En sorg som förenar oss hockeyälskare
Hockey är inte allt. Det är lätt att glömma bort det när man står där på läktaren och låter sig absorberas av stämningen, blir ett med publiken omkring sig och bara behöver fokusera på den där svarta gummitrissan nere på isen. Det är sådana stunder som vi hockeyfans lever för.
Men så kommer de där stunderna när allt det där förbleknar, när försäsongssnack och spekulationer om lagbyggen och blivande poängkungar känns både ytliga och ganska obetydliga.
Idag var en sådan dag.
Det var med bestörtning jag hörde nyheten att ett helt ishockeylag raderats ut i en tragisk flygolycka på väg till säsongens första match. Barn har förlorat sina fäder, kvinnor sina män och föräldrar sina barn. Och hockeyvärlden har blivit många duktiga idrottsmän och profiler fattigare.
Under seneftermiddagen kom också bekräftelsen som vi alla fruktade – ett av offren var Stefan Liv, en av svensk hockeys största profiler. Liv var inte bara ”Mr HV” för Jönköpingsborna, han var också en stor idrottsman som uppskattades av svenska hockeyfans med andra klubbtillhörigheter då han bjöd på stor underhållning och levererade några riktigt fina hockeyminnen i Tre kronor-tröjan.
Jag kände inte Stefan Liv personligen, men uppskattade honom för hans förmåga att bjuda på sig själv samtidigt som han hade en vinnarskalle av rang. Det är så ofattbart grymt att en duktig hockeyspelare mitt i karriären, med många fina år framför sig och en familj som väntade därhemma skulle tvingas sluta sina dagar så tidigt och så abrupt.
Mina och Färjestadsredaktionens tankar går i kväll till Stefans, och övriga offers, familjer.
