hela 27 fullträffar i Tingsryd under den gångna säsongen har vi att göra med en riktig målspruta och det var endast tre spelare i hela Hockeyallsvenskan som lyckades göra fler baljor än DIF:s tillskott. En del i framgången var hans förmåga att komma till många skott på mål, totalt 145 stycken under grundserien. Adderar vi hans höga skotteffektivitet på 18,62% så var det upplagt för succé. Frågan nu är om han lyckas upprepa bedriften? 27 mål är mycket – och hans höga skottprocent ger ändå indikationer på att det kan bli tufft för honom att nå samma höjder. I vilket fall är Gradin en högintressant forward och ett mycket spännande nyförvärv som ger Djurgården ett extra bett framåt. Med tanke på hur många skickliga speluppläggare som finns i truppen lär det knappast vara brist på tänkbara lekkamrater till 23-åringen.
Fortsätter vi på nyförvärvsspåret hittar vi ett bekant ansikte i form av Albin Grewe. Vi är många som minns hans senaste tid hos mesta mästarna, hur han växte fram till en publikfavorit med sina tunga tacklingar och smeknamnet ”T-Rex”, som tidigare DIF-tränaren Robert Ohlsson myntade. Sedan dess har Grewe samlat på sig erfarenhet från AHL, finska ligan och framförallt Hockeyallsvenskan där han representerat Mora de två senaste säsongerna. Ser till de senaste siffrorna blev det blygsamma elva poäng på 41 matcher från 22-åringens klubba, vilket många såg som en missräkning. Det finns revansch att utkräva för Grewe, som säkerligen vill bevisa att han är mycket mer än en fysiskt spelande forward. Det finns en offensiv uppsida hos honom som bara väntar på att släppas loss. Kan han få en nytändning i Djurgården? Och kan han ge laget en viktig tyngd i det fysiska spelet? Just den typen av rollspelare behöver stockholmarna också. Förhoppningen är att Grewe kan vara just den spelare som då och då kliver in och förändrar en matchbild genom att sätta in en rejäl bröstvärmare.
På tal om tacklingar. En spelare som genom åren har gjort sig känd för att få sargen att sjunga är Daniel Brodin. Järnkaminen återvände till Djurgården efter tre år på vift och förväntningarna var minst sagt höga. Sett till prestationen gjorde Brodin det bra i Hockeyallsvenskan, med 19+10 under grundserien och viktiga 5+4 under slutspelet. Målskyttet sitter fortfarande kvar i handlederna, inget tvivel om den saken. Däremot saknades under perioder den där pumpande, eldiga energin som så många förälskat sig i. Kanske börjar åldern ta ut sin rätt? Brodin är trots allt 33 år gammal och kan antagligen inte spela på samma maxkapacitet i varje närkamp som han gjorde tidigare under karriären. En annan orsak kan ha varit någon form av skada som hämmade honom på isen. Med det sagt var Brodin en viktig pusselbit för Djurgården och det kommer han att fortsätta vara för stockholmarna. Kan han bara hitta lite mer tryck i grejerna – och en något mer jämnare prestation under grundserien – lär han snudda på toppbetyg lagom tills att säsongen ska summeras. Väl i slutspelet finns det ingen anledning att tvivla på hans kapacitet. Det är då han tänder till och är som allra bäst.
Just utpräglade slutspelslirare finns det ett gäng av i Djurgården, även om laget nu tappar två av de allra poängstarkaste i Jonathan Lekkerimäki och Liam Öhgren. Just därför känns det extra bra att Linus Klasen har valt att fortsätta sin karriär i DIF-tröjan. Superstjärnan behöver ingen vidare presentation, han har gjort kaos i Europa under många, många år och visade under den passerade säsongen att han kan spela på en nivå som få andra. Även om grundserien var något trevande – där vi också måste räkna in hans skadebekymmer – med 18 poäng på 24 matcher så vaknade puckgeniet verkligen till liv i slutspelet med 6+10. Klasen är en ruggig joker för Djurgården att kasta fram, en riktig matchvinnare som gör det oväntade när det verkligen behövs. Det visade han inte minst i finalen mot MoDo där han såg till att hålla liv i matchserien in i det sista. Trots att han har hunnit fylla 37 år finns det ingen anledning att tvivla på honom. På något sätt lyckas han alltid producera framåt. Att vi nu får uppleva honom från säsongsstart är ett ruggigt privilegium. Vi är många som redan nu längtar tills vi får se hans mjuka handleder i powerplay igen.
Ja, det finns en hel del offensiv sprängkraft att kräma ur Djurgårdens trupp framöver. Olle Liss är en av spelarna som ska stå för just det. Blickar vi tillbaka på hans grundserie höll den riktigt, riktigt hög klass med hela 22 mål och 25 assist från hans klubba. Ett personligt rekord för Liss, som trots att han placerades lägre ner i kedjeformationerna ändå lyckades fortsätta producera framåt. I slutspelsserien mot Björklöven hände dock något. Istället för att skarpskytten skulle varva upp lagom till de viktiga matcherna blev hans form totalt iskall. Ingenting stämde och plötsligt stod han utanför laget, trots hans fina produktion under grundserien. Flyttryktena lät inte vänta på sig och sportchef K-G Stoppel gick själv ut och hintade om en oklar framtid för Liss, trots ett år kvar på kontraktet. Glädjande nog så kom nyligen besked om att Liss blir kvar i Djurgården, trots alla envisa uppgifter om en ny klubbadress. Ett på många sätt viktigt besked för stockholmarna, som nog haft svårt att hitta en fullvärdig ersättare på marknaden. Även om 30-åringens säsongen var svajig på slutet och att han då och då kan uppfattas som rätt endimensionell i sin spelstil, så bor det en extraordinär matchvinnare i Liss. Hans bössa kommer att betyda mycket framöver.
Slutligen har vi i vår genomgång av lagets forwards kommit till en intressant framtidstrio, nämligen Wiktor Nilsson, David Blomgren och Fredrik Schlyter. Dyker vi ner i Nilssons gångna säsong har den en härlig doft av genombrott kring sig. 21-åringen tog rejäla kliv framåt i seniorsammanhang med 15 fullträffar under grundserien, tredje bäst i Djurgården. Framförallt var det hans rakt på mål-osande spelstil som var härlig att se, hur han ofta tog kortast möjliga väg till kassen utan att vika undan. Adderar vi hans fysiska närvaro på isen, han tacklades näst mest i hela laget under grundserien, har en ny järnkamin redan nu sett dagens ljus. Nu gäller det att Nilsson fortsätter i samma vägvinnande spår – där han både producerar framåt men även bidrar med sin tyngd och skridskoåkning. Kan han slå 22 pinnar redan till den här säsongen? Med tanke på hur hans formkurva har pekat uppåt finns det anledning att tro det. Dock hade Nilsson – likt Gradin – en väldigt hög skotteffektivitet på hela 24,59%. Så frågan är om han kan nå upp till samma målskörd igen? Dessutom återstår det att se var någonstans han placeras i kedjeformationerna. Han har helt klart kapacitet att spela i någon av topplinorna, vilket ju skulle öka hans möjlighet till fler poäng.
En spelare till som också kan blicka tillbaka på en form av genombrottssäsong är David Blomgren. Även om det inte blev några 15 mål från hans klubba växte han mer och mer in i A-laget och gjorde ett starkare och starkare avtryck för varje match som gick. En riktig energispelare som förstår sin roll i att smälla på och driva hårt mot kassen. Ja, det var många gånger som Blomgren gjorde livet surt för motståndarna i offensiva zonen. Och under slutspelet visade han också att han kan producera framåt, så det finns ett brett register hos 20-åringen som väntar på att blomma ut ännu mer. Lär få jaga järnet i Djurgårdens fjärdekedja, men är som sagt mångsidig och kan utan problem kastas in lite överallt. Inte minst i en spelform som boxplay, där hans uppoffrande spelstil verkligen kommer till sin rätt. Håll ögonen på Blomgren den här säsongen. Han känns som klippt och skuren för den ishockey som Djurgården vill stå för.
Då har vi kommit till det sista namnet på forwardssidan. Och även här har vi ett namn som vi har hunnit bekanta oss med, även om det bara blev elva grundseriematcher och fem slutspelsmatcher. På den korta tiden målades ändå en bild fram rätt snabbt av vilken spelartyp Fredrik Schlyter är. Under hans framträdande såg vi en hårt jobbande center, vars främsta styrkor finns i offensiven. Likt Hammarlund plockades Schlyter in på lån från Tyresö/Hanviken när Djurgården var kort om folk och anfallaren gjorde inte på något sätt bort sig i Hockeyallsvenskan. Hans derbymål mot AIK sticker självklart ut, så också att han producerade ett par assistpoäng under slutspelet. Det är ett steg upp för Schlyter att ta nu, men han är ung och utvecklingsbar och lär utan tvekan slåss hårt om en ordinarie plats i laguppställningen. Kan han ta med sig den fina offensiv han visat upp i HockeyEttan (13+23 på 33 matcher) kommer han ta Hovet med storm nu i vinter.
Starkaste fördelen:
Marcus Krüger, John Norman, Zach Magwood, Ludvig Rensfeldt, Emil Berglund, Wiktor Nilsson och Fredrik Schlyter. Djurgårdens centersida är ruskigt stark och mångsidig på Hockeyallsvensk nivå och det känns tryggt att själva ryggraden på anfallssidan rymmer så många tunga namn.
Tydligaste nackdelen:
Spelfördelare? Finns! Målskyttar? Finns! Men snabbskrinnare då? Ja, det är en bra fråga. Kanske saknas det en del kvickhet på anfallssidan? Många av stjärnspelarna är inte kända för att ha det starkaste trycket i åkningen. Även om det är Hockeyallsvenskan går det fort därute på isen.
Viktigaste spelaren:
Det mest självklara svaret någonsin: Marcus Krüger. Djurgårdens lagkapten är exakt den ledare som varje lag vill ha med sig. En pådrivare både på och utanför isen som levererar massor av poäng, tekar som en gud, vinner närkamper och fördelar pucken. En komplett spelare rakt igenom.
PRELIMINÄR LAGUPPSTÄLLNING
Målvakter:
Viktor Andrén
(Hugo Hävelid)
Förstafemman:
John Norman – Marcus Krüger – Olle Liss
Daniel Glad – Alexander Ytterell
Andrafemman:
Linus Klasen – Zach Magwood – Daniel Brodin
Edvin Hammarlund – Axel Andersson
Tredjefemman:
Albin Grewe – Ludvig Rensfeldt – Anton Gradin
Kevin Karlsson – Calle Odelius
Fjärdefemman:
David Blomgren – Emil Berglund – Wiktor Nilsson
Adrian Carnebo/Oscar Lundin
Extraspelare:
Fredrik Schlyter
SAMMANFATTNING
Ett år rikare? Eller ett år bortkastat? Det går att vända och vrida på den gångna säsongens besvikelse på olika sätt, men självklart var det ett enormt tufft slag för Djurgården att missa avancemanget med en ynka match. Fallhöjden är hög efter den bommen, men den blir betydligt värre ju längre tiden går. Med det sagt har dagens Djurgården en stor press på sig. Ekonomiskt så mår inte föreningen bra, så är det. Och ett avancemang till SHL känns på många sätt livsviktigt för att inte klubben ska bli kvar och harva i Hockeyallsvenskan i många, många år framöver. Vi minns alla hur resan gick till förra gången. Hur DIF misslyckades att ta sig upp på första försöket, var betydligt mer uträknade under andra säsongen och där, på något mirakulöst sätt, tog steget upp till finrummet igen. Kanske får vi se en liknande berättelse den här gången? Även om pressen är hög ligger inte längre favoritskapet på Djurgården på samma sätt. Kanske kan det gynna laget i slutändan?
Tittar vi på hur de andra lagen i Hockeyallsvenskan har rusta inför den kommande säsongen sticker självklart Brynäs ut rejält med spelare som Anders Lindbäck, Simon Bertilsson, Chad Billins, Johannes Kinnvall, Tyler Kelleher, Johan Larsson, Anton Rödin, Greg Scott och Tyler Vesel för att bara nämna några. Likt Djurgården så har Gävle-laget lassat in fallskärm och hela faderullan på att göra en HV71 och studsa tillbaka direkt. Därför ligger också det största favoritskapet på just Brynäs, som får leva med att varje lag i Hockeyallsvenskan kommer att jaga livet ur sig för att slå just dem. Men det finns också andra utmanare som Djurgården behöver se upp med. Björklöven är ständigt där, Södertälje ser vassa ut, Västerås har plockat in många intressanta namn, AIK har inlett en storsatsning och Mora går inte att räkna ut efter förra säsongens succé. Även i år är konkurrensen benhård. Samtidigt är Djurgården som sagt ett år rikare. Och många av spelarna vet redan nu vad som krävs för att ta sig hela vägen till finalspel. Det kan visa sig bli otroligt värdefullt framåt vårkanten.
Det absolut viktigaste för Djurgården under hösten är att sätta ett fungerande grundspel. Laget får inte under några som helst omständigheter stå för samma misstag som man gjorde för ett år sedan under Joakim Fagervalls ledning. Den osäkerheten som fanns mellan lagdelarna måste slipas bort – och där har Johan Garpenlöv och hans assisterande tränare Marcus Ragnarsson och Michael Holmqvist kommit en bra bit på vägen. Även om det inte räckte hela vägen mot MoDo så var det en tydlig skillnad när Garpenlöv tog över som huvudtränare, där laget började kugga i bättre mellan lagdelarna och uppspelsfaserna blev rakare och tydligare. Nu gäller det bara att fortsätta framåt och förfina det som gjorde att Djurgården tog sig så långt i slutspelet.
Om vi jämför nuvarande lagdelar med varandra så kretsar den största osäkerheten kring försvaret. K-G Stoppel har satsat på en spelskicklig backsida – men har samtidigt många osäkra kort som måste kliva fram med full kraft för att det ska gå vägen. Att viktiga spelare som Linus Arnesson och Stefan Elliott har lämnat kan visa sig bli ödesdigert för mesta mästarna, där försvinner trots allt värdefull rutin som inte har ersatts rakt av i det nuvarande lagbygget. Att dessutom Cameron Schilling är på glid bort adderar ytterligare oro kring den tänkbara tyngden på backsidan. På spelare som Edvin Hammarlund, Axel Andersson, Kevin Karlsson och Calle Odelius vilar det nu ett stort ansvar, det finns inte allt för mycket utrymme för felsteg. Backsidan kan bli en fullträff, men likväl pannkaka. Och det är ett rätt läskigt – men också spännande – utgångsläge så här på förhand.
När det kommer till andra spelarförluster inför den här säsongen är det svårt att inte nämna Carl Lindbom, Liam Öhgren, Jonathan Lekkerimäki och Noah Östlund. Supertalangerna var en stor del i att Djurgården tog sig hela vägen till finalspel mot MoDo och deras skicklighet och mångsidighet blir inte enkel att ersätta. Även en sådan lirare som Lukas Vejdemo måste nämnas, då han bidrog med både poäng och driv i anfallszonen. Den största farhågan finns kanske kring den speed som försvinner i truppen i och med deras bortfall. Många gånger var det Öhgren, Lekkerimäki och Östlund som satte tonen för matcherna – mycket på grund av deras fina skridskoåkning. Den ungdomliga energinivån ska verkligen inte underskattas och tittar vi på dagens trupp så ställer Djurgården ett mer ålderstiget lag på isen. Kommer det att påverka Djurgårdens möjligheter? Vi får hoppas att det inte blir ett allt för märkbart tapp, även om det garanterat kommer att svida. Det är bara att titta på det tomrum som Tim Söderlund lämnade efter sig när han försvann mitt under brinnande säsong. Även om Fredrik Forsberg till viss del lyckades fylla det gapet så blev det smärtsamt tydligt hur mycket fart som Djurgården faktiskt tappade direkt.
Många pratade om att förra säsongen var den kanske viktigaste i Djurgården Hockeys historia. Nu börjar vi närma oss den beskrivningen på allvar. Som förening mår inte Djurgården särskilt bra och så har det varit i ett antal år nu. På många sätt befinner sig klubben i ett utsatt läge, dels för att förra årets satsning kostade enormt mycket pengar – men också för att det har skett stora förändringar på ledande positioner i organisationen. Egentligen är det just där som Djurgården skulle behöva ta det största krafttaget först. Mår inte organisationen bra speglar det förr eller senare också av sig på isen. Det är bara att hoppas att mesta mästarna kan kraftsamla nu när allt blåser emot. Den hemvändarvåg vi sett med Krüger, Brodin och Norman kommer inte vara för evigt och det gäller att utnyttja den här möjligheten till max innan det är för sent. Men framförallt måste Djurgården hitta en väg framåt i organisationen. Lyckas Djurgården ta klivet upp till SHL igen lär återkomsten inte bli speciellt långlivad om det fortfarande finns sprickor i föreningen. I slutändan blir det bara konstgjord andning om det inte finns något tryggt och stabilt att falla tillbaka på.
TRE FRÅGETECKEN
Blir det några förstärkningar?
Ser vi till Djurgårdens silly season har det varit en förhållandevis lugn sådan, med endast sex renodlade värvningar att tala om. Några spelare är av allt att döma på väg bort på backsidan för att banta truppen, sedan lär uppställningen vara mer eller mindre spikad för stunden. Sportchef K-G Stoppel har dock inte stängt dörren för ytterligare backvärvning framöver och det är ingen vild gissning att DIF kommer att försöka förstärka på något sätt under säsongens gång, så ser det oftast ut för de flesta lag. Frågan är dock hur mycket pengar Djurgården har att röra sig med? Med tanke på det ekonomiskt ansträngda läget går det nog inte att förvänta sig några stordåd. Vi får helt enkelt lägga vår tilltro till nuvarande trupp.
Är skadekaoset äntligen över?
Denna ständiga fråga börjar bli extremt sliten nu. Men vi måste tyvärr ta den en vända till. För Djurgårdens frånvarolista de senaste åren har varit mer eller mindre parodisk. Vid flera tillfällen har det saknats ett par hela femmor – och det har inte varit några dussinlirare direkt. Det börjar bli allt mer olustigt att den här förbannelsen aldrig släpper taget. Djurgården lär göra allt för att gå till botten med problemet, men det är samtidigt svårt att hitta en röd tråd i det här trasslet. En sak är säker: Djurgården behöver lugn och ro framöver, det är snudd på omöjligt att förverkliga högt uppsatta mål när halva laget saknas. Det är bara att fortsätta be en bön till hockeygudarna att det vänder någon gång. Det måste det.
Hur slutar derbymatcherna nu?
Något av det absolut häftigaste med förra säsongen var helt klart derbymötena med AIK. Herregud, vilket underbart drag det var på läktarna från Djurgårdens supportrar. Och glädjande nog så gick också mesta mästarna segrande ur tre av matcherna med 5–4 efter förlängning, 5–2 och 5–1. Inför den här säsongen är känslan att det blåser positivare vindar kring AIK, så det finns en risk att det blir betydligt jämnare drabbningar mellan lagen. Som om det inte var en nagelbitare nog redan innan. När vi ändå är inne på stämning och publiktryck ska det bli otroligt spännande att se vad Djurgårdens tifo-grupp hittar på. Vi blev extremt bortskämda under den gångna säsongen, där speciellt tifot med Challe och Emil Berglund är något av det häftigaste som skådats i hockeysammanhang.
