Det är över nu
Stolpskott, miserabelt målvaktsingripande och en Bratwurstmätt tysk. Det vinner man sannerligen inga måstematcher på.
Förlorar man en matchserie med 4-1 är det egentligen inget att diskutera. Men visst gnager det en olustkänsla av att se hur ett (jodå, Harald L) uselt Mora kan vinna så komfortabelt. Matcherna har varit knappa och tuffa och marginalerna har grinat lika illa emot Leksand som Mathias Bromés värsta hånflin. Men ändå. Leksand räckte inte till. Tyvärr. 0-1-1 är ingen nytt nödnummer. Det är Leksands alarmerande målkolumn i säsongens tre sista matcher. Det duger förstås inte. Inte ens mot ett mediokert Mora.
Krigarna gjorde sitt. Det är i andra änden av löneskalan vi hittar de största syndarna. Tyskarna mullrade aldrig igång trots Leffes obrutna förtroende. Till och med Lars Lagerbäck hade skrattat åt det tålamodet. För så usel har faktiskt slomo-paret Pietta/Müller varit på slutet. Om det är skador eller sjukdom som stört – fine. Men då ska speltiden också vara i paritet med dagsform och förmåga. Det har den verkligen inte varit.
Ritola gör en fantastiskt bra sista match. Bemström glimtar till och är giftig. Men i övrigt är det för dålig leverans från de som ska göra det. Det är – återigen – uddlöst. Friesen kämpar och sliter men får inte mycket uträttat mot fysiskt starka Morabackar. Porsberger jagar hämndaktioner mer än målrassel och Langs briljans stannar vid skridskoåkning. Sen är det gråskala. Att låta en stekhet Fredrik Forsberg avsluta säsongen i Karlskoga medan Ejendals miljoner återigen sköljde in över Siljans södra strand med ett lass ”stjärnor” var så här i efterhand inget lyckodrag. Det var rätt och slätt ett felbeslut. Det kostade kanske inte SHL-platsen. Men trovärdigheten för något större: den långsiktiga planen. Sa någon Vision 2019?
Var detta avskedet för Jesper Ollas? Han har visserligen ett år kvar på kontraktet. Men att som kapten bänkas i en avgörande kvalmatch säger alldeles för mycket om Ollas nuvarande status som hockeyspelare. Bensinen är slut hos 33-åringen. Ynka åtta poäng i grundserien följt av minimal speltid i kvalet. Det är verkligen inget värdigt slut. Men slut blir sällan vackra. Därför bör uttåget i Jalas Arena ha varit Ollas sista strid.
För oss andra? Först väntar tomhet och mörker.
Men om ett tag kommer vi ändå längta till en slaskig novembertisdag i Nobelhallen med pissljummet kaffe. Det, det är åtminstone inte SHL-plast.
