En kämpaseger av SSK men spelet lämnar fortfarande en del att önska
Det var inte vackert men SSK lyckades reducera matchserien mot Mora till 2-1 i matcher efter en 3-1 seger hemma i Scaniarinken. Tur att det är resultaten som räknas i ett slutspel och förhoppningsvis ger detta laget självförtroendet de behöver för att hitta ett spel som kan vinna ytterligare tre matcher.
Om jag ska vara ärlig är den största anledningen till att vi vinner matchen Nikita Tolopilos målvaktsspel. Han stod för flera svettiga räddningar matchen igenom och jag tror att ifall Mora hade fått ett mål i första så är risken att de hade sköljt över oss ordentligt. Nu hände inte det dock.
Tycker att SSK gick bort sig ganska ofta i den första perioden. Mora satte en väldigt hård press och hade flera farliga avslut i sektorn. Visst, ibland gick Mora bort sig, bland annat när Daniel Norbe fick serverat öppet mål på en kontring men då stod Andreas Ljunggren i MIK-kassen för en idioträddning. Nej, under period ett var jag orolig. Även om jag tycker att laget visade en fin vilja och att man verkade få energi från hemmapubliken så fick man inte mycket att stämma.
Under slutet av första perioden drog Filiph Engsund, som är en av lagets viktigaste spelare, på sig ett matchstraff. Det innebar att Leon Wallner centrade med Albert Sjöberg och Ludvig Jansson klev in som forward i den konstellationen medan Lucas Carlsson tog över Filiph Engsunds roll mellan Nikola Pasic och Viktor Liljegren. Den förstnämnda konstellationen funkade inte alls, däremot visade Lucas Carlsson fina tendenser med Pasic och Liljegren.
I period två upplever jag att Mora inte orkar sätta samma typ av press på våra backar. Gästerna skapade fortfarande några fina möjligheter och fick längre anfall men det kändes som att SSK fick lite mer andrum och kunde täcka upp för varandra bättre. I öppningsakten upplevde jag att det ofta fanns oceaner av ytor i mittzonen för Mora, det var mindre av den varan i andra.
Det dröjde inte länge innan SSK tog ledningen i tredje. Efter 38 sekunder så lyfte Lucas Carlsson in pucken i bortre, efter att Mora slarvat i egen zon. Efter det går Mora bort sig flera gånger om och SSK får farliga kontringar. Till slut kommer 2-0 på en två mot etta när en passning från Viktor Liljegren styrs in via Moras Axel Sundberg. Precis innan hade matchhjälten Nikita Tolopilo gjort årets räddning när han liggandes får upp plocken när just Axel Sundberg hade öppet mål. Mora plockade Andreas Ljunggren med 4:40 kvar och lyckades få in en reducering. SSK blev väldigt passiva men Emil Alba kunde lätta på ens hjärta när han satte 3-1 i tom bur under slutminuten.
Förutom tredjeperioden är spelet väldigt oroväckande fortsatt. Överlag är det vi såg under onsdagen inget som kommer räcka till ytterligare tre segrar. Något jag inte nämnt hittills är powerplayspelet. Det måste upp. Ett bra powerplay är oerhört viktigt, det vet alla om. Det är extra viktigt när man kanske inte kommer till så många längre anfall i fem mot fem. Är öppen för att SSK ska testa nytt folk där och kanske ha Georgs Golovkovs på rättvänd sida i PP2. Albert Sjöberg kanske värd att pröva som skytt igen? Något måste ske där i alla fall, det är omständigt och man får ingen rörelse på Moras box.
Om man ska vara positiv räckte dock spelet för en vinst och det kanske är precis vad det här laget behöver för att få självförtroende. Mora är bevisligen inte oslagbara men det gäller att höja sig. Vi börjar på fredag. Då vill jag ha fullsatt och ännu bättre tryck. Högstanivån på läktaren gav mig gåshud men jag vet att vi kan ännu bättre. På söndag fixar även Supporterklubben en bussresa upp till Mora. Anmäl er! Nu sluter vi upp, sjunger högt och hjälper laget att skrämma bort det här spöket.
Om ni hör en sång…
