Brynäsare för Unicef: Brynäsdagen i Komotobo
Det har gått över en vecka sedan Brynäsredaktör Viktor Alner kom hem från Kenya. Här berättar han om dagen då de delade ut Brynäskläder till föräldralösa barnen i Komotobo.
Det har tagit tid att få till den här texten. Inte för att det varit svårt, inte för att heller dra ut på det. Men av alla intryck jag fick på denna resa tog det tid att sortera i tankarna. Jag är ännu inte helt klar trots över en veckas distans till resan. Men jag ska göra mitt bästa att dela med mig av den särskilda dagen som intresserar er så gott jag kan.
Jag åkte ner med Brynäskläder med värde av nästan 23.000 kronor. Den 23 oktober lämnade vi Sverige och flög genom natten till Kenya. Det skulle bli den mest givande resa jag någonsing gjort.
Vi landade i Nairobi, Kenyas huvudstad, med kaos i trafiken och en osäker plats för turister om man inte är försiktig och eftertänksam av sig. Från Nairobi färdades vi med en safaribuss som en dag senare skulle ta oss fram till Komotobo. Vi åkte genom staden Narok, Masajfolkets huvudstad och övernattade i Migori. Vi landade i Kenya på fredagen, kom fram till Komotobo på söndagen och bara den bilresan mellan Nairobi och Komotobo gav intryck på både stadsliv och livet på landet i Afrika, det var annorlunda.
Komotobo låg i Kurialand, nära gränsen till Masai mara och det var ett inhägnat område där barnhemmet låg. Strax utanför fanns en dövskola och en bit längre bort ett handkappcenter. VI anordnade en speciell dag för Brynäsare för Unicefs insamling till barnen, Brynäsdagen. Vi delade ut kläderna en vecka efter att vi kom fram till Komotobo. Jag tror det var klokt, vi lärde känna barnen och området.
Innan Brynäsdagen skrev vi namn på varje keps och tröja så barnen skulle få sina egna saker. Den gigantiska väskan med Brynässakerna tog vi ner till barnhemmet. Barnen visste nog inte vad de skulle tro. Skulle vi redan gå? Vad är det i den där väskan? Nyfikenheten spred sig och trots att de såg alla saker i väskan såg de en aning misstänksamma ut. Och varför hade alla vuxna människor så konstiga tröjor (matchtröjor)?
En och en ropade vi upp deras namn och klädde på dem sakerna. Till slut förstod de, sakerna i väskan var deras och var och en utav dem skulle få något. Men att få en keps där det står ditt namn på, för dessa barn var det något alldeles extra.
De hade aldrig tidigare haft något eget. Allt på barnhemmet delade man på, nu fanns det något de kunde säga ”mitt” till. Den glädjen i barnens ögon är för mig obeskrivlig. Det är sällan, om aldrig jag sett den tacksamheten hos någon tidigare. För vi ska komma ihåg, Sverige har enorma skyddsnät för utsatta barn, även om det finns många utsatta barn i vårt land som behöver hjälp. I Kenya finns det inget skyddsnät, de har ingenting.
Brynäsdagen blev lyckad, och naturligtvis så hänger nu Komotobotröjan, signerad av varje Brynässpelare i taket på barnhemmet.
Charles, 13 år, äldst på barnhemmet. Charles tog hand om de mindre barnen, han var ärlig och sa alltid som det var. Han var en ledare, en god ledare. Charles är du adopterad till en Kenyansk familj. Av det han hade med sig från barnhemmet var det sin egen Brynäskeps och Brynäströja.
.
Se fler bilder och läs mer om när Charles flyttar till sitt nya hem här
Det var inte bara barnhemmet som fick kläder. Det räckte och blev över till handikappcentret som låg några hundra meter bort. Att vara handikappad, eller funktionshindrad i Kenya är inte det lättaste. Vad jag förstod blir dessa barn undangömda, och de får ingen riktig chans att leva ut sina liv som är så självklart i Sverige. Tvärtom, de får ingen chans. Detta handikappcenter gav de handikappade barnen möjligheten att få gå i skolan, att få möjlighet en att följa sina drömmar. Vi kunde inte heller få en bättre timing. När vi kom dit med våra tröjor var det samma dag som examensdagen och det skulle bli fest där på centret. Många av dessa handikappade var lite äldre barn så för mig var det en självklarhet att berätta innan vi delade ut tröjorna vad Brynäs var för något, och kring deras samarbete med UNICEF. Att de arbetar för att varje barn ska få en bra start i livet.
Vi gav tröjorna som gåvor och vad jag fick förklarat för mig så var barnen på handikappcentret lite bortglömda. De låg lite längre bort än allting annat och får kanske inte den uppmärksamhet som de faktiskt förtjänar. Nu kunde vi ge dem något, något eget. Jag vet inte om det blev så, men känslan var att budskapet den dagen var att följa sina drömmar. Varje barn på handikappcentret fick berätta om deras dröm i livet, vad de ville bli när de blev stora och de fick känna att de hade en chans här i livet som de annars inte skulle ha fått.
Barnen på handikappcentret i Komotobo
Det här kanske var ett ögonblick som berörde mig mest av allt. Glädjen i dessa barns ögon när de fick tröjorna samtidigt som vi mötte dem med applåder. Deras ögon lyste och några av dem fick faktiskt glädjetårar. Jag vet inte om det var enbart av tacksamhet, eller om det var känslan av att bli sedda och faktiskt få känna sig viktiga som skapade denna fantastiska stämning. Men det fanns något magiskt i det ögonblicket som jag aldrig kommer att glömma.
Många kanske inte ser storheten i det som vi gjort. Och många kanske ifrågasätter varför det bara skulle vara Brynäskläder (även om gruppen jag åkte ner med kom med massa andra kläder). Men vore det inte för Brynäsmärket skulle den här resan aldrig blivit så uppmärksammat som det blivit, vore det inte för Brynäsare för Unicef skulle inte du som läser detta nu veta att Komotobo fanns över huvudtaget. Det är just det som gör projektet Brynäsare för Unicef så unikt. Det sticker ut och de stora vinnarna i allt detta är och förblir barnen. Det är barnen som alltid ska bli de stora vinnarna oavsett vad vi gör.
.
Just nu finns det flertal barn i Komotobo som är stolta över sin Brynäskeps eller sin Brynäströja, barn som helt plötsligt äger någonting. Brynäs fyra ledord: stolthet, hunger, engagemang och gemenskap passar in i det socialt arbete som Brynäsfansen varit med och bidragit till. Det är dessa ledord som är det vi idag kallar för Brynäsandan – varje barn förtjänar en bra start i livet.
Se den kända klippet där 25 Brynäsbarn får plats i en liten personbil
Jag får idag ofta frågan om jag tänker åka tillbaka till Komotobo någon gång. Det kan jag verkligen tänka mig att göra. Kanske kan Brynäsare för Unicef göra något mer för dessa barn. Framtiden får avgöra den frågan.
Tillsammans har vi gjort detta, Brynäsfans och Brynäs IF.
Du kan rösta på Viktor Alner till Årets Gävlebo här! Röstningen avslutas 25 november.
