Det finska målvaktsundret
"Det finska målvaktsundret". Detta har varit ett vedertaget begrepp ett antal år. Något skedde, vi gick från målvakter som Sulander, Myllys och Nurminen, till Kiprusoff, Rinne, Niittymäki, Bäckström, Lehtonen och så vidare. Målvakter som onekligen besitter en del kvalitéer och som fortfarande, med en del variation, har ett flertal säsonger kvar på högsta nivå såvida inte de hamnar i en konstant formsvacka eller fastnar i skadeträsket.
Finland kanske inte kan betraktas som den största hockeynationen i världen, men på målvaktsfronten har det onekligen gjorts något bra i den finska hockeyverkstaden. Solida stenmurar smyckade med handsnidade ädelstenar – grundfundament för slutspelslag - har i stor omfattning tillverkats av den finska hockeyskolan med eller utan hjälp av utländsk förfining. Det är givetvis en utmaning att sätta fingret på exakt vad som legat bakom detta målvaktsfenomen, och risken är att man stoppar fingret i något mörkt, kletigt och otrevligt om man försöker för mycket, men min gissning skulle bestå utav en ordkombination innehållande hårt jobb, tur, målvaktsträning, målvaktstränare, tålamod och talang.
En modern burväktare i dagens läge är ofta av storleken hyfsat large, large eller jävligt large. Nu räcker det ju inte att utrusta vilken snubbe som helst med maximalt stora skydd, utan det gäller för denna snubbe att veta hur man utnyttjar storleken på rätt sätt, veta när man ska gå ned på knä, veta hur långt ut man ska möta skytten, veta hur man skär av maximalt antal vinklar och, kort och gott, veta hur man håller pucken utanför de nedrans nätmaskorna man är betald att vakta. Där kommer ledorden talang, hårt jobb och målvaktsträning in.
Men, är vi verkligen så bra som vi vill få oss till? Hur presterar målvakterna med det finska lejonhjärtat runt om i världen? Ja, det varierar ju såklart, men nedan finner ni en snabbare genomgång av några ligor av värde.
NHL och AHL
Sammanlagt har vi 7 målvakter i världens bästa liga, som spelar mer eller mindre frekvent. Statistikbäst finner vi Pekka Rinne, som kan redovisa .928 % och ett snitt på 2.11 mål i baken varje match. I botten finner vi faktiskt det kanske största, eller åtminstone mest välkända, namnet Miikka Kiprusoff. Miikka, vars stjärna onekligen dalat sedan braksuccén 4-7 år sedan, spelar i ett inte alltför upphetsande Calgary som knappast presterar någon hockey att skriva hem om.
Strax under Pekka, finner vi Tuukka Rask och Niklas Bäckström, som båda ligger över .920% i räddningsprocent. Tuukka har knappast lyckats med vad jag hoppats på – att konkurrera ut Tim Thomas på riktigt. Tvärtom, snarare. Tim är av många ansedd som kanske den viktigaste spelaren för något lag i ligan (MVP), och har tokdominerat många matcher detta år. Tuukka har på ingalunda vis presterat dåligt, men har inte imponerat som man hade hoppats. Främst kolumnen ”segrar” är väldigt tunnsådd, vilket är en viktig ingrediens man ej vill glömma för att imponera på svårflirtade tränare.
Bäckström är Bäckström och presterar ofta natt ut och natt in, utan att stå på huvudet men för all del utan att släppa förbi sig allt för enkla puckar heller. I kolumnen under finner vi Kari Lehtonen och San José-duon Antti Niemi och Antero Niittymäki. Lehtonen, som glädjande nog faktiskt varit relativt hel i år, och presterar väldigt bra ishockey sett till förväntningarna inför säsongen. Grejen med Kari är att hans talangnivå absolut är lika bra som någon annan i vår finska målvaktsskara och håller hans kropp bara ihop och han får kontinuerligt med speltid, har vi här en målvaktsstjärna. Äntligen, i Karis fall, som varit lite av ”flopp” hittills sett till förväntningar och skadehistorik.
I San José har man alltså något så unikt som en helfinsk NHL-målvaktsduo, där ingen av dem ännu har utkristalliserat sig själv som given etta i hajburen. Föga förvånande, då killarna precis som laget självt, presterat väldigt ojämnt hittills.
I AHL finner vi Koskinen, Rynnäs och Toivonen. Ständigt denne Toivonen, som figurerat runt i diverse ”ett namn att komma ihåg-sammanhang” ett bra tag, verkar inte blomma ut någon gång. Han känns som en blomma i mitt fönster, det vill säga. Rynnäs är ett intressant namn, ur en intressant årskull. Blev utnämnd till månadens spelare (rätta mig gärna) tidigare under säsongen, men har sedan tappat storformen. Vi får se var det hela landar. Koskinen hoppades jag mycket på inför säsongen, och utan att säga för mycket då jag knappast kan beskylla mig själv för att ha sett överdrivet mycket AHL-hockey denna säsong (eller någonsin), verkar han inte ha imponerat storligen när han fått chansen.
http://theahl.com/stats/statdisplay.php?type=top_goalies
Tack, förresten, nhl.com för statistiken.
KHL, SM-liiga och Elitserien
I ärlighetens namn har jag ingen större koll på KHL, men Vehanen och Rämö som tjänar sitt levebröd i vodka och rysk barkkaka, har så här långt finfina nuffror att påvisa. Eliteprospects.com har dem som 4:a respektive 5:a i sin målvaktsstatistik, och man kan även notera att toppen av denna statistikliga onekligen är en jämn historia mellan diverse tjecker, kazaker, finnar, svenskar, kanadicker och ryssar.
I Elitserien har vi egentligen bara en målvakt som inte har allt för barnovänliga siffror. Fredrik Norrena har sin vana trogen levererat efter förväntningarna och har, om min förmåga att tyda siffror inte är en total katastrof, lägst snitt gällande mål insläppta/match av samtliga burväktare.
Föga ögonbrynshöjande har vi även en del finskt i burarna på de finska rinkarna, och högt upp i statistiklistorna finner vi intressanta ung- eller halvunga tuppar som Eero Kilpeläinen, Pekka Tuokkola och Niko Hovinen.
Yngre förmågor som vi absolut inte bör låta oss helt överse och som fått prova på hetluften i varierande mängd, är Sami Aittokallio, Joni Ortio, Harri Säteri och Atte Engren. Utvecklingen på målvakter är väldigt svår att förutse, så vi får låta tiden ha sin gång och se vad som sker med ovan nämndas karriärer. Kanske kan vi om tio år se bakåt och notera att ingen av dem blev annat än bänkvärmare i Mestis eller varför inte bärgare av OS-guld. Det ena mer troligt än det andra.
In the pipe
Här vågar jag inte uttala mig allt för mycket, men det finns en hel del intressanta namn på väg upp också, där jag kommer hålla lite extra utkik efter Gibson, som om inte annat, är ett rätt coolt namn på en målvakt. Och rätt ofinskt.
Så, kort och gott – är det någonstans på isen vi inte behöver skämmas så är det i den lilla blåa halvmånen som finns i båda ändarna av den samma. Detta för en bra tid framöver.
