Enögd och stolt över det
Okej, det är lika bra att säga det direkt: Känsliga läsare varnas. Den här krönikan är inget för dig som tillhör den där majoriteten av hockeysverige som inte vill se FBK ta ännu ett SM-guld.
Det råder väl vid det här laget ingen tvivel om vilka media och resten av hockeysverige vill se som vinnare i semifinalen mellan Brynäs och Färjestad? Ibland är det tröttsamt, ibland lite komiskt men allt som oftast är det bara sporrande att se och höra dem tokhylla motståndarna och dissa Färjestad.
Missförstå mig inte- jag tillhör inte hatarna, de som inte kan glädjas åt framgång för motståndarlagets stjärnor.
Som hockeyälskare uppskattar jag alltid en läcker dragning, en snygg tackling och en galen tv-räddning. Det ska bli fantastiskt kul att följa Brynäs unga stjärnors karriärer framöver, och precis som tandlöse Sanny och resten av färjestadsspelarna kan jag se Jesse Joensuus storhet bortom hjärnsläppet i kvartsfinalserien.
Men om jag hade varit spelare hade jag hämtat styrka och inspiration ur det faktum att ALLA vill se mig utslagen ur slutspelet. Jag hade lett lite snett åt liknelser som ”den gamla damen”, men skakat av mig säljande, krystade kvällstidningsrubriker och jag hade vetat att jag är erfaren nog att inte ta vare sig sågningar eller hyllningar på alltför stort allvar.
Låt dem hylla motståndarna, knyt handen i fickan och ge er fan på att visa dem att talangen, moralen och fysiken är minst lika stor hos de regerande mästarna.
___
Slutspelet är prövningarnas tid. Det må vara topp tre på floskeltoppen men som spelare måste du våga spela ditt spel oavsett vad som händer, ha självförtroende nog att stå emot trycket och en förmåga av att gilla läget. Det är en balans på slak lina mellan att ha disciplin nog att slaviskt följa spelplanen och att veta när det är dags att kliva fram och utgöra den där skillnaden mellan vinst och förlust.
Vi pratar alltså om matcher där individuella misstag ofta blir det som avgör resultatet, och där över 60 minuters stenhårt slit kan vara förgäves efter ett insläppt mål i sudden. Micke Johansson fick bära hundhuvudet senast, och jag blev naturligtvis lika upprörd som alla andra när jag såg den huvudlösa passningen rakt genom slottet.
Samtidigt är det ingen som vinner på att peka ut syndabockar, och det finns ingen anledning för FBK att låta killen löpa gatlopp i media. Vi vet alla vad Micke kan när han ligger på rätt sida om den där sköra men viktiga linjen, och nu är det viktigt att han får stöd och hjälp för att snabbt få tillbaka sitt sargade självförtroende. Det är bara att glömma det som hänt och fortsätta att jobba hårt.
Nästa match kan det vara han som är hjälten.
Det är en del av tjusningen med att det väntar en ny match varannan dag.
___
I min förra krönika, inför kvartsfinalerna, tog jag upp två nyckelfaktorer där FBK var tvungen att steppa upp (ledarskapet och effektiviteten) och en där man var stark (försvaret). Så här långt kan man tydligt se att just de bitarna har fungerat ypperligt i de matcher där man har vunnit.
Lägg till det faktum att man stundtals spelar äckligt disciplinerat, och tar emot smällarna med en ängels tålamod, så har vi ytterligare en ingrediens i ett vinnande koncept.
___
Men allt är inte rosenrött. I skrivande stund är det fördel Brynäs, och den trend som vi har sett i de två senaste matcherna är att faktorerna jag nämnde förut har fallerat. Några av ledargestalterna har fallit ur ramen, effektiviteten har sjunkit och försvaret har sviktat.
Dessutom drar man stundtals på sig huvudlösa, kostsamma utvisningar mot ett lag som är dokumenterat livsfarligt i PP.
___
Hur orolig ska man då vara?
Visst ska man ha respekt för Brynäs talangfulla lagbygge, men gårdagens förlust var knappast ett resultat av att gävlelaget skulle ha varit överlägset. Jag skulle aldrig gå så långt som somliga gjorde efter match ett, och påstå att resultatet var orättvist – sådant är bara fånigt i en sport som går ut på att göra flest mål, men semifinal tre var trots allt en jämn historia där Brynäs hade marginalerna på sin sida.
Och det är betydligt tuffare för psyket att åka på en utskåpning i klass med den som AIK åkte på mot Skellefteå, där laget mer eller mindre blev avklädda av sina motståndare efter ett stundtals uselt försvarsspel. Jag förstår att Fasth var vansinnig, och det är alltid ett gott tecken att visa lite känslor efter ett nederlag eftersom de är ett signum för en äkta vinnarskalle. Sedan är det viktigt att man också har förmågan att vända ilskan till något konstruktivt, så att det leder till att man höjer sig ytterligare ett snäpp istället för att bli frustrerad och uppgiven. Jag vet att Fasth har den förmågan.
Alla lag har dagar när det inte riktigt vill sig, och magin lyser med sin frånvaro. Färjestad hade en sådan igår och det är bara att skaka av sig och gå vidare. Än lever drömmen, än så länge har man inte förlorat matchen om finalbiljetten!
___
”Torpet har haft otur i slutspelet ”konstaterade en kommentator. Otur? Det var naturligtvis inte Sebastian Wännströms tanke att riskera synen på en motspelare, men det är naivt att tro att motståndarna inte skulle göra allt de kan för att störa och oskadliggöra Färjestads viktigaste spelare.
Det som är intressant här är hur olika domarna tolkar regeln om att inte störa målvakterna. Att som Jesper Fasth kasta sig framåt med full kraft mot målvakten när det dessutom vinkas för en avvaktande offside, eller att fortsätta att slå med klubban mot målvakten efter blockering är är att vara vårdslös. Med tanke på Paulssons underliga utvisning efter ett felskär, och det faktum att man felaktigt blåste av Färjestad två gånger för spelare i målgården i semifinal två var det intressant att det inte ens blev någon diskussion i media angående Torpets ”otur”.
Apropå domarnivån: Självklart ska Hyvönen stängas av för sin vårdslösa tackling, men det är intressant att jämföra med Joensuus klubba mot Sannys ansikte som inte renderade i någon avstängning. Case closed, liksom?! Vidare har det varit märkligt tyst i media kring Widings armbåge i huvudet på Wallin och Hansens dito på Holtet. Här pratar vi om fula tilltag som kan orsaka hjärnskakning, en lömsk skada som vi ska göra allt för att förebygga inom hockeyn! Färjestad är på inget sätt några änglar, och det ingår i spelet att försöka störa motståndarlagets bästa spelare.
Men det är knappast så att FBK är den stora stygga vargen mot Brynäs stackars små oskyldiga grisar.
Jag har tidigare tagit upp faran med de varierande nivåerna när det gäller bedömningen, och självklart är man färgad av vilket lag man håller på. Men det handlar om mer än om att gynna mitt eget lag – jag vill varken vinna eller förlora på felaktiga domslut. Sedan får man naturligtvis ha i åtanke att domarna har hundradels sekunder på sig att fatta beslut, och att de inte har samma överblick över isen som vi på läktarna har eller kan se slow motion-repriser som de framför tv:n kan göra.
Men jag betonar ännu en gång hur viktigt det är att man inför nästa säsong lägger ned tid och resurser på att se till att domarna sinsemellan ska bli mer överens om när det ska vara utvisning och när det inte ska vara utvisning. Nivån under matcherna (och på respektive planhalva) varierar i dagsläget alldeles för mycket. Och det är något som inte bara drabbar Färjestad, utan också hockeyn som sport.
Jag vill se mer av domarna i matchsummeringar och även under matcherna (á la NHL). Skippa de meningslösa kamerorna och fixa en ordentlig mikrofon istället. Jag vill också se en mer pedagogisk DN som redovisar och motiverar sina domslut såsom NHL:s motsvarighet, Brendan Shanahan, gör.
___
Match i morgon igen, och slutsålt. Det kan vara säsongens sista match på hemmaplan. Jag väljer att tro att det inte är så.
