En bitter eftersmak som spolats bort
Det var ju inte på det här sättet det skulle sluta, det var ju dom röda spelarna som skulle stå kvar på isen och ta emot publikens applåder och ramsor och haspla ur sig klyschor om att det ska bli bättre nästa säsong.
För mig personligen började den säsong som precis varit med ett enormt revanschbegär efter den fiaskoartade säsongen som slutat med kval mot Vita Hästen, ett kval där Donald Brashear blev kult om han inte redan var det innan (har faktiskt även ett signerat matchprogram från hans debut här hemma i bokhyllan) ända sen första bytet. Det hade ju för övrigt varit det enda roliga med det året, så nu när man hörde toppnamn efter toppnamn komma in under sommaren (Whitney! Wilson! Ritchie! För att inte glömma Lapierre! Plus att både Haataja och Pettersson blev kvar. Butler! Och att vi skulle få in Welch i November!) plus att vi fick in en sympatisk kanadensisk herre vid namn Larry som tog en med storm via sitt charmiga sätt i media så blev mitt revanschsug oerhört stort.
När sedan Allehanda i allmänhet (och Adam Johansson i synnerhet) rapporterade från träningar och det runt omkring så kunde jag inte hålla mig, jag satte mig i bilen en varm sommardag och åkte dom 11 milen enkel väg från Härnösand med ett enda mål i sikte, spendera dagen i Övik och se träningen och hur dom nya spelarna såg ut.
Efter 8 omgångar låg vi ju runt den 9e-10e plats jag hade tippat på med 10 poäng och läget kändes rätt okej trots att man blivit av med Whitney pga skada och Haataja valt att åka hem till Finland.
Sen kan man ju spola fram till omgång 15 där bortamötet med Brynäs som blev ödesdigert för den kära Huras kom, en tappad ledning från 4-1 till att förlora matchen med 4-7 blev droppen, när man skulle försöka komma in i matchen på nytt så märktes det att man hade absolut noll ork att ens ta sig in i anfallszon och där och då brast tålamodet. Visst, jag har inget negativt att säga om Huras som personlighet, men när laget spelar på det sättet så måste det hända nåt, vilket som tur var även den sportsliga ledningen insåg. In kommer Andreas Johansson som jag personligen hade svårt för, men jag måste säga att med honom kom även en framtidstro in hos mig som ökat ju längre säsongen gick, AJ har verkligen växt som ledare hos mig.
Tyvärr har ju mycket annat under den här säsongen känts som det var hämtat från nån form av dokusåpa, bland några exempel finns när Wilson fick lämna, Lapierre-gate, en stackars Adam Reideborn som nog aldrig riktigt hämtade sig från debaclet till försvarsspel under Huras, att man i Modo ständigt vek ner sig när det gällde som mest var en annan sak man reagerade på, det kändes lite som om den där sista desperationen saknades vissa gånger. Dessutom kändes det lite som om man blev experter på att få motståndarnas målvakter (Volden i Rögle är ju ett lysande exempel) att komma in i matcherna fort och bli omutliga monster trots att man spelat bra under perioder.
Trots allt gick man ändå in i kvalet med en svag optimism trots en kvalångest som visade sig från sin värsta sida ett gäng gånger under vägens gång. När vi tog match 2 och match 5 trodde man ju att det i stort sett var klart, men man hittade ju ändå ett sätt att förlora till slut. Inför match 7 valde jag att uppehålla mig i Sundsvall och Birsta och gå på Leos Lekland med min systerdotter för att ha nåt annat att tänka på. Jag och tjejen sammanstrålade hos yngsta brorsan för att se matchen tillsammans med mina andra bröder (vi är fyra Modoiter i samma familj så valet att se den direkt avgörande ihop var inte svårt även om vi inte åkte upp den här gången som vi gjorde ett par av dom andra kvalmatcherna) och jag satt och åt när matchen började men tappade aptiten helt när Leksand tog ledningen. Resten av matchen var lite som en känslomässig berg-och-dalbana, från lättnad när man kvitterade (Torp dessutom som inte gjort mål sen ena brorsan var i Thailand runt jul & nyår 2014 om jag inte minns alldeles galet) till glädje och att till och med vara lite smått avslappnad när Olofsson ökade på ledningen till 3-1 efter en magnifik passning av Filppula (vilken passningsläggare!). Man satt ju och hoppades på den där slutliga spiken i kistan som aldrig kom, och ja ni vet ju alla hur det slutade.
Man satt där apatisk och tänkte på alla om som kunde varit, OM man gjort 4-1, OM inte Rantakari försökt dribbla vid egen blå, OM inte passningsläggaren och två till varit nöjda och åkt mot båset, OM det nu ändå varit offside på Leksingen som bytte, OM Reideborn hade kunnat kliva fram och göra en jätteräddning med plocken.
Spola fram ett par dagar till söndagen så hade mitt humör lyft sig och jag började se det som att få vända blad och starta om lite från scratch, visst, jag är realistisk och väljer att inse att det kommer bli en tuff resa, men att se den tomma truppsidan på Eliteprospects får det ju att vattnas lite i munnen på en som gärna fördriver tid med att spela Eastside Hockey Manager, så jag har ju gjort en liten önsketrupp inför första året i HockeyAllsvenskan. Det kommer ju knappast att bli nåt i närheten av den, men det är kul att dona med fram tills man hör några nyheter från officiellt håll.
En annan sak man blir glad över är engagemanget man ser från supportrarnas håll, självklart kommer jag också att förlänga mitt medlemskap när det går ut i sommar, och det är kul att så många andra också väljer att bli medlemmar nu, hoppas bara att klubben kan förvalta det här revanschsuget hos folk på ett bra sätt.
Under tiden jag skrivit på den här krönikan har Modo presenterat AJ som tränare för dom kommande två säsongerna också, det känns riktigt bra, förhoppningsvis kommer fler goda nyheter framöver också, jag kommer försöka ha tålamod själv men man hoppas ju att det ska komma lite blippar emellanåt förstås, hoppet är ju det sista som överger en som det brukar heta!
(Den här krönikan är för övrigt skriven den 6e april, så det har ju hunnit hända lite mer sedan dess)
