Fem frågor efter bottennappet
Efter en mäktig poängsvit på elva raka matcher tog det roliga slut för Djurgården mot bottenlaget Västervik under söndagen. Här är fem frågor efter 2–4-förlusten på bortaplan.
Vad hände i första perioden?
Nej, den här bortaturnén har inte bjudit på några fina förstaperioder från Djurgårdens sida. Snarare tvärtom. Likt mötet med Nybro kom djurgårdarna ut på helt fel sätt mot Västervik, vilket satte tonen för matchen i stort. Trots ett tidigt powerplay så gick hemmalaget ifrån till 0–1 i numerärt underläge, efter att Olle Liss försökt sig på en naiv dragning som siste man. Några minuter senare small det igen bakom Viktor Andrén, efter att gästerna spelat fast sig själva i egen zon. Och nog borde Andrén haft bättre koll på det avslutet, isaren rann in för enkelt under honom. Allt som allt en riktigt blek period från Djurgården, som verkade sitta kvar på bussen.
Var det soppatorsk vi såg?
Hur såg matchbilden ut efter första tjugo då? Nej, inget vidare det heller. Djurgården hade svårt att få grepp om Västerviks rätt chansartade hockey, där hemmalaget rusade på alla lösa puckar med flera gubbar och ställde om spelet snabbt. Gästerna i sin tur tog en del märkliga beslut med pucken, vilket ledde till problem i uppspelsfaserna. Det där härligt, distinkta passningsspelet lyste med sin frånvaro – så även energin i offensiven. De långa tunga anfallen var alldeles för få, Djurgården fick liksom inget riktigt bett under matchens gång. En känsla av soppatorsk, efter en lång och framgångsrik tidsperiod efter tränarbytet.
Kan laget studsa tillbaka?
Ja, vi måste helt klart stanna upp vid den poängsvit som nu gick förlorad för Djurgården. Under elva matcher i rad lyckades stockholmarna knipa poäng, nio trepoängare och två övertidsförluster. Facit? 29 av 33 pinnar! Det är en helt otrolig utdelning, en makalös effekt på tränarbytet. Nog för att Michael Holmqvist och Patrik Andersson ska ha stor cred för sättet som duon har pumpat in energi och friska vindar i det här gänget, samtidigt är det tydligt att spelarna har gått samma och tagit tag i grejerna på allvar nu. Med allt detta sagt är det viktigt att studsa tillbaka snabbt. Det som skiljer topplagen från andra lag är förmågan att skaka av sig ett bottennapp och vinna nästa bästa match som inget har hänt.
Varför vaknade laget så sent?
Som sagt, Djurgården saknade det där riktiga bettet mot Västervik vilket inte minst avspeglade sig i ineffektiviteten framåt. Trots att laget vann skotten med 38–29 så klev hemmalaget först upp till 0–4 innan djurgårdarna till slut fick hål på Edvin Olofsson. Med endast tio minuter kvar av tredje perioden skrinnade sig John Norman ren och på returen rakade Kevin Karlsson in 1–4. Sedan putsade Anton Gradin till siffrorna med ett rappt skott över benskyddet på Västerviks burväktare, hans åttonde fullträff den här säsongen. Men vad hjälpte det? Djurgården vaknade tyvärr alldeles för sent den här gången.
Hur kännbar blir duons exit?
Djurgårdens frånvaroläge har styrt upp sig den senaste tiden och mot Västervik saknades bara (ja, allt är väl relativt) Daniel Glad, Calle Odelius, Albin Grewe, Melvin Wersäll, Elias Degnell, Linus Eriksson och Adrian Carnebo. Framöver kommer laget även att få klara sig utan Pontus Johansson och Arvid Costmar, som båda ska tillbaka till sina SHL-klubbar. Två riktigt tunga tapp, duon har verkligen gjort det bra och det finns en rätt stor oro att deras frånvaro kommer att bli kännbar. För Zach Magwood öppnas dock en lucka. Anfallaren har bara fått 38 sekunders istid under roadtripen mot Nybro och Västervik. Med Costmar borta borde det finnas mer utrymme för kanadensaren.
