Krönika: Dagen efter
Då börjar det då, det är den tiden på året när man känner att vardagen börjar hitta fram igen efter en förhoppningsvis skön sommar. Tiden då tidningar, tv, hemsidor och annan media fullkomligt dränks i experttips, spelarintervjuer och införrapporter, men det är också nu som tiden börjar för ångest, glädje, nervositet och förbannelse. Det är dags för Elitserien igen.
En förlust på hemmaplan, man vill bara därifrån och man vill komma så långt bort från arenan på så kort tid som möjligt. Hem och titta på hockeykväll och se när Micke Renberg hyllar motståndarna som plockat poäng i Karlstad, knappast va. Läser man den lokala morgontidningen dagen efter, tja inte sporten i varje fall.
Att humöret påverkar en innan, under och efter match är inget man behöver hymla med, det liksom lyser igenom går inte att dölja. Jag var nio år när pappa frågade om jag ville med på hockeyn, Färjestad förlorade den första av tre Kvartsfinaler mot AIK, det var på hemmaplan och AIK skulle bara besegras. Det blev 3-4 sedan Bengt-Åke gjort ett självmål direkt på tekning till höger om Anders Bergman, men "hej på dej gonattmössan" liksom. Mer än två decennier senare är det ingen skillnad, en förlust på hemmaplan är bland det värsta som finns.
Men varför reagerar man egentligen som man gör, och dessutom dagen efter?
Jag jobbar på så sätt att radion är alltid min närmaste vän, den finns med oavsett. Nyhetssändningarna varje halvtimma, speciellt under förmiddagen hörs från högtalarna och har det blivit förlust då stänger man av, sänker volymen eller tar upp telefonen och ringer ett samtal. Att kanske få höra en spelarröst från ett motståndarlag som svarar på Sveriges Radios reporter Mats Fagerströms frågor efter en bortaseger i Karlstad, nej den risken tar jag inte.
Men om man vänder på det istället, Färjestad vinner. Morgontidningen lusläses, speciellt sidorna som börjar en bit in på del två. Det som avgjorde matchen, han som gjorde målet och tugget i allmänhet från arenans innersta rum, allt allt allt. Nu däremot är det nästan så att man jobbar efter nyhetssändingarna, man lyssnar ihärdigt för det kan ju komma några ord från en spelare, matchhjälte eller tränare med några ord om segern, och skulle det då inte komma någon intervju från Karlstad, ja då blir man förbannad. Seger med ett par mål och en bra hockeymatch, inte fasen vill jag höra vad de säger om matchen i Luleå då på sportradion.
Men det är något visst med det hela, man kan inte liksom sätta fingret och peka på vad exakt det är för känsla, men denna smala tråd man vandrar dag ut och dag in på under en Färjestadsvinter är bland häftigaste i alla fall jag kan göra när det gäller känsla. Känslan av att vara nervös, ha det där pirriga i magen, det förväntansfulla och nyfikna hela tiden krypandes någonstans innanför skjortan är för mig i alla fall väldigt beroendeframkallande.
Imorgon vid den här tiden har man satt sig ner i soffan efter en kort promenad hem från arenan, Hockeykväll eller inte på tvn det avgör inte jag det gör resultatet eller om man så vill, glädje eller ilska.
Nu åker vi
