Brynäs i backspegeln: Sop-Åke räddade ishockeyn
Brynäs Idrottsförening, en förening starkt förknippad med hockeylaget och en del av det som sätter Gävle på idrottskartan. Idag är Brynäs kanske en utav Sveriges mest anrika idrottsföreningar och i bara ishockey har föreningen tagit 13 SM-titlar. Det är en historia som vi ska titta närmare på i backspegeln och förhoppningsvis lär oss att förstå varför just Brynäs är den hockeyförening man är idag.
Början på 50-talet var ingen rolig tid för Brynäs. Året 1953 hade styrelsen för Brynäs IF samlats och efter diskussioner kom de fram till att ishockeyn kostade för mycket. Det var dags att lägga ner hockeyverksamheten för gott
Bakgrunden till detta var att Gävle hade fått ett nytt storlag. En förening med större resurser och som hade sin plats mer centralt i stan; Gefle Godtemplare hade fått fram ett starkt lag med spelare som Stöveln Öberg och Hasse Isaksson i spetsen. Godtemplarna tillhörde nu den översta svenska eliten och det gjorde GGIK till hela Gävles lag. Medan Brynäs fick spela på den omoderna Islandsplan hade GGIK sommaren 1948 byggt en egen modern ishockeyarena med riktiga läktare.
Av ekonomiska skäl sade Brynäs därför upp alliansen med Gefle IF som också skötte om Islandsplan. Det fanns inga resurser längre och hur man än vred och vände på varje krona stod det klart att styrelsen inte längre kunde hålla hockeysektionen vid liv.
Brynäs dåvarande ordförande Folke Sundmark såg ingen lösning från klubbens sida utan Brynäs fick antingen hoppas på hjälp någonstans eller så var hockeytiden helt enkelt över…
Sop-Åke till undsättning
Brynäs har kvar hockeysektionen än idag och det har vi en man att tacka för. När läget såg som allra mörkast ut klev Brynäs egna lagledare fram, Åke Andersson, även kallad Sop-Åke eftersom att han var chef över sopgubbarna i Gävle. Sop-Åke höjde sin hand mot styrelsen och tog åt sig hela ansvaret att sköta om planen. Men hur skulle det g¨å till var det många som fråga sid. Men Sop-Åke bara svarade, "jag löser det.". Och lösningen, ja... det var stans alla sopgubbar som Åka var chef över som på fritiden såg till så att isen på den gamla Islandsplan upprätthölls. De bildade nästan ett eget litet vaktmästri-lag.
Exakt varför alla sopgubbar hjälpte till utan att vare sig klaga eller ifrågasätta trots att de inte, vad man vet idag, fick någon ersättning för arbetet är fortfarande en gåta, men troligtvis tyckte de nog att det var ganska roligt att hjälpa till och att engagera sig. Sop-Åke förklarade det som ”de hjälper till, för det är de skyldiga mig”. S
opgubbarna såg till att planen spolades till en bra is och de skötte även snöröjningen. Allt för att anläggningen skulle vara i tillräckligt dugligt skick för Brynäs att spela på.
Det var inte enbart sopgubbarna som fick ställa upp nu. Sop-Åke kunde få det mesta gjort på sitt sätt och hans övertalningsförmåga var bortom det mänskliga. Varje lördagskväll när seniorspelarna hade jobbat färdigt åkte de inte hem som de annars brukade för att njuta av ledigheten, nej... de samlades istället tillsammans med juniorspelare på lastbilsflak och åkte runt hela stan för att samla ihop tomglas och annat skräp. Seniorerna stod på flaket och sorterade, juniorerna fick springa runt och samla in. När arbetet var klart fick spelarna allt de samlat in värderat och Sop-Åke fick sedan pengarna, som inte var mer än ett par tior i arvode.
Dessa extrasummor såg kanske inte mycket ut för världen, men det räckte för att Sop-Åke skulle kunna hålla Islandsplanen igång och Brynäs kunde fortsätta spela ishockey.
Sop-Åke räddade Brynäs hockeysektion, den saken är klar. I fem år var han Brynäs lagledare och under de senare åren såg han till att Brynäs fick spela ishockey. Under denna period kom Thure Wickberg in i föreningen och han tog på sig ledarrollen samtidigt som Sop-Åke drog sig tillbaka. Fast egentligen var det en maktkamp mellan Wickberg och Sop-Åke. Åke kunde ingenting om ishockey, och han insåg att Thure Wickberg var bättre som lagledare. Men det var Sop-Åke som var Mr.Brynäs, mannen som folket på tvärgatorna klappade på axeln och hejade glatt på. Om Åke Andersson skulle dra sig tillbaka skulle det vara på hans egna initiativ, inte på grund av en nykomling.
Thure Wickberg tog dock över som lagledare, men Sop-Åke, han lämnade aldrig i protest, snarare tvärtom. Det var Åke som hörde av sig till grabbarna om träningstider och det var fortfarande han som skötte om planen. Brynässpelarna märkte ärligt talat inte av under de första åren att det hade tillträtt en ny lagledare. Sop-Åke skulle senare bli ansvarig för juniorerna vilket passade honom väl.
Medan Sop-Åke arbetade för fullt kring Brynäs och såg till att allt fungerade hade Thure Wickberg andra planer, storsinta planer. Han såg vad som var på gång i hockeysverige, hans gamla klubb Djurgården var dessutom på frammarsch. Wickberg drömde om att leda ett ishockeylag som inte bara rekryterade ifrån tvärgatorna uppe på Brynäsbacken. Han ville ha koll på hela spelarmarknaden i hela landet, särskilt i mellansverige och uppe i Norrland där han visste att många unga talanger härjade.
Sop-Åke då? Tja, en gång Mr.Brynäs, alltid Mr.Brynäs. Han drog sig som sagt tillbaka efter ett tag, men där Brynäs spelade matcher där fanns också han. Beställde du en "Sop-Åke special" vid korvkiosken under 60-talet så fick du två korvar i ett bröd. Det var en viktig ritual inför varje hockeymatch för Sop-Åke "Mr.Brynäs" Andersson.
HÄR KAN DU LÄSA SAMTLIGA ARTIKLAR I BRYNÄS I BACKSPEGELN
