En kväll att glömma
Djurgården hade bussat upp till Umeå och ställdes under fredagen mot Björklöven. Efter en fin inledning av stockholmarna växte hemmalaget och var numret större i resten av matchen.
Pigg start
Djurgården inträdde isen uppe i Umeå med en självklarhet och pondus. Efter bara några minuter hade man kopplat ett spelmässigt grepp om matchen genom långa anfall med flera heta målchanser som avlöste varandra. Tolv minuter in i matchen tog stockholmarna också logiskt ledningen genom Dick Axelsson, som därmed noterade sitt sjätte mål på de fem senaste matcherna. Vad som därefter utspelade sig är någonting man som supporter snabbt vill förtränga.
Mardrömsminuter
Järnkaminernas start på matchen och ledningsmål gjorde att Hellkvist i ”Löven”-båset kände sig nödgad att vända sig mot domarteamet och teckna för timeout. De efterföljande minuterna var rena mardrömmen för bortalaget. Björklöven kunde kvittera omgående och av bara farten prickade man in ytterligare två snabba mål. På drygt tre minuter tappade Djurgården sin ledning, sitt spel och matchen.
Defensiva brister
Djurgårdens spel utan puck och förmåga att inte släppa till chanser emot sig har många gånger hyllats under säsongsinledningen. Under fredagens bortamatch var det defensiva spelet som bortblåst. Det går att peka på att Andrén möjligtvis borde ha tagit något av de insläppta målen, men ska man vara ärlig fick han ingen vidare hjälp av sina medspelare. Vid flera av hemmalagets mål räknade de vitklädda fel och spelarna i grönt tackade och tog emot genom att visa upp en sylvass effektivitet. Djurgården kändes trötta, nonchalanta och slarviga i det defensiva spelet — något vi inte sett på länge. I många av de lägena Björklöven skapade låg ofta slarvig puckhantering från stockholmarna till grund för målchanserna. Kan man om möjligt lära sig något av fredagens käftsmäll?
Bortglömd offensiv
Bortsett från de tolv inledande minuterna hade Djurgården svårt att få till sina uppspel, något som ofta gav hemmalaget möjlighet att snabbt återerövra pucken och gå på kontring. Anfallsspelet mynnade ofta ut i uddlösa försök där stockholmarna frekvent övermannades av resolut spelande hemmaspelare, som enkelt avväpnade de vitkläddas tama anfall.
Eklund tvingades utgå i den andra perioden. Oroväckande då han blommat ut till en av lagets bärande offensiva spelare. Fler spelare behöver kliva fram när motståndare av högre dignitet står på andra sidan isen.
Ett omdiskuterat val
Målvaktsfrågan är någonting som frekvent diskuteras inom DIF-led. Man har från lagledningens sida varit tydliga och lagt upp en plan för vilka matcher respektive burväktare ska stå under den första delen av säsongen. Frågan är nu om man kommit fram till ett vägskäl och behöver göra ett tydligt val gällande vem som ska bära den första spaden. Andrén ska inte lastas för kvällens debacle men målvaktens inledning på säsongen skänker allt annat än lugn och ro till den defensiva strukturen som utespelarna börjat bygga upp. Han har dessutom fått förtroendet i majoriteten av matcherna mot toppkonkurrenterna utan att övertyga. Hur går man vidare nu? Är det dags för Hävelid att ta ett större ansvar?
