Vita Hästen - AIK
2 - 0

Ännu en förlust - anledningarna är många.

Ännu en förlust inkasserad. Den här gången var det Vita Hästen som inte bara slog utan även nollade AIK. Det har gått så långt nu att vi som håller på AIK för länge sedan har försökt hitta ursäkter eller komma med bortförklaringar. Kanske är det ändå läge att på allvar börja söka anledningar till att laget ständigt förlorar.

Jag återkommer till det där med anledningarna om en stund. Innan dess kan vi konstatera att kvällens match var spelmässigt jämn. Lagen sköt ungefär lika många skott mot mål – litet övertag för AIK. Man vann ungefär lika många tekningar och utvisningsminuterna var helt jämnt fördelade.

Upplevelsen var att även antal målchanser var ganska lika för båda lagen. Förutom de två puckar som de facto gick in bakom Mika Järvinen i AIK's mål kändes faktiskt AIK's chanser aningen vassare. Vi prickade stolpen vid fyra tillfällen en puckuslingen ville helt enkelt inte in. Det är lätt att tänka i termer som otur och visst, man säger ju att bra lag har tur och då bör dåliga lag rimligen ha otur.

Innan vi lämnar det där med målchanser måste det sägas att matchen inte var särskilt chansrik. Jag menar, så att ingen tror att AIK radade upp en kanonad med chanser. Så var inte fallet. Förvånade? Nej, inte jag heller.

Så till det här med anledningar. Det går givetvis att säga att AIK säsongen 2020-21 är ett dåligt lag. Det är dessutom med sanning överensstämmande men vad är det då som gör laget dåligt. Ikväll t ex tror jag inte att AIK spelare för spelare räknat hade ett särskilt mycket sämre lag än Vita Hästen. Vad AIK däremot är ruskigt bra på är att göra sina motståndare bra.

Man gör detta på många sätt, i många situationer och över hela planen. Uppspelen från egen zon är överlag under all kritik. Även när det handlar om relativt korta uppspel till hyggligt ouppvaktade lagkamrater hamnar passningarna pinsamt ofta på en skridsko, bakom spelaren eller är slagen alldeles för löst. Det har gnällts mycket på AIK i vinter – med rätta – och särkilt mycket tycks det gnällas på Johan Larsson.

Här är det ändå läge att ta den gode Johan lite i försvar. I uppspelsfasen är han den enda av AIK's backar som hyfsat konsekvens slår passningar på blad. Då kommer vi osökt in på nästa elände, spelet i mittzonen. Har vi lyckats spela oss dit är det mer regel än undantag att pucken shabblas bort, att det finns för få alternativ att spela på så att man tvingas vända hemåt eller att nästa pass helt enkelt blir en planlös passning till ingen alls.

Till och med ett halvdåligt lag som Vita Hästen visar lite för ofta att det faktiskt är möjligt att ta sig igenom mittzonen hyggligt smärtfritt ifall man bara slår en till två i alla fall ganska bra passningar. Mer behövs faktiskt inte mot AIK som i det defensiva mittzonsspelet alldeles för ofta är felpositionerade och med blicken på fel ställe.

Det där med blicken är än värre i det djupare försvarsspelet. Det är inte sällan AIK här blir pucktittare och därmed ganska lätta för motståndarna att spela sig förbi. Överbelastar man i försvarsspelet får man sällan ut något av det utan motståndarna lyckas istället hitta ut med pucken och hamnar då i gynnsamma två mot ett lägen.

Framåt då? Ja det är nog det som är allra värst. Nämnde tidigare att vi ofta gör våra motståndare bra och det gäller inte minst motståndarmålvakterna. Viktor Kokman i Vita Hästen-kassen höll nollan ikväll. Var han överjävligt bra? Nej, han gjordes bra. Likt ett lag utan struktur och självförtroende tog AIK i vanlig ordning alldeles för många avslut ur dåliga lägen. Kokman räddade enkelt och hans självförtroende växte. Samtidigt sjönk självförtroendet hos de skjutande AIK ett par hekto för varje skott.

Poweplay ska vi inte tala om. Man brukar säga att det är i special teams matcher avgörs. Det kanske inte gällde helt och hållet ikväll men vi ska inte glömma att det mer eller mindre avgörande 2-0 målet gjordes när Hästen var en man mer på isen. Vita Hästen visade inte upp något lysande PP-spel ikväll men man försökte i alla fall utnyttja isen. Ta positioner, slå lite långa passningar och tvinga AIK's spelare att förflytta sig. Gör man bara det lilla ökar man chansen att de försvarande laget ska komma lite ur position och bli sårbara.

AIK utnyttjade inte is alls i powerplay ikväll – heller. Man använder i stort sett ett par kvadratmeter vid sargkanten där man ofta blir fastlåsta och till slut tappar pucken. Att som ikväll tappa ut pucken ur zon tre gånger under 100 sekunders spel fem mot tre är inget annat än skitdåligt.

En lite märklig, men som jag ser det korrekt, slutsummering är att trots att matchen var jämn, trots att AIK prickade stolpen vi ett flertal tillställning vann Vita Hästen rätt komfortabelt. Inte överlägset, det handlade inte om en överkörning. De vann inte odiskutabelt men ändå – som sagt – ganska komfortabelt.

Matchfakta:
Vita Hästen - AIK 2-0 (1-0, 0-0, 1-0)