Drevet går
Det är oktober månad, elva omgångar är spelade och drevet går redan. Tränare ska sparkas, panikvärvningar ska göras och underpresterande spelare ska en gång för alla lära sig vilka som egentligen betalar deras löner.
Alltså, jag förstår frustrationen. Verkligen. Man står där och ser sitt favoritlag misslyckas med vartenda uppspel och/eller släppa in pinsamma baklängesmål eller vad som nu råkar vara problemet för stunden. Och när laget dessutom börjar göra det hela till en trend och faller som en övermogen fallfrukt i tabellen så börjar läget bli desperat hos alla parter. Som alltid när det går dåligt börjar man leta orsaker, saker att rätta till för att få ordning på det som klickat. Helt naturligt.
Men att, som media redan frossar i, redan nu fiaskomärka nyförvärv, slå fast vilka tränare som först kommer att få sparken eller börja utnämna lag till årets flopp känns ganska oseriöst. Och att som fans börja ropa efter än den enes och än den andres huvud på ett fat redan nu känns inte särskilt konstruktivt. I de allra flesta fall brukar det löna sig mer med lite tålamod än med hysteriska, ogenomtänkta panikåtgärder när det inledningsvis kärvar lite. Ännu så länge är det lite för tidigt för att kunna se några säkra tecken på hur serien kommer att se ut i mars.
Det är lätt att utnämna syndabockar. Men hur långt ska man gå när det gäller att ge enstaka spelare skulden för att laget inte gått som man förväntat sig? Ett lags kräftgång hänger sällan på bara en eller två underpresterande spelare. Kanske måste man titta lite på förutsättningarna också. Hockey är ett lagspel och hur man fungerat i en miljö är ingen garanti för att det kommer att fungera likadant i en helt annan miljö med andra förutsättningar. Ibland får man också en känsla av att spelare, och då speciellt panikvärvningar under säsongen, inte är ordentligt scoutade av klubben och får orättvisa förväntningar på sig. Nu är det ju inte aktuellt, men jag funderade exempelvis starkt över om exempelvis Fabian Brunnström varit rätt person för Frölunda just nu. Eller om AIK:s nyförvärv blir avgörande för att AIK håller sig kvar i elitserien.
Att säsongen börjat mindre bra än man kunnat förvänta sig för en del lag (som exempelvis HV71, Djurgården och kanske i viss mån också för Frölunda) är inget kvitto på hur resten av säsongen kommer att se ut. Tabelläget för Frölunda, som av någon anledning fortsatt tippas högt trots att bekymren man dragits med några säsonger är långt ifrån lösta, är inte speciellt överraskande i min bok. HV:s och DIF:s svacka betyder däremot ingenting. Minns för all del FBK:s senaste guldsäsong som ju började allt annat än lovande. Däremot är det intressant att spekulera i huruvida lagen som gått långt i ET på försäsongen lider av detta när nu säsongen dragit igång på riktigt.
Svackor kommer, och det som sållar agnarna från vetet är hur man hanterar dessa. En välfungerande organisation brukar vara snabb med att börja söka lösningar utan att för den skull trumpeta ut detta till allmänheten. Lite oroväckande är det att se hur Frölundas organisation tycks ha drabbats av panik trots att problemen man står med varken är nya eller särskilt oväntade. Och med en tränare som går ut i media och önskar sig nya spelare blir man lite fundersam över klimatet i truppen. Personalpolitik, någon?
Färjestad då? Visst kan det vara jobbigt att som FBK-fanns stå och se hur Färjestadspelarna radar upp chans efter chans utan att göra mål. Inte minst som det problemet var en av anledningarna till att spelarna fick extra lång ledighet förra våren, och som det slagits på stora trumman att ”the boys are back in town”. Men samtidigt visar en titt i tabellen och statistiken att Färjestad inte börjat så katastrofalt som en del vill göra gällande. Snarare tvärtom, faktiskt. Och precis som förra året har laget haft en stor omsättning av spelare. Även om många av spelarna är hemvändare så ser både laget och deras roller delvis annorlunda ut idag. Flera av dem lämnade laget som ungtuppar och kommer nu tillbaka för att med sin rutin leda laget framåt. Skador och ommöbleringar i formationerna är också en omställning. Jag tror att Micke Johansson slog huvudet på spiken när han i intervjun på Färjestads hemsida efter DIF-matchen konstaterade att man visserligen skjuter mycket, men inte riktigt i rätt lägen och med rätt timing.
Och sett till matcherna efter förlusten mot DIF känns det som om laget är på väg åt rätt håll; vinst i den svåra matchen mot Timrå borta och så en rejäl uppvisning i lagarbete i matchen mot serieledande Luleå visar att ”maskinen” är på väg att komma igång. Nästa steg är att se till att en gång för alla överge ”varannandagstrenden”. Kvällens motståndare, Linköping, gav ett riktigt blekt intryck vid lagens första möte för säsongen nere i Mjölby men har visat att man kan vända en negativ start till något riktigt lovande.
Och det kommer att bli en tuff match för FBK ikväll. Trots att det går åt rätt håll så finns det saker som behöver bli bättre om man ska vara med och fajtas i toppen: Bättre timing och fokus i avsluten behövs för att öka effektiviteten. Mot Luleå gick många av skotten utanför, och lite för ofta var det dessutom någon passning för mycket i avsluten. På plussidan sätter jag det faktum att laget börjat fungera allt mer som ett lag. Man jobbar för varandra, kämpar och sliter och hjälps åt.
Måltorka och krisrubriker är inget unikt för elitserien. Exempelvis har New Jersey, efter sin usla start, fått finna sig i att bli utbuade av hemmafansen. En viktig skillnad mellan en skitstart (och till och med en skitsäsong) i NHL kontra elitserien är dock att Devils och andra sladdare i alla fall inte behöver oroa sig för någon potentiellt ödesdiger kvalserie. Även om statistiken oftast talar till elitserielagens fördel i kvalserien så är det är det en klen tröst för sömnlösa sportchefer och spelare när det börjar dra ihop sig till kvalspel. Priset är högt om man åker ur, och det är ju som bekant inte alls säkert att man klarar av att studsa tillbaka så snabbt som man skulle behöva för att upprätthålla nivån.
Apropå buande, förresten. Som intresserad av idrottspsykologi har jag lite svårt att förstå hur fans som buar åt sitt lag tänker. Tror de kanske att deras missnöjesyttringar kommer att göra att det lossnar snabbare för spelarna på isen? Knappast. Kanske är det så man inte tänker så mycket när frustrationen man känner på något sätt måste ut. Men inte är det särskilt konstruktivt. Istället måste man visa tålamod. Det är bara att gå till sig själv och fundera över hur man reagerar när något är svårt. Elaka kommentarer och burop gör knappast att knutarna löses upp när man själv börjat fundera och oroa sig. Istället tror jag mer på tanken att visa sitt fulla stöd, match efter match. Det, om något, skapar sund press och motivation hos spelarna som är väl medvetna om vikten av både verbalt stöd och inträdespengar från fansen. Det ären viktig insats som vi fans kan bidra med i en situation där vi faktiskt har chansen att påverka. Och något att ha i huvudet när drevet går!
