En julsummering vi helst sluppit
Såhär i juletid kan det vara på plats att summera höstdelen av hockeyallsvenskan 2016-17 ur ett svartgult perspektiv. En summering som inte är av det slag jag hade hoppats på att få skriva när jag med förväntan såg fram emot årets hockeysäsong. Liksom de flesta andra hade jag höga förväntningar på årets upplaga av AIK. För höga verkar det som nu.
Efter en lysande säsong 2015-16 gick AIK in som storfavorit till serieseger den här säsongen. Även om undertecknad uttryckte oro i höstas efter att ett antal viktiga pjäser lämnat från ifjol tvekade jag inte en sekund om att AIK skulle vara ett av lagen som skulle slåss om en plats i den allsvenska finalen även i år. I skrivande stund känns en sådan final oerhört avlägsen.
Där fjolårets AIK var frejdigt, kvickt och kreativt är årets lag ängsligt, virrigt och ojämnt. Förra säsongen gjorde AIK nästan utan undantag minst två bra perioder i varje match. I år gör vi i bästa fall en bra period. Försvarsspelet förra året var av hög SHL-klass medan det i år alltför ofta ser ut som om det är ett gäng pojklagsspelare som försvarar. För ett år sedan kändes det i princip ofarligt att hamna i boxplay, i år räcker det att motståndarna tar sig in i vår zon i spel fem mot fem så får man skrämselhicka. Spel i numerärt underläge ska vi inte prata om.
När laget förstärktes under förra säsongen var det med namn som Heinerö och Almtorp. Killar med rutin och kunnande som kom in och visade klass direkt. Årets ”förstärkningar” luktar panikvärvningar lång väg. Jag har i alla fall svårt att se vad spelare som Dahlström och Larsen har tillfört. Ifjol kändes värvningarna fingertoppskänsliga, i år snarare huvudlösa.
Det beror säkert mycket på den psykologiska roll som självförtroendet spelar men det måste ändå påpekas. Förra säsongen kändes det alltid som att tränarteamet alltid hade lösningar när spelet under någon match gått i stå. I år kan jag inte alls se tydliga resultat av aktiv matchcoachning. Ängsligheten finns inte bara på isen utan även i båset.
Missförstå mig rätt. Jag högaktar Roger Melin och tycker att han ska vara kvar. Samtidigt är jag ganska säker på att han är kvar just för att han heter Roger Melin. Melin har – med all rätt – något av en ikonstatus i AIK och är mer eller mindre untouchable. Lite som Henrik Larsson i Helsingborgs IF. Lika lite som Henke Larsson löpte risk att få gå när HIF sladdade i fotbollsallsvenskan, lika liten är risken att Melin skulle få gå från AIK.
Jag tänker likadant som jag tror att de flesta tänker. Vi kan inte hitta någon som är bättre lämpad för att lyfta AIK ur det nu ganska prekära läget än Roger Melin. Men – ska han nu lyckas med det måste han ta tag i de saker som du ser, som jag ser och som Melin själv alldeles säkert ser.
Det handlar om några viktiga punkter som måste förbättras. Spelet framför egen kasse är en, i synnerhet i slutet av matcher när vi leder och motståndarna jagar kvittering. Då fungerar det inte att uteförsvaret blir pucktittare som helt glömmer att ta spelare framför en målvakt som tycks tänka att ”bara ingen skjuter för då räddar jag nog inte och om jag gör det så släpper jag säkert en farlig retur, en retur som jag tvivlar på att mina backar hinner rensa undan innan det kommer ytterligare ett otäckt skott”.
Spelet i powerplay måste snäppas upp rejält. I år har pucktempot i numerärt överläge varit oförsvarligt lågt vilket leder till att det blir lätt för motståndarna att flytta med och täcka upp innan farliga avslutslägen uppstår. Det i sin tur får till följd att vi tar avslut i lägen dömda att misslyckas och därför täcks undan så att pucken lämnar anfallszon och vi får börja om igen.
Ta tag i de här bitarna, ingjut lite självförtroende i spelarna. I framgång kommer självförtroendet gratis, i motgång är det ledarteamets uppgift att jobba fram det. Se sedan till att nästa gång det ska värvas in en ny spelare ska det inte vara en utfyllnadsspelare som haft svårt att platsa i sin tidigare klubb och har en bristande tro på sig själv. Jag ber inte om någon frälsare av yppersta klass – sådana får man inte som allsvenskt nedre-halvan-lag men i alla fall en spelare som kan gå in i en första, eller minst andra formation och göra skillnad på en gång.
Löser vi inte de här bitarna väldigt snart kan vi helt glömma tanken på att slåss om en plats i högsta serien. I värsta fall kan vi till och med bli tvungna att försvara vår allsvenska status i ett otäckt kvalspel.
