En ny era
Varje klubb har sina eldsjälar. Det är människor som finns där, genom alla tider. I ur och skur. Det är människor som värnar om traditionen, men samtidigt har förmågan att lyfta blicken upp mot stjärnorna.
Kurt Georg Stoppel är en av dessa eldsjälar. I 30-års tid har “K-G” representerat Djurgårdens IF. Under 90-talets storhetstid, “torpedhockeyn” på 00-talet, till de mer brokiga åren på 10-talet. Genom alla dessa år har han navigerat i föreningens olika sfärer. Från spelarförvärv och tränarbyten till styrelse rummets innersta krets. Alltid redo att navigera sig framåt, genom medvind och stormar. Alltid med kavajen prydligt hängande över axlarna.
Inför säsongen 21/22 hade Sportchefen Joakim Eriksson ersatt tränaren och Ur-Djurgården Robert Ohlson med den mer världsvane amerikanen, Barry Smith. Spelfilosofin “Read and React” var tänkt att ta Djurgården mot nya höjder, tillsammans med spetsvärvningen Linus Videll. Fyra månader senare var Eriksson, Smith och Videll borta. Djurgården hade utvecklats till ett Paradise Hotel, med öppna konflikter, avstängda spelare och en bottenplacering i SHL. Mörkret hade lagt sig som ett täcke över Hovet, och det fanns bara en person att ringa.
“Jag brinner så mycket för Djurgården. Det var självklart när frågan kom.”
De första orden från K-G, var på intet sätt överraskande eller häpnadsväckande, men de var uppfriskande i en tid när vi tappat vår identitet. En Djurgårdare som aldrig ger upp. När det går bra, när det går snett. Ett karaktärsdrag som format vår klubb i över 100 år. Med nyvunnen kraft och optimism började han att arbeta. Ny huvudtränare anställdes och spetsspelare hämtades in. Sakta men säkert började Djurgården vinna igen. Ett hopp om att slippa negativt kval infann sig. En dröm om ett mirakulöst slutspel tog fäste.
Ludvig Rensfeldts tomma blick, fäst rakt i kameran, avslöjade sorgen som genomsyrade intervjun efter den sista matchen mot Timrå. När fotbollsektionen firade triumfer i Europa, skulle hockeyn nu istället byta krispiga arenor mot Islador, och TV pengar mot supporterinsamlingar. Till en plats vi lovade oss själva, vi aldrig skulle behöva uppleva igen. HockeyAllsvenskan.
K-G sträckte in handen i kavajens ficka, tog fram telefonen och började ringa. På andra änden började människor svara. Först Marcus Krüger. Sen Daniel Brodin och John Norman. Även Linus Klasen svarade en stund senare. Tanken var att Djurgårdens sejour i Hockeyallsvenskan skulle bli en kortvarig dagsutflykt. Så blev det inte. Finalförluster, avtackade legendarer och fyra huvudtränare senare, så har istället dagsutflykten utvecklats till en ökenvandring. En vandring som nu går in på sitt tredje år, och denna gång utan K-G. Efter 30 år har det blivit dags för honom att ta av sig sin kavaj.
“Självklart ser jag tillbaka på all glädje och framgång som jag fått vara med om. Jag tänker på de två senaste SM-gulden på herrsidan, damernas SM-guld 2017 och ett antal guld på juniorsidan. Sen också den verksamhet som vi byggt upp med ett hockeygymnasium för både flickor och pojkar samt föreningens damsida. Jag har fått agera Djurgårds Ambassadör, byggt upp ett brett nationellt och internationellt nätverk och upplever att jag har ett ganska gott anseende". - K-G Stoppel.
Sista kapitlet blev inte som varken K-G eller vi hade tänkt oss. Men jag hoppas och tror att vi kan minnas honom för allt han gjort för Djurgården, i alla år. Att han gjorde sitt bästa, och försökte leda oss framåt. Med blicken fäst mot stjärnorna. Alltid oavsett.
När gamla eldsjälar hänger upp den slitna kavajen på sin galge, blir det dags för nya att gå till skräddaren och hämta ut en ny. Niklas Wikegård har inte varit i Djurgården på 20 år. Ändå har han lyckats hålla fast och förkroppsliga en känsla av att han alltid varit en av oss. Att han alltid funnits närvarande. Han är den där kompisen som flyttade till en annan ort för studier och sa “vi hörs senare”. Nu har Niklas äntligen flyttat hem igen. Åren framför kameran har kanske gjort honom lite mer rynkig, men passionen syns fortfarande tydligt. Han pratar med en självklarhet i rösten och en blick fäst mot stjärnorna. Erfarenheten har förhoppningsvis gjort honom klokare. Jag bidrar gärna till bötesinsamlingen, när att han tappat det på en domarinsats borta mot Tingsryd. Så länge han undviker att köra in i övergivna bilar…
Låt oss få en bättre start på denna säsong än de två föregående. Låt oss få ordning på vårt powerplay och behålla vår huvudtränare innan jul . Låt oss få börja drömma om de där magiska ögonblicken igen. De där ögonblicken när hela Hovets Isstadion hoppar och gungar i en symfoni av konfetti och sång. När lukten av popcorn och utkastade öl möter ljudet av klockan som slår. Bort från Islador och Magnum Bonum. Bort från Lars Lindberg och Fredrik Söderström (No offense, love you guys). Mot nya planer, nya segrar, nya ögonblick. Att återigen spela i SHL. Att återigen få besök av Le Mat i vårt prisskåp. Att återigen få vara på platsen alla supportrar, anhöriga och eldsjälar tillhör. Låt oss drömma om en ny storhetstid. Låt oss drömma om en ny era.
