Debutkrönika: Mitt kära Brynäs
I dag har det blivit dags för ännu en av Brynäsredaktionens nya förmågor att göra entré. Här skriver Anton Andersson sin debutkrönika om allas vårat Brynäs.
Min tid som Brynäsare har mestadels varit en tid fylld av oro och misslyckanden, men även en del riktiga glädjestunder. Stunder man kommer att minnas resten av livet. Under min tid som Brynäsare har jag aldrig fått uppleva ett guld, inte ens en semifinal i SM-slutspelet, men vem fan bryr sig? Brynäs kommer alltid förbli laget i mitt hjärta.
Jag är en ”ung man” fylld 1994 och har tyvärr aldrig fått uppleva Brynäs storhetstid. Visst, Brynäs vann -99, men det enda jag minns från den tiden var att farsan vrålade så inåt helvete. Hur blev jag då Brynäsare kan man fråga sig? Tja, valet stod mellan Brynäs och Leksand. Jag bor ju i Dalarna. Brorsan och de flesta i min närhet är Leksingar, utom farsan då som är Brynäsfantast. Jag kan inte svara på varför jag valde att gå farsans väg, men jag antar att det var Brynäs otroligt snygga dräkter som avgjorde.
Jag skulle vilja kalla mitt val det bästa valet i mitt liv. Brynäs har verkligen tagit en stor plats i mitt hjärta sen jag började följa dem ordentligt, tror det var runt 2003 eller något. Jag har egentligen bara minnen av kvartsfinalförluster och kvalserien, men likt förbannat tänker jag älska Brynäs tills jag dör.
Kvalserien är nog mina härligaste minnen än så länge. Denna kvalserie, så otroligt överfull av känslor; rädsla, hopp, förtvivlan och glädje. En jävla massa glädje. Man minns hur mycket man skrikit när Brynäs lyckats segra i kvalserien, för som tur är har vi ju aldrig förlorat den!
I övrigt är man ju snart 18 och då kan man börja följa fler matcher från läkerolen och i år räknar jag med att få se Brynäs göra en riktigt bra säsong, kanske kan vi gå hela vägen rent av? Kanske kan årets Brynästrupp ge mig ett nytt bästa minne? Jag hoppas det, och jag tror att årets säsong blir den bästa på väldigt, väldigt länge.
