Det hackar betänkligt
När dryga tredjedelen av seriespelet är avklarat är det kanske läge att sätta sig ner, ta sig en funderare kring hur det blivit såhär långt. Det är knappast någon överdrift att konstatera att det hackar betänkligt. AIK säsongen 2021-22 är såhär långt ett väldigt ojämnt lag. ”Hur kunde det bli så?” frågar jag mig och tankeverksamheten fortsätter till ”Det började ju så bra”.
Visserligen förlorades premiären och en ny förlust inkasserades i omgång tre men båda de torskarna kom mot förväntat överlägsna HV71. I övrigt bjöd de fem första omgångarna mot klara segrar över Mora, Almtuna och Västervik. Vi vaggades då in i två känslor.
1. Vi kan stå upp på riktigt mot HV71. Båda matcherna var jämna och kunde faktiskt ha slutat hursomhelst. Tanken föddes att vi är om inte lika bra så väldigt nära lika bra som HV.
2. Mot övriga lag kommer vi att gå som tåget. Städar vi av Mora – som av många tippats tillhöra topp 6 – borta så enkelt så ska väl en plats högt upp i tabellen vara hyggligt given.
Vad hände sedan? Förluster och sämre prestationer började rada upp sig och de positiva tankarna bleknade i takt med att torskarna rullade in. Nå, nu har vi absolut inte förlorat allt sedan omgång sex men vi har minst sagt tagits ner på jorden. AIK parkerar på en åttonde plats efter 21 omgångar och upp till topp-sex-strecket är det nu oroväckande åtta poäng. Spelare som förväntats leverera alternativt levererade inledningsvis känns iskalla. Max Lindholm – spelade inte igår – men har innan dess gått poänglös i sex raka matcher. Då ska vi komma ihåg att Lindholm under september och oktober gjorde poäng i i stort sett varenda match.
Spelet har blivit avsevärt sämre. Just nu känns det som att AIK har oerhört svårt att göra matcher som är rakt igenom bra – eller ens godkända. Perioder – alldeles för korta sådana – av fint spel med bra tryck mot motståndarkassen dyker upp glimtvis i matcherna mellan de betydligt längre perioderna av slarvigt, ofokuserat och faktiskt till och med håglöst spel.
Självförtroendet tycks vara bortblåst. Ett bevis på det är hur AIK låter sig slås ner i skorna av ett enda baklängesmål. Förlusten mot Västerås härom sistens är ett tydligt exempel på det. AIK inledde offensivt och visade upp ett snabbt och vägvinnande passingsspel. Laget var på tårna och hade inte tre riktigt bra lägen under matchens sju första minuter bränts kunde matchen ha varit avgjord där. När så Västerås tog ledningen i åttonde matchminuten var det positiva AIK utbytt mot det vilsna, tafatta AIK.
Vad kan då det här bero på? Sanningen är naturligtvis inte så enkelt som att det beror på en enstaka sak. Det finns flera faktorer som tillsammans skapat ett läge vi inte önskat. Jag ska försöka sätta förstoringsglaset på några av dessa faktorer.
Spelet i egen zon
Alldeles för ofta uppträder laget alldeles för naivt i egen zon. Det ser tydligt ut som att det finns en idé om att vara ett spelande lag över hela isen. ”Sarg-ut” ska undvikas, istället ska uppspelen hamna hos rättvända spelare så att ett riktigt anfall kan byggas. Tyvärr har det idén landat i att man letar passningsalternativ som INTE är lämpliga. Pucken spelas om och om igen in i det egna slottet där panik uppstår och motståndarna blir bjudna på målchanser och inte sällan mål.
Vi ser hur två spelare för ofta hamnar bakom eget mål i brist på kommunikation och ytor uppstår framför det egna målet. Jag tänker att det i rådande läge inte bara ska vara ok utan det ska uppmuntras att spela enkelt ur zon när man är satt under press. Det kanske kostar ett par anfall men tar det bort onödiga baklängesmål som följd av indianare så är det absolut värt det.
Sätta tryck i anfallszon
Utan att ha statistiskt material att luta mig emot ser det onekligen ut som att AIK alltid har svårare än moståndarna att låsa fast spelet i offensiv zon. Där andra lag lyckas med att stoppa puckar på blålinjen vid de båda sargkanterna misslyckas AIK. Det här måste förbättras.
Effektiviteten
Det missas målchanser med en frekvens som är oacceptabel. Under de perioder AIK lyckas etablera anfallsspel saknas det absolut inte öppna lägen. De uppstår under varje match men missas på mer eller mindre hårresande sätt. Nicklas Heinerö har bränt så mycket att han börjar bli sinnebilden av en vandrande missad målchans. Nu är Heinerö inte ensam utan syndarna är många.
Hemvändarna och spelarförlusterna
Har de senaste årens satsning på återvändare varit ett felbeslut? Ja, kanske. Nog förväntar vi oss mer av spelare som Heinerö, Holm, Weigel och Sandberg. De tre förstnämnda skulle i vinter vara en väloljad leading line. Det kommer de aldrig att bli så länge Heinerö bränner chanser och Holm är fullständigt iskall. När andra lag presenterar unga, hungriga spelare som är beredda att offra liv och lem ser vi i AIK lite för många halvtrötta spelare vars karriärer tycks ha peakat. Att ha spelare som man visserligen riskerar att tappa men som har den tydliga målsättningen att spela på en högre nivå är absolut inte fel. Gissar att drömmar om Elitseriespel och NHL-karriärer ligger LÅNGT bak i historien för AIK's veteraner.
Kanske hade det varit bättre att jobba på att behålla spelare som presterat i AIK. Att vi tappar spelare som (om vi tittar bakåt några år) Nils Höglander, Filip Bratt, Kovacs, Jonathan Andersson, Micke Lindqvist har jag givetvis inga problem med. De här är spelare på väg upp som varit för bra för hockeyallsvenskan. Att däremot släppa iväg spelare som presterat bra i AIK men inte hamnar i Elitserien är en dålig ovana. Hade man jobbat på att behålla namn som Johan Johnsson, Anton Karlsson, Jacob Svensson och Johan Porsberger så skulle det ha inneburit mer kontinuitet. Jag säger inte att alla dessa skulle ha presterat topphockey i AIK efter att de lämnat men jag är benägen att tro att t ex Anton Karlsson hade gjort fler mål i år än t ex Heinerö.
Statistiken
Tittar vi på spelarstatistik ser det rent bedrövligt ut. Ingen AIK-spelare ligger på topp 25 i ligan för målskytte eller poäng. Fredric Weigel är seriens elfte bäste tekare. Han och Lucas Carlsson är de enda AIK.arna som befinner sig på topp-50 i tekningingsligan. Ja, du läste rätt – Topp-50! Tittar vi på plus/minus-statistiken ligger bäste AIK-spelare på plats 49. Ja, ni er själva.
Matcher mot bra lag
AIK har mer eller mindre gått rent mot lag i tabellens undre halva samtidigt som man haft oacceptabelt svårt mot lag som befinner sig på den övre halvan. Vill man vara ett topplag duger det inte att alltid förlora mot andra topplag. Redan nu på fredag finns chansen att bevisa att vi är lika bra som BIK Karlskoga. Fortsätter det med ständiga förluster mot lag i toppen kommer det att fastna i huvudet som ett taskigt mantra. ”Vi kan inte slå bra lag”. Att ha det i huvudet är direkt förödande.
Finns det inget som är positivt då?
Jo, allt är såklart inte nattsvart. AIK är näst bäst i serien i PP och trea i PK. Anton Blomqvist och hans stab har onekligen vässat laget i special teams. Det är givetvis mycket värdefullt då just de momenten inte sällan avgör matcher. Det räcker dock inte. Faktum är att ishockey är ett spel som ska spelas och oftast spelas i fem-mot-fem. Här MÅSTE laget bli bättre.
Målvaktsspelet är bra – om än inte lika glimrande som i serieupptakten men Khomchenko har oftast en mycket stor del i de segrar som bärgas. Alexander Sahlins siffror är sämre men till hans försvar ska sägas att han spelat lite. Det skulle vara spännande att se unge William Gramme någon gång i vinter.
Jag tycker även att grovjobbarna gör sitt jobb. Spelare som Marklund och Nord kommer alltid påkopplade till match och gör sitt jobb. Tyvärr är det inte de som ska leverera framåt med mål och assists. Vi behöver en första- och andrakedja som gör poäng i match efter match. Vidare ser de yngre spelarna intressanta ut. Bratt och Falk gör båda minst det man kan kräva och Dvorsky, vilken kille. 16 år och skridskostark, spelintelligent och totalt orädd. Honom lär vi inte ha kvar särskilt länge men det gäller att se till att han ges optimala förutsättningar så länge han spelar i AIK. Här får Blomqvist creddas för att han vågar spela Dalibor i en kedja som är offensiv, att han ger den unge slovaken mycket speltid i PP och har mod nog att kasta in honom i en straffläggning – två gånger!
Mycket måste som sagt bli bättre men skruvar vi på rätt rattar kan det komma något positivt ur det. Då gäller det att göra det också. Först ska säsongen rätas upp och det blir herrar Blomqvist, Sundell och Heino-Lindberg som får styra upp det. På längre sikt ligger ett stort ansvar på sportchef Malm. Frågor han måste ställa sig är Vilka spelare ska behållas? Vilka ska vi släppa iväg? Vilka ska rekryteras? Väljer AIK att inte förlänga ett kontrakt måste den spelare som skeppas iväg ersättas av någon som förväntas prestera bättre.
Nu börjar vi med att ta tag i innevarande säsong. Låt oss börja redan i nästa match mot BIK.
